Om sorg

En tisdag per månad arrangerar Shift Education luncher med olika teman på NorrlandsOperan och luncherna är öppna för alla att delta vid. Idag var temat ”Sorg – en naturlig del av livet” och frågeställningarna var:

• Hur sörja, prata och tackla sorgen?
• Hur bemöta, trösta och supporta den sörjande?

Inbjudna gäster att prata var Sara Sundbaum, som mist sin make för tre år sedan, Helena Isaksson, vars far begick självmord och Charlotte Lundgren som är officiant för borgerliga ceremonier, bland annat begravningar.

Vad är då sorg?

Helena Isaksson menar att sorg är något helt naturligt och normalt. En reaktion på känslor som sitter i kroppen och måste få utlopp på något sätt.
”Det är inte sjukt att känna sorg”, sa hon.

Sara Sundbaum berättade att hon blev fysiskt sjuk då hennes man gick bort.
”Jag kunde inte längre läsa eller se på TV”, berättade hon.

Att stödja den som känner sorg

När en person inte mår bra är det för många människor svårt att veta hur man ska bete sig. Vi blir rädda och till och med undviker den personen som inte mår bra.

”Jag förlorade inte bara min man, jag förlorade också många vänner och bekanta. Folk gick över på andra sidan gatan då jag kom eller gömde sig bakom hyllorna i mataffären”, berättade Sara Sundbaum och uppmanade oss som lyssnade att vi skulle våga VARA HOS den person som sörjer istället för att välja att inte se.

”Var ett hjärta med öron. Ni behöver inte säga något, bara lyssna när – eller om – den som sörjer vill prata”, sa Helena Isaksson. ”Det är viktigt att vara där, men du behöver inte säga något eller komma med goda råd.”

”Ofta tror vi att vi måste stötta, vara på ett visst sätt och är rädda att göra fel och då vi är så rädda för det undviker vi också personerna som behöver en kram och inte så mycket mer”, sa Charlotte Lundgren.

Att vara den som blir kvar

Sara Sundbaum har sedan ett år tillbaka bloggat om det som hänt henne och hennes familj när hennes man, utan förvarning, tog sitt liv för tre år sedan. Hon läste ur sin blogg texten ”Nu dör jag” och den texten illustrerar väldigt bra hur det kan vara att vara den som blir kvar i livet.

Att ta sig igenom sorgen

Förr fick vi sörja ett år och under det året gick de omkring med svarta kläder under det året. Numera kan det kännas som att man måste ”hålla ihop”, ”gå vidare”, ”gaska upp sig” kanske tidigare än vi är redo att släppa taget om sorgen. Helena Isaksson sa att det finns inga rätt eller fel.
”Viktigast är att säga, att visa, att leva med sin sorg så som vi vill. Vi lever idag i en kultur där vi på frågan om hur vi mår alltid säger ‘tack, bra’ även fast det inte är det. Men det är bra att våga visa att det inte är så bra alltid”, sa hon.

Ceremonier

Charlotte Lundgren, som arbetar med ceremonier bland annat begravningar, berättade att vi ofta har en konventionell syn på hur det ska gå till vid en begravning. Men man kan tänka på många olika sätt, känna efter vad som passar en själv. Varför inte hålla den i sin trädgård, ute vid havet eller annan betydelsefull plats? Sara Sundbaum är en av dem som vågade känna efter hur hon och hennes familj ville att det skulle gå till. Läs hennes inlägg ”Floder av tårar” där hon beskriver hur de gjorde.

Vad kan man då få med sig då man bearbetat sorgen?

Sara Sundbaum berättade att hon har varit tvungen att plocka ihop sig själv helt och hållet på nytt, efter hennes makes bortgång.
”Version 2.0 av Sara är en helt ny person, men jag tror faktiskt också att hon är bättre än föregångaren. Idag kan jag använda kraften av den sorg jag haft. Jag vill hitta en konstruktiv kraft att göra något bra av att min man valde att ta sitt liv. Han ska inte ha dött förgäves”, sa hon och numera är hon engagerad i Suicide Zero, som arbetar för att minska antalet självmord. Att sörja färdigt går inte, tror hon:
”Men med tiden förändras den. Först är den som ett öppet och blödande sår. Såret får en skorpa som man pillar bort och så blöder det igen och så kan det hålla på. Tillslut blir det ett ärr, vi lär oss att hantera den”, sa hon.

Helena Isaksson berättade att hennes pappa var 53 år då han tog sitt liv och när hon själv fyllde 53 år valde hon att göra en omstart i sitt liv istället. Hon sa upp sig från sitt jobb utan att veta vad hon skulle göra. Idag är hon certifierad  handledare i sorgbearbetning, utbildad på Svenska Institutet för Sorgbearbetning.

”Det är viktigt att göra ett avslut. Att göra klart. Tiden går och vi måste aktivt göra något för att kunna bli klar och gå vidare”, sa Helena Isaksson.

(Det här är inlägg 17/100 i bloggutmaningen #blogg100)