För lite drygt ett år sedan bröt jag mitt knä i skidbacken. Jag har skrivit en del om det, här kan den intresserade läsa om olyckan och tiden efteråt. Fortfarande är jag inte alls bra i mitt ben. Musklerna i låret och rumpan vill inte bli starka och nu har jag lärt mig att det inte bara är att träna upp styrkan, först måste muskeln fatta att den finns och ska arbeta då jag tränar. Och det är lättare sagt än gjort, kan jag meddela.
I höstas hade jag rejäla spänningar i min bröstrygg och en liten rackare till muskel i skinkan, piriformis, fick för sig att den skulle arbeta för hela den skinkan vilket ledde till att det gjorde väldigt ont och jag fick även ischiaskänningar. Hela min kropp är som en enda stor kompensation för det som inte riktigt funkar.
Att gå nerför en trappa går fortfarande inte så bra, att stå på ett ben och böja går bra med det ben jag inte brutit, men när jag gör samma sak med det jag bröt går det inte utan att jag skakar enormt.
Jag har nu fått kontakt med Q-stone Wellness och Johan Andreasson, som arbetat med att behandla skador och ickefunktionalitet länge. För en vecka sedan hade vi vår första träff och han tryckte lite, kände lite, masserade lite och sedan fick jag en övning jag skulle göra. Just då kändes det inte som att han gjorde något märkvärdigt, men det måste han ha gjort. Ett par timmar senare var jag totalt utslut, jag sov ett par timmar på eftermiddagen och sedan som en stock under natten. Dagen efter började det prirra i min fot, lite sockerdrickskänsla, och det har det fortsatt att göra sedan dess. Igår satte han kinesiotejp på mitt lår för att väcka musklerna där till liv.
Idag har det pirrat ännu mer i foten! Det verkar som att saker håller på att hitta rätt i min kropp, faktiskt. En dag kanske jag kan stå på ett ben och böja det utan att skaka sönder 🙂 Hoppet är ju det sista som överger en, tänker jag. Finns det hopp så finns det liv.
(Det här är mitt inlägg 4/100 i bloggutmaningen #blogg100)
Erikas tankar om saker 