Att anlägga en trädgård

I slutet av augusti förra året fick vi tillgång till vårt hus ute på Norrbyskär, en ö strax söder om Umeå. De förra ägarna hade inte haft något intresse av huset och gården under de senaste åren, så trädgården var helt igenvuxen. Jag skrev i höstas om hur det är att städa en trädgård. Nu är våren här och det är dags att anlägga den. Vi är inte alls jätteduktiga på det här, fortfarande handlar det om att städa och se vad det är som faktiskt finns där. Vi ser att det en gång har funnits en tanke, i år har vi tänkt se hur den tanken har varit och hur vi trivs med den.

I höstas när vi hade grävt upp land och rensat rabatter från ogräs och allt kändes fint fick vi för oss att ta ut ett par trädfällare. 10 träd skulle bort. Här kommer lite före- och efterbilder.

Bild från trädgården ner mot dungen

Såhär såg det ut när man stod i trädgårdslandet och blickade ner. Det var rätt mysigt, men träden tog bort en hel del sol. Det stora trädet närmast i bild, en enorm poppel, hade inte heller några gröna löv under hela sommaren. Stubben som blev kvar var totalt ihålig och jag är tveksam till att trädet klarat stormen som höll låda nästkommande helg…

Bild på träddungen från andra hållet

Här står jag på andra sidan. Vi hade kunnat använda asparna till att hänga en hängmatta kring, men vi hade nästan ingen morgonsol.

Poppeln som vi ser på den första bilden ville dra åt det andra hållet, vilket vi verkligen inte ville. Då hade den hamnat på grannarnas hus, nämligen. Trädfällarna vinschade upp det mot ett annat träd och drog och drog och drog. Tillslut föll det och det föll rätt.

När alla 10 träd var fällda blev vi lite överväldigade. Det var träd, kvistar och stubbar exakt överallt! Var skulle vi börja?

Förödelsen efter trädfällningen

Jag tog en pinne och tittade på den, det fanns ingen plats att lägga den på alls. Men skam den som ger sig. Vi hittade tillslut ett system och prydliga högar kom till.

IMG_4346

I påskas åkte vi ut och då passade vi på att elda. En hög tuttades på och efterhand kastade vi på från de andra högarna. Tre av fyra högar gick upp i rök. På Valborg tog vi den sista på gården. (Det finns fler högar i skogen nedanför. Skogen som vi också börjat ge oss på med röjsågen). Såhär ser det ut nu!

Nytagen bild tagen från trädgårdslandet

Den här bilden är tagen från samma ställe som den första bilden i det här inlägget. Stubben till höger i bild är den från poppeln. I den har vi grillat korv och eldat löv. Stubben ska döden dö, har vi bestämt.

IMG_5303

Den här bilden är tagen från samma ställe som den andra bilden i det här inlägget. Vi har en hel del stubbar att bära och klyva upp, men nu börjar det att kännas överkomligt.

Vi har inte endast hållit på med träd och ris. I helgen har jag grävt upp trädgårdslandet igen och faktiskt sått en del frön! Först en bild på hur trädgårdslandet såg ut då vi övertog huset. Det var mer som en äng än ett trädgårdsland, men vi såg att det en gång varit ett land där.

Trädgårdslandet igenvuxet

I höstas grävde vi upp det, la på murkna stubbar, som finns lite här och där på gården, och gräsklipp. 50 kvm är det, under tiden då det här var arbetarbostäder var landet 100 kvm. 25 kvm till varje lägenhet.

I helgen har jag vänt på jorden igen, pallkragar är satta på plats och i dem ska squash, mangold, persilja och gräslök få växa. Bilden nedan är tagen från andra hållet.

Städat trädgårdsland

Här ska också sockerärtor, jordgubbar, lite blandade blommor, morötter, lök och rödbetor få växa i sommar.

Längs husväggen har liljekonvaljer kommit upp, clematisen blommar faktiskt redan! Jag har också satt en del solrosfrön där. Jag återkommer om resten av vårt arbete här framöver. Det finns mer att dokumentera! 🙂

Läs gärna också:

Annonser

Kristallnatten i Umeå

Hej!

Jag ska villigt erkänna att jag inget annat vet än vad jag läst till mig i sociala medier och i tidningar när jag skriver det här inlägget. Men något måste ändå sägas, känner jag.

Igår var det den 9 november. 77 år har gått sedan samma datum 1938 som var kulmen för det som senare skulle urarta i Andra Världskriget. 400 judar dödades, andra tvingades ta sina liv, synagogor brändes ner, 10-tusentals sattes i koncentrationsläger just den här natten. Kallad Kristallnatten. Orsaken som angavs var ett mord på en tysk diplomat som en judisk person hade begått. (Källor: Wikipedia och Levande Historia). Året därpå bröt kriget ut.

Till minne av kristallnatten i Umeå

En manifestation var utlyst i Umeå. För ett par år sedan var det en liknande manifestation, med samma personer bakom. Då hade vi just fått besök av Svenska motståndsrörelsen och Umeå var argt, rädd, ledset, förtvivlat. Till den manifestationen kom flera tusen som gick i fackeltåg, manifestationen var bra och nödvändig.

Till manifestationen igår hade jag anmält mig och såg fram emot att gå och vara där. Men då jag läste att den judiska föreningen i Umeå inte fått någon inbjudan blev jag fundersam. Jag brukar verkligen inte så ofta hålla med det moderata oppositionsrådet Anders Ågren, men i det här gör jag det.

Till gratistidningen Totalt Umeå säger Carinne Sjöberg, som är ordförande i föreningen:
– Det känns förnedrande. Är det så svårt att prata om antisemitismen i Umeå?

Vidare säger hon att antisemitismen har ökat och att det är många som idag inte vågar tala om att de är judar. Att de är hatade av alla extremister – höger som vänster.
– Det känns beklämmande hur arrangörerna förminskar vikten av att tala om antisemitismen i Umeå, säger hon till Totalt Umeå.

Jan Hägglund, Arbetarpartiet i Umeå, är den som står bakom manifestationen. Han säger till samma tidning att ”fokus i år har varit att skapa en manifestation för hela staden Umeå och att många politiker med olika färger ska stå upp mot nazismen” i och med gårdagens manifestation. På frågan om varför just judiska föreningen inte blev inbjudna är hans svar:
– Det kan upplevas som ett ovälkomnande eller otrygg situation för dem. (Här kommer jag skriva många !!!!!) Läs hela artikeln i skärmdumpen nedan. Klicka för större bild.

Skärmdump från artikeln i Totalt Umeå

Efter den här artikelns publicering och att det uppmärksammats att föreningen inte bjöds in i första hand bjöds arrangörerna in judiska föreningen. De valde att ha en egen minnesstund. Ett hundratal besökte den, några hundra (inte tusentals) var på torget enligt uppgift från media. Jag stannade hemma.

Enligt vk.se var Jonas Sjöstedt, (v), en av talarna. VK skriver att han sa såhär under manifestationen (artikeln är bekom en betalvägg). Han påminde om att bakgrunden till Förintelsen var ett mångårigt förtryck av de judiska grupperna.

– Det började med nedsättande omdömen, de avhumaniserades, sa Jonas Sjöstedt som påpekade att samma taktik sedan användes mot romer och grupper som i dag kallas hbtq-personer.

– Det finns helt grundläggande lärdomar att dra från det. En är att människor har rätt att utöva sin religion. En annan att alla har rätt att utöva sin kultur, men i dag är många judar i Sverige rädda för att gå i synagogan. Vi är inne på en väg som vi inte vill vandra, säger Jonas Sjöstedt.

(Jonas Sjöstedt sa även, enligt vk.se, att han tyckte att det var synd att inte judiska föreningen var tilltalad och att han tänkte gå dit efter just den här manifestationen).

Vad är det då som händer med kommentarerna i själva evenemanget på Facebook då?

Jo, kommentarer raderas! Igår kväll läste jag flera kommentarer skrivna av personer från hela världen som uppriktigt undrade vad sjutton det är som händer i Umeå. Även jag har fått en kommentar raderad, den där jag delade en uppriktig fråga om varför inte judiska föreningen var inbjuden, med en länk till Anders Ågrens blogg. Idag finns varken min kommentar eller de andras kommentar kvar. Varför?

Umeå hamnar i nationell och internationell media

Jag har nog absolut inte läst allt men sett att flera tidningar har rapporterat om det här:

Jag har också hört att andra utländska medier har skrivit om det här, men jag har inte hittat de artiklarna.

Nästa år hoppas jag att vi håller politiken utanför manifestationen, att någon ideell organisation kan stå som arrangör. Det skulle göra det mer trovärdigt och värdigt, tror jag.

Såpbubblan – spoken word #RefugeesWelcome

I söndags var jag på en manifestation för ökat asylmottagande i Sverige. #RefugeesWelcome. Umeåprästen Christofer Sjödin höll ett fantastiskt spoken word som han kallar Såpbubblan. Jag har fått texten skickad till mig – den är bra! Läs den här nedan – se klippet där han läser den också.

Såpbubbla

Såpbubblan

Kysst av barnets läppar
en såpbubbla mot himlen lyfter
Uppfylld av andedräktens skaparvind
bär den barnets längtan och drömmar

I såpbubblans skimrande yta
speglas barnets drömmar om skönhet.
Dess fladdrande färger, som föds av solljusets strålar,
öppnar portar till regnbågens land,

Där blir munspelet toner och solen i havet
till skatter som väcker det vackra i världen.
Hjärtat vidgas och barnet får lättare att andas.

Barnet dansar med bubblor av såpa över oändligt himlavalv.
Bubblor blir stjärnor och planeter,
Älvor och änglar, drakar och kentaurer
Fantasin fyller alla bubblor, når himmelska höjder
Blir ett frö i barnets hjärta, växer till ett bubblande skratt.

Såpbubblan rör sig fritt i vinden,
utan rep eller boja,
okontrollerad och fri,
men fylld av tillit till Livets vindar
som bär – än hit, än dit.

Inte en drake i påmålade färger,
som styrd av samtiden stiger mot skyn
för att beskådas och beundras.
Såpbubblans färd på öppen himmel
bär barnets önskan
om frihet i en värld som vill henne väl.

Om såpbubblan vore hård och tung,
som av metall
skulle barnets lungor inte få den att lyfta.
Dess sköra lätthet bär hopp om vänskap som lyfter,
inte av födelseort och styrka,
men av den gemensamma bräckligheten.

Om en vänskap som växer i hjärtans genomskinlighet.
Bubblan bär barnets minne av en ömsint skyddande kärlek,
handen som smeker med samhörighetens sammetshud.

Men barnet blåser inga bubblor av såpa,
för han kallas tiggare och eu-migrant,
lever på blygsam slant och får hålla sig på egen kant.
Bor i en husvagn på nåder, där kommunen som råder
inte anser sig ha råd att låta nåd gå före stiftad rätt,
beslutet lätt:
Skola är inget för en sådan person.
Han förlorar tron på att livet vill honom väl.
Ett barn med bestulen själ.

Barnet blåser inga bubblor av hopp
För han är jagad av krig och svält,
Från tält till tält, det är illa ställt.
Men Europa höjer handen,
drar järnmurar runt de egna landen
säger ”Stopp”
hans lilla kropp spolas opp,
på strand,
bubblan blir blöt fläck i sand

Alla dessa barn som halkar fram på såphala livsvägar,
Hala av bubblor,
drömmar som krossas,
alla dessa barn som ständigt offras.

(Det här är mitt inlägg 8/101 i bloggutmaningen #blogg101)

 

 

 

 

Manifestation för asylmottagande – #RefugeesWelcome

Idag har det på flera håll i landet hållits manifestationer för asylmottagande i Sverige. #RefugeesWelcome – vi har sett banderoller med orden på fotbollsmatcher, på manifestationer, som hashtag som spred sig enormt på bara ett dygn på Twitter. Jag har läst berättelser om poliser som på tåg talar om i högtalarna på flera språk att de gärna hjälper de flyktingar som behöver hjälp, att i Sverige behöver man inte vara rädd för polisen. I Sverige har det på bara några dagar blivit en helt annan stämning än det varit ett bra tag nu. Tack och lov!

Jag var på manifestationen i Döbelns Park i Umeå idag. Till Facebookeventet hade 2200 personer sagt att de skulle komma och ja, parken var proppfull! Det var skönt att det inte var politiker som pratade! Det var istället personer från ”Ingen människa är illegal”, ”Mama Africa”, universitetets rektor, vi fick höra berättelser från personer som flytt. Christoffer Sjödin, präst i Umeå, höll ett fantastiskt spoken word, Såpbubblan.

Bild på massor av människor

Bild på folk och flaggor

Bild på scenen

NBV hade också en utställning med affischer som, om jag förstod rätt, ETC tagit fram. ETC har också tagit fram en stor bilaga som heter: Vad varje människa bör känna till om invandring, flyktingar och rasisternas lögner – ladda ner den, läs den och sprid den!

På utställningen fanns bland annat de här affischerna. Budskapen är så enkla och tydliga, vi borde kunna svära på att följa dem varje dag, tycker jag!

Bild på skylt IMG_4280

(Det här är mitt inlägg 7/101 i bloggutmaningen #blogg101)

Min relation till tiden med Hagamannen

Jag känner mig så frustrerad och provocerad av frisläppandet av Hagamannen och att han tillåts komma till Umeå. Jag kanske spammar med mina inlägg, men behöver skriva av mig och refkletera över mina egna tankar och känslor inför det här. Här nedan hur jag levt och jobbat under de senaste 16 åren.

Åren 1999-2000

Jag lever småbarnsliv med två barn. Ett på 3 år och en nyfödd. Jag bor strax utanför Umeå och läser i tidningen och hör på nyheterna om oerhörda överfall mot kvinnor i Umeå, bara 1,5 mil bort. Men under den här tiden lever jag i vår egen lilla bubbla och trots att det händer nära känns det overkligt och långt bort.

År 2004

Jag lever som singel, jobbar som springvikarie på olika nyhetsredaktioner i Umeå och är en av dem som rapporterar om utredningen kring Hagamannen. Privat går jag ut på krogen med vänner ibland, hem brukar jag inte sällan ta mig själv. Det är länge sedan Hagamannen har gjort något, lugnet bland oss umeåbor har börjat lägga sig. Han kanske har flyttat? Han kanske har slutat?

December 2005

Nej, han har inte flyttat eller slutat, visar det sig. En brutal överfallsvåldtäkt sker, kvinnan är nära att dö. Jakten på Hagamannen tas upp mer intensivt nu. För en nyhetsredaktion åker jag till platsen där överfallet skett, jag stannar upp, tar bilder på blodet i snön, på avspärrningsbanden. Jag filmar området i närheten – hans flyktväg. Jag glömmer aldrig känslan jag fick när jag var där. Fortfarande när jag går där kommer samma känsla över mig. Det var här det hände. Det var här kvinnan höll på att dö. Det var här Hagamannen bet av hennes öra. Det var här hans sambo hämtade honom i bil efteråt.

Vi umeåbor känner rädslan igen. Kvinnor organiserar taxiresor hem på kvällarna, män känner sig utpekade. Hagamannen kan enligt fantombilden vara vem som helst. Eller ja, vem som helst med små fötter i alla fall. Män går till polisen för att topsa sig för att de vill ha det dokumenterat att de inte är det här monstret. Årets julklapp till kvinnor och tjejer det här året blir överfallslarm. De tog slut i handeln.

Mars 2006

Jag var precis på väg att hämta barnen på fritids då telefonen ringde. Det var nyhetschefen på SR Västerbotten som undrade om jag skulle kunna komma in och jobba och det med detsamma. Jag sa att jag var tvungen att hämta barnen på fritids, vad gällde saken? ”Vi tror att Hagamannen är gripen”, sa hon. Jag gjorde ett snabbt överslag i mitt huvud: jag skulle kunna hämta barnen, ta med dem på presskonferensen på polishuset, köpa pizza till middag medan jag klippte ihop årets nyhet. Men nyhetschefen hade fått tag i en annan som kunde göra jobbet redan. VK:s webb kraschade på grund av ett enormt tryck.

Under årens lopp har mina barn fått höra rätt mycket om Hagamannen – både av mig och genom nyheterna. Till sommaren skulle de fylla 10 och 7 år. Jag hämtade dem på fritids. Jag var alldeles upp i varv och under middagen lyssnade vi under tysthet på den presskonferens som sändes direkt i radion.

Umeå kommun arrangerar så kallade ”tryggehtsvandringar” och vi umeåbor får berätta var vi känner oss trygga och var vi inte gör det. Och varför.

April 2006 och framåt

Rättegången hålls och jag har nu ett nytt jobb som inte är reporter. Jag känner mig frustrerad över att inte kunna få vara på plats under rättegången. Så kom tillslut domen – lagens strängaste tidsbestämda straff på 14 år döms han till. VK skriver:

Hagamannen Niklas Lindgren greps i mars 2006 efter att polisen jagat honom efter en serie grova och brutala våldtäkter och mordförsök i Umeå från våren 1999 till vintern 2005.

Han dömdes till 14 års fängelse för två mordförsök och grova våldtäkter, två våldtäkter samt två fall av försök till våldtäkt.

Han misstänks även ha utfört ytterligare två kvinnoöverfall, som dock hann preskriberas innan han greps. Utredningen mot honom omfattar 22 000 dokument. 14 000 personnamn förekommer i förundersökningen, och drygt 3 000 personer är förhörda, en del mer än en gång.

Sammanlagt beräknas utredningen ha kostat 30 miljoner kronor.

Vi är många som inte kan förstå att han inte dömdes till antingen livsstid i fängelse eller till rättspsykiatrisk vård. Det kan ju inte vara en frisk person som begår de här brotten?

Efter gårdagens nyhet om att han får besöka Umeå

Mina barn undrade år 2006 om han kommer komma ut igen. Jag svarar att det kommer han att göra, men jag säger också att jag tror att han aldrig kommer komma tillbaka till Umeå. Han har gjort så mycket skada och hade jag varit honom hade jag flytt landet, säger jag till dem då när de är 10 och 7 år.

Idag är sonen 19 och dottern snart 16 år. Ingen av dem känner att det känns så bra att han får komma till Umeå igen. Det känns inte bra i mig heller. Alls.

När jag läser på twitter och Facebook märker jag av frustrationen hos många umeåbor och blir faktiskt lite orolig. Man uttrycker hot och flera menar att han inte kommer klara sig länge om han kommer hit. Man uttrycker alltså att man ska ta lagen i egna händer. Jag kan förstå den känslan till viss del. Han har satt djupa spår i oss alla. Jag kan förstå att anhöriga till offren också känner så. Men det är inte bra att skapa lynchstämning. Vi måste försöka hitta något annat sätt att förhålla oss till det här. Vi får inte ställa oss på hans nivå. Vi måste vara bättre än honom.

Hagamannen kommer till Umeå

Idag kom beslutet från Umeå Tingsrätt om att Niklas Lindgren, Hagamannen, kommer att få vistas i Umeå med omnejd under sin villkorliga frigivning. Tidigare har Övervakningsnämnden slagit fast att han skulle få en geografisk begränsning – hotbilden mot honom förmodas vara stor.

Jag har tidigare skrivit om mina tankar kring frigivningen, jag har förstått att jag inte är ensamen om att tänka att det borde kunna finnas synnerliga skäl till frigivning enligt 2/3-regeln i det här fallet. Kriminalvården anser att han är så pass farlig att han inte beviljats permission utan bevakning. Han har diagnostiseras med en sadistisk personlighet och personlighetsstörning. Han förstår inte vidden av det han utsatt oss Umeåbor för, för honom är det viktigt att komma till Umeå.

Läs mer här:

På twitter lät det ungefär såhär när beslutet kom:

Manifestation i Umeå

Den 28 juli, samma dag Niklas Lindgren släpps fri, kommer det att hållas en manifestation på Rådhustorget i Umeå kl 12-15. I evenemanget som skapats på Facebook står det så här:

Den 28 juli släpps Hagamannen ur fängelset. Samma dag arrangerar vi en manifestation mot mäns våld och sexuella övergrepp mot kvinnor. Vi som står bakom initiativet agerar som privatpersoner och manifestationen är partipolitiskt obunden.

Hagamannen utförde under åren 1998-2005 en rad våldtäkter, våldtäktsförsök och överfall mot kvinnor i Umeå. Han dömdes till 14 års fängelse för sex brutala brott.. Övergreppen skapade skräck och rädsla och gjorde en hel stad otrygg. Kvinnor varnades för att gå hem ensamma på kvällar och nätter. Män bytte sida på gatan för att markera att de inte förföljde kvinnor. Det var en rädsla som lamslog staden, och präglade oss alla.

Bara i fjol gjordes 13 630 anmälningar om misshandel i nära relationer i Sverige. I snitt dödas 20 kvinnor per år av en närstående. I fjol dömdes 320 män för våldtäkt mot kvinnor och barn. Antalet som dömdes för sexuellt utnyttjande och sexuellt ofredande är långt större. Men verkligheten är värre än vad antalet anmälningar och domar visar. Överfallsvåldtäkter och okända gärningsmän tillhör undantagen, oftast är förövaren en man som är välkänd för den som drabbas. Det våld och sexuella övergrepp som kvinnor utsätts för pågår varje dag, mitt ibland oss.

Vi som tagit detta initiativ vill understryka följande: Manifestationen äger rum den dag Hagamannen friges. Vi vet att umeborna aldrig mer vill känna den otrygghet som rådde under åren 1998-2005. Den här manifestationen riktar sig mot det våld och de sexuella övergrepp som drabbar kvinnor över hela Sverige, varje dag.

Idag handlar inte om att ropa hatiska paroller oavsett vad vi känner mot förövare. Idag, den 28 juli, är tanken att hålla en allvarlig manifestation som avslutas med en tyst stund – för att minnas och hedra offren och om att vi gemensamt ska hitta en väg framåt för att mäns våld och sexuella övergrepp mot kvinnor ska upphöra.

Alla som delar vår inriktning är välkomna.

Läs mina tidigare inlägg om det här

Mina tankar kring att Hagamannen vill till Umeå

Idag fick vi reda på att Niklas Lindgren, mer känd som Hagamannen, har överklagat den geografiska begränsning som överförmyndarnämnden har fattat i och med att han släpps villkorligt fri i sommar. Den begränsningen innebär att han inte får vistas i Umeå eller i de fem kranskommuner till staden under ett år efter frigivningen. Orsaken är att det förmodas finnas en hotbild mot honom då han under många år satte en hel stad i skräck. Vad som också anges som orsak, enligt media, är att han anses riskera att återfalla i sexuell brottslighet om han kommer till Umeå. Personligen tror jag inte att just Umeå är trigger för honom så. Han har diagnostiserats med personlighetsstörning och sadism. Hans återfall kan ske precis exakt överallt, som jag ser på saken.

I sin överklagan skriver han, enligt vk.se:

”Jag vill överklaga beslutet av det geografiska området så att det tas bort eller åtminstone minimeras till brukligt i liknande fall (…) Samt att större resurser sätts in för att stärka ett socialt nätverk på längre sikt i hemkommunen. Det bör även vara frivilligt att delta i eventuellt program på frivården”, skriver han.

”Jag har full förståelse att inskränkningar och kontroll måste ske med hänsyn tagit till brottsoffer men de är inte proportionerliga”, skriver han, följt av en sekretessbelagd mening av tingsrätten.

”Dessa föreskrifter kan även anses som dubbelbestraffning då det i aktuell dom inte meddelats några föreskrifter, förbud eller restriktioner och straffet på 14 år ansågs som skäligt för aktuella brott”, skriver han vidare.

Mina funderingar kring hans formuleringar

Han har väl rätt i att det är bra att ha ett starkt socialt nätverk när man kommer ut från ett fängelsestraff. Men att det ”bör vara frivilligt att delta i eventuellt program på frivården” förstår jag inte. Han fick ett straff på 14 år, det har nu gått 9 år. Han är villkorligt frigiven, hans frihet är alltså villkorad.

Han skriver att han förstår att man måste ta hänsyn till hans brottsoffer, men han tycker alltså inte att hans begränsningar känns proportionerliga i förhållande till det lidande hans offer fått stå ut med. Vidare skriver han att han känner att han blir dubbelbestraffad. Här känner jag att han inte alls faktiskt under de här 9 åren har fattat vad han utsatt sina offer och hela Umeå för. Fakta är att han hade nästan ihjäl två personer, han utsatte ytterligare två personer för grov våldtäkt och han försökte med ytterligare en våldtäkt. Han satte en hel stad i skräck. Niklas Lindgren är inte offret här.

Han verkar inte heller förstå att vi i Umeå är arga, eller rent ut sagt förbannade, ursinniga på honom. Varför vill han vara i Umeå? Vad jag har hört – men inte vet – är att hans dåvarande sambo och barn lever under skyddad identitet efter det att de fått utstå hot mot sig. Om det är så antar jag att de inte finns i Umeå. Om det är så att han tycker att hans föräldrar ska vara det starka sociala nätverket som ska hjälpa honom att anpassa sig till samhället – då får de lösa det med att ses på helgerna, tänker jag. De kan resa till honom. Utöver det har jag väldigt svårt att se att han skulle ha så många vänner kvar i stan efter allt som hänt. Hade han varit min vän hade jag brutit kontakten omedelbart det blev känt att han var Hagamannen. Så det starka sociala nätverket… Nja, det tål att synas. Jag tror det handlar om makt. Att han vill återta Umeå och försöka bli accepterad här. Något som är otänkbart i den verklighet vi andra lever i. Att komma till Umeå i hans position är mer eller mindre en brottsprovokation. Det finns de som vill slå honom. Hårt.

I morse pratade jag och 15-åriga dottern om det här vid frukostbordet. Hon berättade att om hon har en man eller en kille bakom sig så springer hon. Hon springer fort. Bort därifrån. In i en trappuppgång om det finns. Hon är alltså 15 år och känner så här. Det beror inte endast på Hagamannen, när han härjade var hon ett litet barn. Men hon känner så här. Om Niklas Lindgren får komma till Umeå kommer hon att känna att hennes liv begränsas än mer! Det får faktiskt vara nog nu.

Umeåborna upprörs över hans överklagan.

Mina tankar kring 2/3-reglen

I Sverige har vi en regel som säger att om en intagen har skött sig under sin fängelsevistelse ska den friges villkorligt efter 2/3 av tiden. Om det inte finns synnerliga skäl till att inte göra så. Så har jag förstått det.

Niklas Lindgren har tydligen skött sig i fängelset. Men han har aldrig beviljats en obevakad permission. Det eftersom han anses ha stor risk att återfalla i sexuell brottslighet. Vad är ”synnerliga skäl” i det här fallet? När beviljar man inte villkorlig frigivning enligt 2/3-regeln? Vad är det som krävs för att en person ska sitta av hela straffet i fängelse?

Mina tidigare inlägg om det här

(Det här är mitt inlägg #97 på den 96:e dagen i bloggutmaningen #blogg100)