Som man handlar blir man behandlad

Anders Behring Breivik. Namnet väcker avsky hos de allra flesta av oss efter hans terrordåd på Utöja och i Oslo sommaren 2011. En man som med sitt manifest ”2083 – En europeisk självständighetsdeklaration” kortsiktigt vill att alla europeiska länder ska underkasta sig vissa krav, främst att deportera alla muslimer. Terrorattackerna sommaren 2011 var en del i marknadsföringen av det här manifestet.

2016 stämmer han den norska staten för att han menar att den inskränker honom i hans mänskliga rättigheter. Han tycker synd om sig och säger i rätten att om han lyckas ta livet av sig är det den norska statens fel. Han vill umgås med andra, han menar att han hindras att värva medlemmar till sin organisation, han har inte fått ge ut böcker, han har inte fått gifta sig och han har inte heller internetuppkoppling.

Ska vi då fundera lite kring det här så kan vi ju konstatera att han är dömd för terrorbrott och anses vara en farlig människa. Farlig för andra och även för sig själv. Hans manifest och nazistiska tankar vill inte norska staten att han ska sprida ut – av förklarliga skäl. Han säger att han sedan 2012 är öppen nazist, men att han haft de tankarna sedan han var barn.

– Han ångrar ingenting och han är lika politiskt motiverad som tidigare. Han har nya planer och det är väl för att han inte kan kommunicera dessa som han känner sig frustrerad. Just nu är det inte så mycket han kan göra själv och därför är han beroende av att andra tar del av hans idéer och arbetar för att de kan förverkligas, säger reigionshistorikern Mattias Gardell till DN.

Jag blir provocerad när personer som dömts för förfärliga brott endast kan se till sig och sitt. Han ger ingen som helst tanke till sina offer, jag förmodar att många av dem fortfarande lider av det var med om den där dagen i juli 2011. Jag vill inte på något sätt jämföra dåden Hagamannen och Breiviks utfört med varandra, men deras syn på sin tillvaro är liknande:

  • Niklas Lindgren ville inte ingå i Frivårdens program under sin villkorliga frigivning, han ville till Umeå trots att Kriminalvården inte ansåg det vara så bra. Varken för honom eller för umeborna.
  • Breivik anser också att han är ett offer. Och det är han i och för sig. Han är ett offer för sina egna handlingar, sådant alla måste ta konsekvenser av.

Som man handlar blir man behandlad.

Läs även

 

Annonser

Ska vi kanske ta och börja heja och le lite mer mot varandra?

Hur bemöter vi varandra, egentligen? Och hur blir vi bemötta? Om det här tänker jag fundera om idag.

Bild med texten HEJ!

För massor av år sedan såg jag en intervju med Martin Timell som berättade om en resa till USA. Han blev förvånad över hur trevliga alla var mot honom, fast de aldrig sett honom förut. Alla han mötte utbrast ”Hi, how are you today?” och han svarade glatt att jotack, lite jetlaggad var han allt, men att det nog skulle ge sig. Men han upptäckte också där och då att väldigt få var intresserade av hans svar. Han som först känt sig så väldigt sedd och uppmärksammad insåg att första frågan bara var något som de gjorde per automatik, over there.

Idag läser jag en text av Ulf Elfwing med rubriken ”Varför har vi så svårt att hälsa på varandra?” Han skriver bland annat:

Ett hej i vardagen – när man kliver in i hissen eller bastun eller affären – är ett billigt och bra socialt smörjmedel. Det kan resultera i ett leende eller några vänliga fraser. Om inte annat så om vädret. Och i bästa fall kan ett berikande samtal uppstå, kanske till och med någon sorts vänskap.

Underskatta inte det generösa hälsandet! Vi lever i en tid och en värld där rädsla, misstänksamhet, osäkerhet, fördomar och hat smyger omkring som spöken om natten.

Jag tror att Ulf Elfwing har flera poänger i sin text och i sitt resonerande.

För några år sedan arbetade jag på Umeå Turistbyrå och en dag kom det in två seniora damer från Vietnam. De seniortågluffade genom Europa och nu hade de hamnat i Umeå. Jag frågade vilken bild de hade fått av Sverige och svenskarna och de utbrast glatt:

”Ni är så väldigt vänliga! Och så ler ni mycket och det tycker vi om!”

Jag förstod exakt ingenting. Bilden av svensken är väl snarare att den är lite trumpen, introvert, inte söker ögonkontakt. Jag har berättat om det här mötet för flera vänner och en av dem kom på vad det var som gjort att de här damerna hade den bild av oss som de hade:

”Erika, de gick nog och log mot andra. Och gör vi det får vi ett leende tillbaka.”

Ska vi kanske ta och börja heja och le lite mer mot varandra?

(Det här är mitt inlägg 14/100, dag 14, i bloggutmaningen #Blogg100)

Kristallnatten i Umeå

Hej!

Jag ska villigt erkänna att jag inget annat vet än vad jag läst till mig i sociala medier och i tidningar när jag skriver det här inlägget. Men något måste ändå sägas, känner jag.

Igår var det den 9 november. 77 år har gått sedan samma datum 1938 som var kulmen för det som senare skulle urarta i Andra Världskriget. 400 judar dödades, andra tvingades ta sina liv, synagogor brändes ner, 10-tusentals sattes i koncentrationsläger just den här natten. Kallad Kristallnatten. Orsaken som angavs var ett mord på en tysk diplomat som en judisk person hade begått. (Källor: Wikipedia och Levande Historia). Året därpå bröt kriget ut.

Till minne av kristallnatten i Umeå

En manifestation var utlyst i Umeå. För ett par år sedan var det en liknande manifestation, med samma personer bakom. Då hade vi just fått besök av Svenska motståndsrörelsen och Umeå var argt, rädd, ledset, förtvivlat. Till den manifestationen kom flera tusen som gick i fackeltåg, manifestationen var bra och nödvändig.

Till manifestationen igår hade jag anmält mig och såg fram emot att gå och vara där. Men då jag läste att den judiska föreningen i Umeå inte fått någon inbjudan blev jag fundersam. Jag brukar verkligen inte så ofta hålla med det moderata oppositionsrådet Anders Ågren, men i det här gör jag det.

Till gratistidningen Totalt Umeå säger Carinne Sjöberg, som är ordförande i föreningen:
– Det känns förnedrande. Är det så svårt att prata om antisemitismen i Umeå?

Vidare säger hon att antisemitismen har ökat och att det är många som idag inte vågar tala om att de är judar. Att de är hatade av alla extremister – höger som vänster.
– Det känns beklämmande hur arrangörerna förminskar vikten av att tala om antisemitismen i Umeå, säger hon till Totalt Umeå.

Jan Hägglund, Arbetarpartiet i Umeå, är den som står bakom manifestationen. Han säger till samma tidning att ”fokus i år har varit att skapa en manifestation för hela staden Umeå och att många politiker med olika färger ska stå upp mot nazismen” i och med gårdagens manifestation. På frågan om varför just judiska föreningen inte blev inbjudna är hans svar:
– Det kan upplevas som ett ovälkomnande eller otrygg situation för dem. (Här kommer jag skriva många !!!!!) Läs hela artikeln i skärmdumpen nedan. Klicka för större bild.

Skärmdump från artikeln i Totalt Umeå

Efter den här artikelns publicering och att det uppmärksammats att föreningen inte bjöds in i första hand bjöds arrangörerna in judiska föreningen. De valde att ha en egen minnesstund. Ett hundratal besökte den, några hundra (inte tusentals) var på torget enligt uppgift från media. Jag stannade hemma.

Enligt vk.se var Jonas Sjöstedt, (v), en av talarna. VK skriver att han sa såhär under manifestationen (artikeln är bekom en betalvägg). Han påminde om att bakgrunden till Förintelsen var ett mångårigt förtryck av de judiska grupperna.

– Det började med nedsättande omdömen, de avhumaniserades, sa Jonas Sjöstedt som påpekade att samma taktik sedan användes mot romer och grupper som i dag kallas hbtq-personer.

– Det finns helt grundläggande lärdomar att dra från det. En är att människor har rätt att utöva sin religion. En annan att alla har rätt att utöva sin kultur, men i dag är många judar i Sverige rädda för att gå i synagogan. Vi är inne på en väg som vi inte vill vandra, säger Jonas Sjöstedt.

(Jonas Sjöstedt sa även, enligt vk.se, att han tyckte att det var synd att inte judiska föreningen var tilltalad och att han tänkte gå dit efter just den här manifestationen).

Vad är det då som händer med kommentarerna i själva evenemanget på Facebook då?

Jo, kommentarer raderas! Igår kväll läste jag flera kommentarer skrivna av personer från hela världen som uppriktigt undrade vad sjutton det är som händer i Umeå. Även jag har fått en kommentar raderad, den där jag delade en uppriktig fråga om varför inte judiska föreningen var inbjuden, med en länk till Anders Ågrens blogg. Idag finns varken min kommentar eller de andras kommentar kvar. Varför?

Umeå hamnar i nationell och internationell media

Jag har nog absolut inte läst allt men sett att flera tidningar har rapporterat om det här:

Jag har också hört att andra utländska medier har skrivit om det här, men jag har inte hittat de artiklarna.

Nästa år hoppas jag att vi håller politiken utanför manifestationen, att någon ideell organisation kan stå som arrangör. Det skulle göra det mer trovärdigt och värdigt, tror jag.

Några reflektioner om den senaste tidens händelser

Jag har tänkt en del på vad det är som händer i vårt samhälle den senaste tiden. Nyhetsflödena och mina flöden i sociala medier är plötsligt helt annorlunda än de brukar vara. De brukar vara fulla med Sverigedemokraternas åsikter i politiken att göra eller vad personer som är politiker i nämnda parti säger eller skriver. Jag är en av dem som brukar dela ”Inte rastist, men…”:s grejor och även andra skribenters texter på de här temanen.

MEN! Vad jag lagt märke till den senaste veckan är att rasisterna inte når igenom flödena nu! Hur tappert de än försöker (Kent Ekeroth försöker på Twitter och med att JO-anmäla Migrationsverket, för att nämna ett exempel) så blir det bara kanske en liten notis om det hela. Istället matas vi med att människor i massor ställer upp med sin tid och pengar för att hjälpa de människor som nu kommer till Europa och nu även till Sverige. Och det är så skönt, tycker jag! Om nu bara våra politiker fattar vilket riktigt guldläge de har att vända opinionen så kommer vindarna att vända till rasisternas nackdel och majoritetens fördel. Det är jag bergis på!

Jag är så oerhört less på att varje dag reta mig på hur dumma folk i SD är, på att media går på SD:s vinkling av saker, att SD:s hela politik inte granskas ordentligt. Och jag är så oerhört less på SD:s internetsvans – de som hotar och hatar, de som försöker lämna kommentarer på mitt inlägg ”Rasistiska sajter du inte vill råka dela”. Jag är så TRÖTT på idioti!

I morse läste jag i Dagens Samhälle om SD:s ekonomiska politik. Partiet som säger att de vill satsa på välfärden istället på ökat flyktingmottagande vill, tydligen, göra en besparing på hela 53 MILJARDER kronor för landets kommuner och landsting! Och var är det nu vi har välfärden? Och jag håller med artikelförfattaren, Anna Ljungdell, i hennes fråga:

Hur är det ens möjligt att ett riksdagsparti kan föreslå besparingar om 53 miljarder på kommunsektorn utan att få en enda fråga om detta?

Ja, HUR är det möjligt?

Läs även mina tidigare texter på temat:

(Det här är mitt inlägg 5/101 i bloggutmaningen #blogg101)

Om människor på flykt

För några år sedan pratade jag med en kille som var ett ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. Han var 16 år och hade bott i Sverige i ungefär ett år då. Jag ställde frågor om hur han tagit sig hit och hur det kändes. Hans mamma hade sagt åt honom då han var 12 år att han skulle gå.

– Gå min son, du får inget liv här, hade hon sagt. Gå, bara gå.

Så han gick. Och gick. Över berg och hamnade i Pakistan. Över annat berg och hamnade i Iran. Över berg igen och hamnade i Turkiet och slutligen i Italien. Jag frågade om hur det hade känts. Inga vuxna?

– Jo, man träffar folk efter vägen som man slår följe med och där fanns även vuxna som kunde ta hand om oss barn, sa han.

När han berättade kände jag att hans historia är så självklar för honom och så oerhört ofattbar för mig som svensk. Som förälder kan jag inte sätta mig in i hur det kändes för hans mamma när hon sa åt honom att gå och han gick. Jag kan omöjligt förstå hur det känns och hur det känns för den 12-årige lille grabben när han gick.

Några år tidigare berättade en kompis hur hennes familj flytt från Iran när hon var en 4-5 år. Den här kvinnan är uppvuxen i Västerbotten och har en tydlig västerbottnisk dialekt. Hon berättade om hennes bröder som dött, hur de hade gått och gått och tillslut hamnade här. Hon berättade om sina minnen på samma självklara sätt som den afghanske killen – på västerbottnisk dialekt. För mig blev det knas i skallen. Hon som pratar som jag, hur kan hon ha varit med om det här? Jag kan inte förstå det, hur jag än försöker.

Nu kommer många människor in i Europa. Wolfgang Hansson skriver ”Tur att Europa har Merkel” och citerar henne:

– Om Europa misslyckas i frågan om flyktingarna så kommer kopplingen med de universella mänskliga rättigheter som var ett av de grundläggande motiven för EU:s grundande, att gå förlorad. Vi kommer att få ett Europa vi inte vill ha, säger Merkel.

Jag säger också att det är tur att vi har Hans Rosling som på sitt oerhört enkla, pedagogiska och briljanta sätt förklarar hur saker egentligen ligger till. Han har till exempel läxat upp en dansk programledare eftersom programledaren hade fel. ”Det här kan man inte diskutera. Jag har rätt och du har fel”, säger Rosling till programledaren. Se honom också här när han förklarar hur det står till med den så kallade ”massinvandringen” som de här ”sanningssägarna” till ”sverigevännerna” pratar om.

Och så vill jag uppmana er att stödja Rädda Barnens satsning ”Inget barn ska dö på Medelhavet” och ”Vi gör vad vi kan”. Här finns fler tips på hur vi kan hjälpa till – med tid eller ekonomiskt.

(Det här är mitt inlägg 2/101 i bloggutmaningen #blogg101)

 

Kommentar: ”Avpixlat skriver ju sanningen då invandrare våldtar”

Igår skrev jag att rasisterna har hittat min blogg och jag har också sett att några kommit till min blogg via Flashback. Men jag har inte hittat den tråden där det troligen finns en länk till mitt inlägg ”Rasistiska sajter du inte vill råka dela”.

Som jag skrivit tidigare godkänner jag inte deras kommentarer. Det här är typsikt en sådan som jag inte godkänner – klicka för att se bilden större.

Rasistsisk kommentar

Den här personen vill alltså ”läsa sanningen när invandrare har våldtagit bl a” som Avpixlat rapporterar om. Och personen förstår inte att den är rasist. Stor suck!

Igår läste jag ett bra inlägg på Emmanismen som diskuterar precis det här – och hur vi reagerar då en ”svensk” har ”våldtagit bl a”. Läs hennes inlägg ”Inte alla män, men nästan bara män” här. Om alla Niklas, Anders, Mattias, Andreas, Tony, Jackie, Göran som begått vansinniga brott. Skriver Avpixlat med namn och personuppgifter om även dem? Tveksamt, skulle jag säga. Hon skriver:

En man som heter något i stil med Hassan, Mohammed, Bojan, Dragan, Ali, Ahmed, Omar, Bogdan, Zoran eller Suleyman begår en våldtäkt, eller ett mord. Facebook, Twitter, Flashback och samtliga rasistsajter svämmar över av män som påpekar förövarens grupptillhörighet. Ja, att han har en namn som klingar utländskt. Att problematisera det faktum att han – likt alla ovan nämnda brottslingar – är man, skulle de aldrig drömma om.

Läs också:

När man är en vuxen kort

Jag har varit ensamstående förälder länge. Dagligen har jag själv sett till att barnen kommit till skolan, jobbat, hämtat dem på fritids, lagat mat, diskat, skjutsat till träningar, hjälpt dem med läxor, nattat dem och veckovis städat hem och tvättat kläder.

Ett tag fick jag ta en halvtimmes lunch för att kunna gå en halvtimme tidigare då barnens fritids stängde kl 16.30(!) och mitt jobb slutade kl 17. Jag har gjort mig jobbig på arbetet under semesterplaneringar eftersom jag var tvungen att vara ledig då barnen var hos mig och jag velat jobba då de skulle vara hos sin pappa. Det gick inte alltid att få till det så.

I perioder har deras träningar börjat en timme efter det att mitt jobb slutat och träningarna har varit i två helt olika delar av stan. Lägg därtill att ett av barnen har ADHD. Det har varit slitigt, men det har gått.

Jag har haft en bra uppbackning av mina föräldrar då logistiken inte riktigt fungerat för mig och det har varit ovärderligt! Det hade inte gått annars att ha barn som gillar att vara aktiva och samtidigt jobba.

Så såg mitt liv ut och det var bara att gilla läget, anpassa mig efter vår verklighet. Jag vill inte att ni som läser det här ska tro att jag klagar eller ojar mig, jag konstaterar bara att det såg ut så här under många år.

Häromdagen såg jag Expressens stjärnreporter Niklas Svensson tweeta att han skulle vara gräsänkling i tre dygn.

Niklas Svensson gräsänkling

Han är inte ensam, jag har under årens lopp sett många föräldrar känna sig stressade då deras partner ska vara borta några dagar. Min första reaktion brukar vara ”välkommen till verkligheten”, men efter ett tag då jag har tänkt efter lite kommit på att det för dem blir en omställning – det kommer inte vara som det brukar vara under några dagar, det kommer vara lite jobbigare. Många föräldrar har också uppdrag utanför hemmet som kräver att de har en annan vuxen hemma.

Som ensamstående förälder har jag konsekvent tackat nej till uppdrag som klassförälder, skolråd, fackföreningsarbete, ansvar i idrottsföreningar och andra ansvarsuppgifter utanför hemmet. Jag har bara gjort det som är absolut nödvändigt för att vårt liv ska gå ihop. Och om det har skitit sig har jag också struntat i disken/städet/tvätten ett tag – jorden går inte under för att det står några tallrikar i diskhon eller är några dammråttor i hörnen eller att tvättkorgen är full. Ibland tar saker längre tid. Jag minns en gång då det gick löss på barnens skola och alla (hela familjerna) skulle kamma sig dagligen i två veckor för att få bort lössen från skolan. Att kamma dotterns långa, tjocka hår tog ungefär en timme/kväll och att kamma mig själv var inte heller helt enkelt. Men det gick.

Jag har lite svårt att tycka synd om Niklas Svensson under de här dagarna. Han är en väldigt priviligerad person och jag tror att det bara är nyttigt för honom att ensam ta hand om barn och hushåll ett tag.

(Det här är mitt inlägg 55/100 i bloggutmaningen #blogg100)