Om träning och hjärnspöken

När det gäller träning finns det ibland en hel del hinder. Jag har några få gånger i mitt liv varit ute och sprungit, men det tycker jag är så vansinnigt tråkigt så det har kanske blivit totalt 10 gånger under min livstid. Max.

I 20-årsåldern fick jag ett träningskort i present, så då var jag ju tvungen under ett halvår att gå dit. Då var det aerobics jag gick på tillsammans med en kompis och det var så svårt med alla koreografier, så det blev också väldigt tråkigt och rätt kass träning för mig och sedan la jag det där helt och hållet på hyllan. Det var verkligen ingenting för mig!

När jag blev äldre handlade mina tankar om att träna på en träningsanläggning om följande:

  • på en träningsanläggning är alla så ”hippa”, unga och har snygga träningskläder. Jag skulle känna mig som ett UFO
  • alla andra är så duktiga, jag är så otränad (inga muskler, ingen kondis) så jag kommer att skämmas. Alla kommer att tycka att jag är så urkass!

Så det har inte alls varit något för mig, det där med träning. Jag tror inte jag är ensam om sådana här tankar. Vissa vågar inte heller bli rödblommiga, svettiga och flåsiga av ansträngning inför andra eftersom ”man inte ser riktigt klok ut då”. Vi föreställer oss att saker är på ett visst sätt och i den föreställningen hindrar vi oss, vilket är så synd!

Som jag nämnt tidigare peppade sjukgymnasten på Stressrehab mig med att jag skulle må så mycket bättre om jag motionerade några gånger varje vecka. Mitt motstånd var enormt! Dels är det ju jobbigt att träna, men sedan var det mina föreställningar också som kändes jobbiga. Jag var ju 43 år och alla på gym är ju unga-hippa-snygga-vältränade, tänkte jag och skämdes. Men vad jag upptäckte när jag väl tog modet till mig att köpa ett träningskort som jag faktiskt började använda var:

  • alla var inte så hippa och hade så snygga träningskläder! Vissa var över 70 år och hade ”gäddhäng” eller annat häng!
  • ingen brydde sig om hur dålig jag var, alla fokuserade på sin egen träning!
  • JAG fokuserade inte heller på andra, jag var tvungen att hålla allt fokus på mig själv!

I verkligheten såg det alltså helt annorlunda ut än vad jag hade tänkt och när jag efteråt tänkt efter en smula är det ju rätt märkligt hur jag resonerade tidigare. Varför i hela fridens namn skulle andra fokusera på MIG när de tränar? Och varför i hela friden skulle jag jämföra mig med andra och inte med mig själv?

Text på vägg: start where you are, use what you have, do what yo canPersonligen vill jag ha valuta för de pengar jag betalar för träningskortet och då funkar det inte att jag håller mer koll på alla andra än på mig själv. Det funkar inte heller att bara låtsasträna utan att bli rödblommig, flåsig och svettig. Kortet har jag ju skaffat för min egen skull, för att jag ska må så bra jag kan, för att jag ska bli starkare, smidigare och få bättre kondis. Inte för att stajla eller titta snett på otränade deltagare. Och jag har en stark känsla av att fler också resonerar så 🙂

Bilder på vikter Bild på mig bakom en stepbräda

Jag föredrar att gå på gruppass istället för att träna på egen hand och det eftersom jag tycker det är bra att en instruktör talar om för mig vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Instruktören har tänkt igenom passen så att de ska vara så effektiva som möjligt. Hemma slår latmasken till, men skulle jag ändå få för mig att köra något hemma skulle det verkligen inte bli lika uttänkt som ett gruppass är. Jag är också en sådan som vill stå längst fram så att jag lätt ser instruktören och mig själv i spegeln, så jag har koll på tekniken så att jag gör rätt. Det tycker jag är viktigt och min träning blir mest effektiv så. Jag skulle känna mig konstig och osäker på mina rörelser om jag stod längst bak och inte hade koll i spegeln.

Under åren har jag märkt en enorm skillnad på hur jag mår när jag tränar regelbundet jämfört med när jag inte gjort det. Jag är mycket piggare i huvudet, kroppen känns friskare och jag blir nog också en roligare människa att vara omkring. Om du som läser det här blir bara lite inspirerad att göra en förändring i ditt liv är jag glad. Du kanske inte vet idag hur bra du kan må! Men prova! Ta tag i latmasken och gör upp med den en gång för alla! Det är så värt det! 🙂

 

 

Annonser

Jag har blivit en återhämtningsgudinna!

Jag har fått en helt ny kropp! Det som just nu händer i min kropp har jag aldrig varit med om tidigare och jag vill dela med mig av vad det är som händer, men först lite bakgrund.

  • Våren 2011 diagnostiserades jag med utmattningsdepression. Jag var totalt urlakad, mina muskler ville inte jobba alls. Vissa dagar kunde jag knappt gå utan att tala om för ena foten att den skulle sättas framför den andra. Min utmattning satte sig inte bara psykiskt utan även fysiskt. Allt gick som i slow motion.
  • Hösten 2012 började jag på Stressrehabiliteringen och det blir min början på något helt nytt. Här fick jag inte bara praktiska verktyg för att hantera vardagen på ett annat sätt, sjukgymnasten talade om för mig hur viktigt det är med fysisk aktivitet. Jag tyckte att det lät jobbigt, träna är något jag aldrig någonsin gjort. Jag har inte alls funnit det intressant eller roligt, det har bara känts jobbigt. Men hur det nu var skaffade jag mig ett träningskort på en anläggning och tog tag i tränandet, efter några veckor kände jag en så stor skillnad i hur jag mådde – både i min kropp och hur mycket bättre jag mådde psykiskt.
  • Jag har sedan våren 2013 tränat rätt så regelbundet. Mest har det varit cykelpass och body pumppass jag ägnat mig åt, jag gillar att ta ut mig riktigt ordentligt. Visst har träningsvärk varit ett tydligt inslag i min vardag under de här åren, men sånt är ju inget farligt. Det går ju över och är ett tecken på att du faktiskt använt din kropp.
  • Februari 2016 bröt jag mitt knä i slalombacken och då blev jag ju väldigt stillasittande. Det är inte så lätt att röra sig med benet i helbensgips, men mot slutet tog jag mig i alla fall ut på kortare ”hopp-promenader”.
  • Tiden efter att jag bröt knät var väldigt jobbig. Jag försökte, när gipset tagits bort, att träna på gym. Det ben som jag brutit hade verkligen inga fungerande muskler alls. Bara det där att lära sig att gå normalt var hur svårt som helst! Jag försökte och försökte, jag ville så oerhört gärna kunna gå på body pump, men det var omöjligt. Att springa och hoppa gick inte heller, det gjorde alldeles för ont i mitt knä. När jag deltog i cirkelpass fick jag anpassa väldigt mycket, vilket också har ökat på kompensationen där de starkare musklerna tar över så att de svagare inte behöver arbeta. Jag avslutade träningskortet, det var inte lönt att betala för något jag inte kunde använda på det sätt jag ville. Rehabträning kunde jag göra hemma, men träningsanläggningen funkade inte längre för mig.

Status 2018 – jag får inte träningsvärk och jag återhämtar mig snabbt!

Januari 2018: Jag skaffade nytt träningskort och tänkte att nu måste jag kunna gå på ett pass body pump, vilket jag gjorde. När vi gjorde squats och utfall var jag tvungen att liksom ”stirra ut” mitt vänsterben i spegeln och aktivt fokusera på det benet, annars fladdrade det bara till. Så svagt var det. Jag rabblade musklernas namn för att hjärnan skulle komma åt dem. Jag tog ut mig totalt! Bilden nedan visar vilka vikter jag hade på stången under det här passet.

Skärmdump från funbeat där jag loggar mina träningspass

Här fick jag, som väntat, en enorm träningsvärk och den satt i under ett par dagar. Fyra dagar senare gick jag på ett nytt pass och ökade på vikterna en smula och det var här som jag blev så förvånad. Ingen träningsvärk dök upp! Alls! För varje pass jag kört efteråt har jag kunnat öka på vikterna lite grann och jag har sedan dess provat lite olika aktiviteter, men body pump har varit min huvudaktivitet. Och ingen träningsvärk har dykt upp någon gång!

När jag tränade så här regelbundet under åren 2013-2016 drabbades jag av träningsvärk, ibland mer ibland mindre, efter nästan varje pass och jag kunde inte alls öka vikterna varje gång. Jag stod och stampade på med samma vikter länge innan jag kunde öka igen.

Igår tänkte jag att jag skulle prova något som det tidigare tagit två år att uppnå, nämligen att ha 20 kg på stången på låten med squats. Och det gick! Utan problem! Bilden nedan visar vad jag hade på för vikter igår, en och en halv månad efter mitt första pass body pump på flera år. Jämför med vikterna jag hade 4 januari!

Skärmdump med info på vilka vikter jag hade den här gången

 

Jag känner mig som SuperWoman!

Min egen slutsats är att min kropp kan idag ta hand om inflammationer på ett sätt den aldrig har kunnat tidigare. Träningsvärk är ju en form av inflammation som dyker upp när man tar ut musklerna ordentligt. Vidare drabbas jag inte lika fort av mjölksyra och jag återhämtar mig också på ett helt annat sätt än jag tidigare har gjort. Jag riktigt känner skillnaden jämfört med hur det har känts tidigare. Jag känner mig stark, pigg, fräsch och som om jag skulle kunna klara av i princip vad som helst i träningsväg! Nu har jag även lagt till ett par pass i veckan med yin yoga som komplement, det ger mig en bra djupstretch som jag också känner att jag behöver. Jag kan rekommendera appen ”Vila dig i form” för att göra egen yin yoga. Den finns här att ladda ner i iTunes och här för att ladda ner för androider.

Jag är lite ledsen att jag inte tog ett foto på mig själv innan jag började träna i januari, idag ser min kropp faktiskt helt annorlunda ut än den gjorde för bara en och en halv månad sedan. Rumpan har flyttat upp och magen har rutor. Armarna, axlarna och ryggen har också mer definierade muskler än för bara en dryg månad sedan. Det är faktiskt helt galet!

Vad är det då som gjort att jag blivit en återhämtningsgudinna?

För drygt två år sedan började jag äta en balansolja (sedan två månader äter jag balansoljan som är gjord på alger istället), som justerar så att förhållandet mellan Omega-6 och Omega-3 blir jämnare. Flera källor visar att människan under sin utveckling åt så att den låg på ett förhållande mellan de här fettsyrorna på 1:1 – alltså att de fick i sig lika mycket av de båda. Den mat vi äter idag innehåller väldigt mycket mer Omega-6 än Omega-3 och det är ju självklart att det gör att vi hamnar i en obalans mellan de här fettsyrorna då. Forskare menar att vi behöver dra ner på Omega-6 och öka intaget av Omega-3 då Omega-3 spelar så stor roll i våra kroppar, faktiskt ända ner på cellnivå och celler har vi väldigt många av och de har viktiga funktioner var de än verkar i våra kroppar. Här är ett långt inlägg på engelska, som på ett bra sätt förklarar vad den här fettsyran faktiskt gör.

Jag har tagit ett blodtest för att se hur jag ligger i det förhållandet och idag ligger mitt värde på hälsosamma 2,2:1 – alltså 2,2 delar Omega-6 per del Omega-3 i mitt blod. Jag kan verkligen inte förklara det som hänt i min kropp på något annat sätt än att den här balansoljan verkligen gjort sådan skillnad:

  • träningsvärken uteblir
  • återhämtningen går mycket snabbare än tidigare
  • musklerna blir starkare snabbare än tidigare
  • jag känner mig lika stark nu, efter en och en halv månads träning, som jag gjorde efter ett års träning förut!

Jag har ägnat mig åt att jämföra olika Omega-3-produkter och än har jag inte hittat någon som kan matcha den jag äter när det gäller innehållet av Omega-3-fettsyrorna som heter EPA och DHA, som är de fettsyror våra människokroppar behöver, och i stabilitet (dvs hur länge den håller sig fräsch). Hör gärna av dig om du vill veta mer! Jag har läst in mig rätt ordentligt på det här området.

Det här året har verkligen startat bra och jag kommer att fortsätta hålla i det här, för som min kropp fungerar idag ska den göra resten av mitt liv, har jag tänkt 🙂

”Men, man vet ju aldrig. Det kan ju vara på riktigt.”

Igår skrev jag ett inlägg om ett av de kedjebrev som cirkulerar runt på Facebook och handlar om omgörningen av algoritmerna på plattformen. Det här inlägget ska handla om kedjebrev i största allmänhet.

Kedjebrev via messenger

Det händer titt som tätt att meddelanden skickas via messenger med innehållet om att man inte ska lägga till en person med ett visst namn. Personen uppges vara en hacker som kommer att ta över ditt konto och mer därtill. Den senaste gången har det handlat om en svensk person, som jag har kollat upp. Personen verkar länge ha levt med psykisk ohälsa och omges av flera som vill hen illa, verkar det som. Att ogrundade rykten om att hen skulle vara en hacker spreds runt hela Facebook, gjorde inte att måendet blev bättre hos den här personen.

Skulle Facebook vara utsatt för en hackerattack av det slag som det skrivs om i de här kedjebreven skulle Facebook själva gå ut med information, var så säkra på det. Dessutom skulle vi se massor av artiklar i ämnet.

Fundera ALLTID på hur rimligt det är att det står till som det skrivs om i de här meddelandena! Varför är det din kompis, som inte är så bra på internetsaker, som skickar det till dig och inte Facebook själva? Tror du att personen som skickar dig meddelandet kan mer? Var källkritisk, googla på namnet och se vad du hittar.

Kedjebrev i statusuppdateringar

Rätt ofta förekommer det att det skickas runt kedjebrev med behjärtansvärda ändamål. Det vanligaste är att de handlar om cancer, psykisk ohälsa eller om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och man vill genom att dela vidare visa att man stöttar personer som lider av det ena eller det andra.

Behjärtansvärt, absolut!

Verkningsfullt? Inte så mycket.

Visst är det väldigt bra att uppmärksamma och sprida kunskap kring cancer, psykisk ohälsa och neuropsykiatriska funktioner, men kedjebrev är verkligen inte det bästa sättet att göra det på. Folk uppfattar det nämligen som spam och spam vill de allra allra flesta ha så lite som möjligt av. Just nu cirkulerar det här omkring och jag har verkligen försökt läsa texten flera gånger, men inte lyckats hålla min koncentration uppe hela vägen. Jag fick dela upp det och läsa i omgångar för att komma till slutet. Innehållet är på tok för intetsägande, det innehåller även skuldbeläggande och ”hot” om att man kommer att ta bort personer som inte kommenterar uppdateringen.

Kedjebrev om cancer på Facebook

Varför cirkulerar sånt här?

Jag tror det beror till stor del på osäkerhet. När det gäller de här ”kopiera och klistra in i ett eget inlägg”-kedjebreven kan det nog också vara så att man vill visa att man verkligen är en omtänksam person som bryr sig om andra och särskilt om utsatta människor. Jag har pratat med några kompisar som inte riktigt vet hur de ska hantera när personer som de verkligen gillar delar sånt här. De vill ju inte att kompisen ska tro att de inte bryr sig om andra, samtidigt som de inte vill dela vidare spam. För spam är vad det är. I våra e-postsystem kallas spam för skräppost och vi måste börja behandla kedjebreven och ”kopiera-klistra in-och-dela-vidare” på samma sätt som vi hanterar skräpposten i våra e-postsystem.

När det gäller meddelanden om superhackers och om Facebooks algoritmer så blir jag lite mer fundersam. Litar vi idag så oerhört lite på etablerade medier att vi hellre litar på vad en kompis skickar? Jag har talat om för flera som skickat meddelanden till mig om sånt här och de reagerar inte sällan med ”Men, man vet ju aldrig. Det kan ju vara på riktigt.”. Men det här är spam och inget annat. Det är skräppost, alltså.

Jag hoppas innerligt att de här kedjebreven snart slutar cirkulera. Det är vansinnigt tröttsamt att inlägg efter inlägg ser likadana ut. Visst skulle det vara roligare om alla bara delar med sig av intressanta artklar, kul bilder, reflektioner som kommer från en själv och inte från någon som vill skicka spam? Tänk vilka facebookflöden vi skulle få om vi slutade skicka runt spam 🙂

Vill du verkligen göra skillnad?

Facebook har rätt nyligen öppnat upp för att vi alla kan starta insamlingar till olika organisationer. Jag har en som pågår just nu, till förmån för Suicide Zero, som arbetar med att lyfta upp psykisk ohälsa och ambitionen att minska antalet självmord. Man kan välja mellan väldigt många olika organisationer och det är enkelt och ett väldigt mycket mer effektivt sätt att lyfta en behjärtansvärd fråga. Det genererar pengar till organisationen att fortsätta forska eller arbeta för det de forskar om/arbetar för. Bilden nedan visar var du kan starta en insamling till någon ideel organisation.

Skärmpump från Facebook

Starta en insamling du med och gör skillnad på riktigt! Lycka till! 🙂

 

Om Facebooks algoritm, spam och kedjebrev

Den senaste tiden har mitt Facebookflöde ändrats från att jag haft personliga och unika uppdateringar till att väldigt många publicerar samma sak. Nämligen ett kedjebrev där det påstås att i och med att Facebook har skruvat om sina algoritmer så ser vi numera uppdateringar från endast 25 av våra vänner. Det här stämmer inte, det är ett kedjebrev och kedjebrev är spam och fake news, vilket vi borde ha lärt oss vid det här laget.

Jag sökte upp källan, Mark Zuckerberg, och hittade hans inlägg om omgörningen av algoritmerna vilket jag skärmdumpade i två bilder.

Skärmdump Mark Zuckerberg från 12 januari 2018

Syftet med strukturförändringen i algoritmerna är alltså att vi ska få mindre annonsörer och mer vänner i flödet! Det vill säga tvärtom från vad kedjebrevet låter meddela. Mer vänner, mindre spam.

Jag gjorde också en snabb googling för att se vad som är skrivet av svenska medier och bloggare med kunskap och hittade flera bra länkar.

Det här är bara några av de texter jag hittat när jag gjorde en snabb googling.

”Men jag ser ju bara samma sak hela tiden”

Ja, något som irriterar mig och många med mig är att Facebook har bestämt åt oss att vi ska se de mest populära inläggen i våra flöden istället för inlägg i kronologisk ordning. Det här går tyvärr inte att ställa in, det är något vi aktivt måste välja varje gång vi uppdaterar sidan, se bild här.

Genom att välja ”senaste” så kommer uppdateringarna i ordning, men det måste som sagt göras varje gång vi uppdaterar sidan.

Mediasidor och företagssidor kommer att prioriteras ner, för att vi ska få en större interaktion med våra vänner. Vill man fortsatt ha uppdateringar från t ex Dagens Nyheter i sitt flöde kan man välja det också, se bild här.

Med den här kunskapen, kan vi inte bara komma överens om att strunta i att dela kedjebrev och istället dela saker som är unika för just oss som är enskilda användare av plattformen? Flödet blir så mycket mer intressant då! Jag önskar mig ett roligare flöde med mycket färre spam i form av kedjebrev framöver! Med uppdateringar från mina vänner, som är unika för just var och en av dem.

 

Nytt år – nya målsättningar

Så var det här, det nya året. Jag brukar aldrig ge nyårslöften och det har jag inte heller gjort i år. Men innan jul skaffade jag mig ett nytt träningskort och tanken är att jag ska använda det flera gånger i veckan.

När jag tittar på bilder på mig från 2014, när jag var som allra mest vältränad, har jag målbilden klar för mig. Så ska min kropp se ut och, vad som är ännu viktigare, så som den fungerade då vill jag att den ska funka igen. Då var jag så stark och uthållig och det ska jag bli igen! Nedan lite bilder från semestern på Hvar, Kroatien, sommaren 2014. 8 km stadig uppförsbacke var faktiskt inga som helst problem, trots värmen!

Sedan jag för snart två år sedan råkade bryta mitt knä i en skidolycka har det blivit lite si och så med träningen. Först var det helbensgips i sex veckor, sedan ortos och efter det har träningen inte riktigt funkat så bra för mig. Rehabträningen var urtråkig, jag gjorde den lite halvhjärtat, ska jag villigt erkänna, och musklerna i det ben jag bröt har inte riktigt hittat rätt än med alla nervbanor och funktioner. Det här är något jag lärt mig en hel del om genom min utbildning till massageterapeut. Hjärnan måste aktivt koppla på musklerna och nerverna för att de ska fatta att de ska jobba. Annars tar fel muskler över funktionen och då kompenserar vi, vilket gör att vi får problem på andra ställen. Kroppen vill vara stark, men den är också väldigt lat och tar den kortaste vägen till att vara stark, vilket blir knas.

Bild på vikter och vattenflaska

Idag har jag genomfört mitt första pass body pump på snart två år! Jag tänkte att jag skulle ta det väldigt lugnt, jag är högst medveten om vilken träningsvärk som är att vänta när man börjar med body pump, men jag blev så peppad av instruktören Magdalena att jag lite glömde bort det! 😀 När vi körde seten för benen fick jag aktivt titta på mitt vänstra ben i spegeln, fokusera på det ordentligt för att jag skulle kunna göra rätt. Musklerna är svaga och har inte fått jobba så här på väldigt länge.

Efter passet var mitt vänstra ben lite förvirrat, kändes det som. Det var som att det inte längre visste hur det skulle röra sig. Nu pirrar det i foten och jag tror att det är nervtrådar som håller på att hitta tillbaka och tar det som ett gott tecken.

Body pump ska det bli tre gånger i veckan nu och lite cykelpass på det. 2018 års målsättning när det gäller träning är härmed satt! För att hålla det här vill jag ha träningskompisar. Vi är ett gäng som startar en grupp på Facbook där vi har en hälsoutmaning. Hör av dig om du vill vara med i den! 🙂

Bild på mig när jag ligger och stretchar. Svettig och lycklig

#METOO

Igår svämmade Facebook över av statusar skrivna av kvinnor där det stod:

”Me too.
If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote ”Me too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.
#metoo

Även Twitter svämmade över under hashtaggen #metoo

Skärmdump från twitter

Jag var en av dem som delade statusen. Idag ser jag en massa män som är tagna av att inse att de känner så väldigt många kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier och/eller övergrepp. Och det är bra.

Dock är jag förvånad över att män är så ovetandes om hur utbrett det här faktiskt är! Jag tycker att vi pratat om det här väldigt mycket och väldigt länge nu!

Jag hoppas verkligen att det här har på riktigt blivit en ögonöppnare för män att rannsaka sig själva och faktiskt också stå upp och synliggöra de här kränkningarna när de händer fortsättningsvis!

Bild med text #metoo

Jag ska ge några exempel på vad jag varit utsatt för:

När jag gick i grundskolan och gymnasiet var det vardagsmat att killarna tafsade en på rumpan, på brösten, ropade saker efter en i korridoren, tjuvspinkade genom dörrspringan till vårt duschrum på gymnastiken, jagade oss tjejer på rasten och tryckte upp oss mot väggen för att tafsa och pussas. Jag gick i skolan i ett vanligt svenskt medelklassområde i norra Sverige på 70- och 80-talen.

Senare i livet har killkompisar tagit för sig när det gäller sex. Jag har varit med om att mina vänner har förgripit sig på mig, för att de hade lust just då. Jag har också varit med om att den jag varit tillsammans med gjort detsamma. De har inte varit intresserade att kolla efter om även jag hade lust. Deras lust var viktigare än min lust. Eller min olust är nog bättre uttryckt.

Ute på krogen har män fortsatt att tafsa: i kön till baren, på dansgolvet, i kön till toaletten, i trängseln i lokalen. Tafsat på min rumpa, mitt skrev, mina bröst. Eller stått vid baren och klätt av mig kläderna med blicken när jag dansat på dansgolvet.

Jag har blivit kallad ”lesbisk jävla hora” när jag bett en man att avlägsna sig från vårt bord med bara kvinnor efter det att jag gjort tydligt för honom att han bidrog med negativ energi och att ingen av oss var intresserade av att följa med honom hem och titta på porr. Han lämnade bordet först då en vakt kom och hjälpte honom därifrån.

Jag har fått bilder på mäns erigerade snoppar skickade till mig utan att jag bett om det ett otal gånger. Män har också känt sig manade att berätta för mig hur kåta de är och vad de skulle vilja göra med mig, ibland utan en närmare presentation av sig själva. Som ett första ”hej”.

Jag har också fått uppmaningen att skicka bilder på mig naken till män väldigt många gånger.

Vanliga vita medelklassmän

De killar/män/snubbar som utsatt mig för det här är alla vanliga killar/män/snubbar. Det är killar/män/snubbar med vanliga jobb, vanligt socialt liv, ibland även med fru och barn, men där han velat ha ”lite skoj” vid sidan av. Ingen av de här killarna/männen/snubbarna har varit invandrare, ska jag tillägga. Samtliga har varit vita medelklassmän.

Jag är en kvinna som kommit väldigt lindrigt undan.

Jag säger som Frida Boisen i en krönika:

” Jag hoppas att ”me too” inte blir ett kvinnovrål som ekar ut över vår värld, utan åtgärd. Låt #Metoo bli ett vrål som leder till förändring.

Ett vrål som ger oss alla chansen att visa vart vi står. Att vi än mer tar ställning för en jämställd värld. En värld där alla människor ska behandlas med respekt.

Det är vår förbannade plikt som människor.”

 

Massage är så mycket mer än en stunds avkoppling

”Jag har så ont i mina axlar, kan du massera mig lite?” 

Jag är snart klar massageterapeut och under den här utbildningen har jag lärt mig en mängd nya saker, vilket är både roligt och har varit ögonöppnare för mig. Jag har tidigare tänkt att massage visst är bra, men också något av en lyx. Att det innebär att man får en stund i tysthet i ett mysigt rum med vilsam musik, tända ljus och kanske lite eteriska oljor. Men massage är så mycket mer än så!

Jag har lärt mig att kroppen och även själen mår bra av massage. Bara det här med beröringen ger väldigt goda effekter på vårt välmående när oxytocinet frisätts och vi kommer ner i varv.

Men massagen kan också lindra, och till och med se till att man kan bli av med, rätt besvärliga problem. Att vi har ont i våra axlar behöver inte alls ha med axlarna att göra. Det verkliga problemet sitter förmodligen någon annanstans och axelontet är bara ett symtom på det. Vi massageterapeuter gör muskeltester, inspekterar hur personen rör på sig, hur de ser ut när de står och sedan behandlar vi triggerpunkter och stretchar ut muskeln eller musklerna. Och det är något annat än vad de flesta tänker på när de hör ordet massage. Här nedan lite bilder på två behandlingar.

Så här ser det ut när man behandlar det stora bindvävsstråket vi har på utsidan låret

Så här ser det ut då man stretchar den långa raka lårmuskeln.

Det bilderna ovan visar är vad man bland annat gör för att få bukt med ländryggsproblem. Personen har en ”trött” ländrygg, det verkliga problemet kan sitta i benen.

Problem kan vara funktionella och de kan vara strukturella. Funktionella problem kan till exempel vara att man känner sig ”trött” i ländryggen. Tar man inte tag i det, exempelvis går till en massageterapeut och tar reda på var problemet egentligen sitter och gör något åt det, så kan det bli strukturella problem i ländryggen och det är betydligt svårare att få bukt med. Det kan gå så långt att det som från början var ett problem med stela muskler och bindväv utvecklar sig till artros eller diskbråck.

Under min utbildning vid Axelsons Gymnastiska Institut har vi fått ta del av massagens historia och om forskning. Vi har fått veta att ”low back pain” är ett av WHO:s prioriterade områden när det gäller sjukdomar att få bukt med!

Skärmdump från WHO

De skriver i sin rapport:

Low back pain is a very common health problem worldwide and a major cause of disability – affecting performance at work and general well-being. Low back pain can be acute, sub-acute, or chronic. Though several risk factors have been identified (including occupational posture, depressive moods, obesity, body height and age), the causes of the onset of low back pain remain obscure and diagnosis difficult to make. Back pain is not a disease but a constellation of symptoms. In most cases, the origins remain unknown.

Söker man vidare på nätet efter vetenskapliga artiklar om massage på just ”low back pain” kommer det upp massor

”Med åldern kommer krämporna”

En del tänker att man blir stelare i kroppen med åldern och att det är normalt och att det ska vara så. Jag säger, NEJ! Det måste inte vara så! Varför ska vi gå omkring med stela och onda kroppar när vi kan slippa göra det? Varför sätter vi inte värde i vår hälsa? Tänker vi kanske att vi inte är värda att ha det bra? Jag kan faktiskt inte förstå det.

Vår kropp är skapt för rörelse, idag har vi till stor del stillasittande arbeten. Vi är inte skapta för att sitta stilla många timmar om dagen och när vi gör det får vi tillslut problem i våra kroppar. Våra muskler är skapta för att vi ska använda dem. Gör vi inte det så blir det knasigt.

Vi människor är också vanedjur. Har vi fått ont så anpassar vi oss efter det och minns inte hur det kändes att ha en kropp som inte gör ont. Och så kompenserar vi för det onda och så snurrar det på med fler och fler ställen som gör ont. Men det måste inte vara så.

Det finns många studier på massage och vilka effekter det kan ha. Jag kan inte här länka till dem alla. Sök på Scholar på Google så får ni upp länkar till vetenskapliga rapporter.

Vad som slår mig, när jag läser mer om det här, är att egentligen borde massage, i olika former, vara subventionerat. Alla arbetsplatser borde, inte bara erbjuda utan, faktiskt se till att arbetstagarna får massage regelbundet. I förebyggande friskvård och som en billig åtgärd för personer som faktiskt har problem, vilket de flesta av oss faktiskt har. Det skulle minska antalet sjukskrivningar för bland annat ryggproblem och stress, vilket skulle minska kostnaderna och även rehabiliteringsåtgärder för arbetsgivarna vid sjukskrivningar.

För det är verkligen inte roligt om ett funktionellt problem blev ett strukturellt för att man inte tog tag i det i tid.