Möte med personer som flytt

Jag har träffat personer som har flytt från olika saker. En vän, som pratar skellefteådialekt, berättade för mig för några år sedan hur hon och hennes familj flydde från Iran, hennes bröder finns inte idag i livet. Jag har så oerhört svårt att förstå att hon som pratar med så bred skellefteådialekt har varit med om det hon berättar.

Jag sitter på en annan middag och ytterligare en kvinna, som är helt integrerad och entreprenör, berättar om hur det är när hon ska hälsa på sina släktingar i Irak. På flyget säger kaptenen när de flyger in i Irakiskt luftrum: ”Nu måste ni ta på er slöjorna”. Kvinnan berättar att, trots att hon är svensk medborgare, så vågar hon inte visa en hårtest då hon hälsar på sina släktingar.

Julen 2015 firade jag med min familj. I Rättvik, kanske den mest svenska av alla svenska platser. Vid Siljan. Vackert ställe. Också ett ställe där rasism och nazism är stort! Med oss var två bröder som var för sig har flytt Syrien. Den ena brodern har blivit vän med min syster och har också träffat många av mina släktingar. Ett halvår efter det att han kom till Sverige kom även hans storebror hit. Även han var med oss under julen. Efteråt sa de båda: ”Det var så skönt att vara med er över jul. NI kändes som vår riktiga familj!”. Det känns bra att höra.

Samtalen kring julbordet blev med de här bröderna något annorlunda än ”vanligt julprat”. Den bror som först kom hit till Sverige kom för ett och ett halvt år sedan. Han har nu gått SFI klart, fått en praktikplats som väldigt snabbt anställde honom på en tillsvidaretjänst. Att han arbetat som översättare och kan franska och engelska flytande, samt arabiska  – hans modersmål – och nu även svenska är viktigt i hans jobb. Han jobbar för en internationell marknad och säljer utbildningar.

Hans äldre bror som kom hit ett halvår senare berättade om hur det var att åka i en gummibåt:
”Vi var 35 personer på båten, 4 av oss kunde simma. Vi fick motorhaveri, men det ordnade sig.”

Han har inte än fått börja på SFI, men gett sig den på att svenska ska han lära sig! Hans bror, översättaren, vågade inte göra det den här mannen gör: Prata svenska med andra människor. Efter 4 månader fixar han det väldigt bra, måste jag säga! Ibland ber han om ursäkt och frågar om det är okej att ta det han vill säga på engelska. Hans fru och deras barn, vilket han inte än träffat, är kvar i Damaskus. Hans fru var gravid då han flydde. Snart har han svenskt personnummer, permanent uppehållstillstånd har han redan. Snart kan han återse sin fru och möta sitt barn för första gången.

Jag googlar på ”Damaskus 2015” och kollar på bilder. Det är fruktansvärda bilder som dyker upp i mitt flöde. De här brödernas familjer lever mitt i det. Min far frågade hur det kändes att fly. Svaret blev något överraskande:
”Jo, bra!” Sedan berättade de att de försökte med all kraft de kunde uppbåda att verkligen fokusera på positiva saker. Som att de får ju resa och se flera olika länder, de får lära sig många språk, de får träffa massor med människor de aldrig skulle möta annars. ”Annars fixar man det inte”, sa de.

Att Sverige nu stänger gränsen mot Danmark är för mig helt och hållet något jag inte kan begripa. Jag förstår inte heller hur resten av Europa tänker. Kan vi inte se oss alla som världsmedborgare och att vi alla måste ta hand om varandra?

För att lära mig mer har jag beställt två böcker av Aron Lund. Den ena är Syrien brinner: hur revolutionen mot Assad blev ett inbördeskrig, den andra är Drömmen om Damaskus.

Om människor på flykt

För några år sedan pratade jag med en kille som var ett ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. Han var 16 år och hade bott i Sverige i ungefär ett år då. Jag ställde frågor om hur han tagit sig hit och hur det kändes. Hans mamma hade sagt åt honom då han var 12 år att han skulle gå.

– Gå min son, du får inget liv här, hade hon sagt. Gå, bara gå.

Så han gick. Och gick. Över berg och hamnade i Pakistan. Över annat berg och hamnade i Iran. Över berg igen och hamnade i Turkiet och slutligen i Italien. Jag frågade om hur det hade känts. Inga vuxna?

– Jo, man träffar folk efter vägen som man slår följe med och där fanns även vuxna som kunde ta hand om oss barn, sa han.

När han berättade kände jag att hans historia är så självklar för honom och så oerhört ofattbar för mig som svensk. Som förälder kan jag inte sätta mig in i hur det kändes för hans mamma när hon sa åt honom att gå och han gick. Jag kan omöjligt förstå hur det känns och hur det känns för den 12-årige lille grabben när han gick.

Några år tidigare berättade en kompis hur hennes familj flytt från Iran när hon var en 4-5 år. Den här kvinnan är uppvuxen i Västerbotten och har en tydlig västerbottnisk dialekt. Hon berättade om hennes bröder som dött, hur de hade gått och gått och tillslut hamnade här. Hon berättade om sina minnen på samma självklara sätt som den afghanske killen – på västerbottnisk dialekt. För mig blev det knas i skallen. Hon som pratar som jag, hur kan hon ha varit med om det här? Jag kan inte förstå det, hur jag än försöker.

Nu kommer många människor in i Europa. Wolfgang Hansson skriver ”Tur att Europa har Merkel” och citerar henne:

– Om Europa misslyckas i frågan om flyktingarna så kommer kopplingen med de universella mänskliga rättigheter som var ett av de grundläggande motiven för EU:s grundande, att gå förlorad. Vi kommer att få ett Europa vi inte vill ha, säger Merkel.

Jag säger också att det är tur att vi har Hans Rosling som på sitt oerhört enkla, pedagogiska och briljanta sätt förklarar hur saker egentligen ligger till. Han har till exempel läxat upp en dansk programledare eftersom programledaren hade fel. ”Det här kan man inte diskutera. Jag har rätt och du har fel”, säger Rosling till programledaren. Se honom också här när han förklarar hur det står till med den så kallade ”massinvandringen” som de här ”sanningssägarna” till ”sverigevännerna” pratar om.

Och så vill jag uppmana er att stödja Rädda Barnens satsning ”Inget barn ska dö på Medelhavet” och ”Vi gör vad vi kan”. Här finns fler tips på hur vi kan hjälpa till – med tid eller ekonomiskt.

(Det här är mitt inlägg 2/101 i bloggutmaningen #blogg101)