Funderingar efter att ha sett Gympaläraren

Jag har hört många prata om ett program som nu går på SVT som heter Gympaläraren. De som pratat om det har sagt att det borde vara fängelsestraff för personer som inte ser det. I eftermiddags såg jag första programmet, som gick tidigare i veckan. Och jag håller med.

I programmet åker Kalle Zackari Wahlström tillbaka till sin gamla högstadieskola med uppdraget att få eleverna att röra på sig mer. Allt fler rapporter visar på att våra barn och unga rör på sig allt mindre, och den idrottslärare han träffar nu, för övrigt samma han hade när han gick på den här skolan, berättade att den typen av idrottslektioner Kalle hade när han gick i skolan kan läraren inte ha idag. Ungdomarna klarar inte av det fysiskt!

Daniel Berglind, barnhälsoforskare vid Karolinska Institutet i Solna (KI), berättade i programmet att endast 30% av fyraåringarna i Sverige rör sig tillräckligt mycket! 70% gör alltså inte det av våra fyraåringar! Jag blir faktiskt chockad över de här siffrorna. Som jag minns mina barn i den åldern hade de väldigt aktiva dagar på förskolan, de lekte och var sällan stilla.

I programmet möter han också en kille som totalt har gett upp. Han går till lektionerna, men gör ingenting alls under dem. Han vill inte få olovlig frånvaro, men inaktivitet kan han leva med. Jag kände, då jag lyssnade på samtalet med den här killen, att han måste få känna sig viktig för någon och att det är akut. Det ska bli spännande att följa programmet under våren! Klicka här för att komma till programmet på SVT Play, där det ligger till i september 2016. Se programmet och uppmuntra barnen att gå ut och gå!

(Det här är mitt inlägg 13/100, dag 13, i bloggutmaningen #Blogg100)

Pepp att må bättre!

Jag har bestämt mig för att 2016 ska bli ett år där jag mår mycket bättre än jag gjorde under 2015. Förra året tappade jag lusten för att träna, något som verkligen visade sig i hur jag mådde i såväl kropp som själ. Och då man legat på latsidan och inte tränat på länge är det motigt att komma igång. Jag har tagit nåt pass här och där och drabbats av en fruktansvärd träningsvärk, vilket inte ökar på lusten och drivet att satsa igen.

Men nu! NU har jag bestämt mig för att jag ska göra minst 2 pass/vecka, gärna fler. Jag har tidigare upplevt skillnaden i skidbacken mellan att vara totalt otränad till att ha bra med benmuskler och kondition – STOR skillnad och mycket roligare att åka när man orkar mer! Snart drar vi till fjälls igen och i år ska jag orka ta mig ner för backarna utan knot!

Appar och grupper som hjälpmedel

Jag registrerar mina aktiviteter i appen Funbeat och där blir det snygga diagram över vad man gör. Det peppar mig i alla fall. Jag vill ha många färger, det blir liksom snyggare så 🙂 Under januari har jag faktiskt kommit igång en del, det här är min bild för de senaste 30 dagarna.

Men det gäller ju att hålla i också! Jag känner att jag skulle vilja dra ihop ett gäng där vi peppar varandra! En kompis till mig skulle behöva samma pepp, men då i syfte att gå ner i vikt. Vi har tänkt skapa en grupp på Facebook där vi peppar varandra till ett bättre mående. Vi tänker att man kanske inte måste ses så ofta eller ens träna tillsammans, men att vi i gruppen berättar hur det går. Där kan vi klaga, vi kan jubla och ge varandra pepp och även goda råd.

Vill även du peppas att träna och/eller gå ner i vikt? Skriv till mig så berättar jag mer! 🙂

NU KÖR VI ett 2016 där vi mår bra!

Nystart och träningspepp!

Sedan några år tillbaka har jag tränat regelbundet, men det sista året har verkligen varit träningsfattigt. Det har tagit emot, det har känts jobbigt och motigt, även fast jag vet att jag mår så vansinnigt mycket bättre om jag tar ut mig ordentligt några gånger per vecka. Det är den bästa medicinen för att må bra, har jag lärt mig. Ändå har det varit motigt och i våras ramlade jag ner i en depression – som ett brev på posten kom den då träningen uteblivit. Från och med nu ska jag aldrig göra om det igen!

Nu har jag dock kommit igång och det tack vare min cykel som fick punka! Jag iddes inte laga den, varpå jag blev tvungen att promenera till och från jobbet, en tur på 3,5 kilometer enkel väg. Första dagen var måndagen den 17 augusti och jag loggade turen med RunKeeper. Nu, en och en halv vecka senare har jag lyckats förbättra min tid rätt bra, tycker jag själv! 

Det här har inspirerat mig och på träningsanläggningen jag går på drar de igång med en Träningskamp. Under åtta veckor ska man hinna med 16 pass och 10 av dem måste vara olika. Jag har kollat igenom deras utbud på gruppträning och valt ut 11 olika pass jag ska köra under september och oktober. Minst två pass per vecka ska jag göra och jag tror att jag kommer att må riktigt bra av det här och verkligen komma igång med det som känts alldeles för motigt under allt för lång tid. Jag ska också logga alla pass jag kör i RunKeeper så jag håller koll på mig själv! Sök gärna reda på mig där så kan vi peppa varandra! 🙂

Lyssna också på Martina Haags vinterprogram där hon berättar om hur hon gick från att inte alls träna till att bli en marathonlöpare! Riktigt inspirerande program!

UPPDATERING!

Jag fick tips av min kompis Johanna Westberg, som tränar mycket och också är instruktör på IKSU i Umeå, att Funbeat är bra och samlar ens träningsstatistik bra. Så från och med nu loggar jag alla mina pass i Funbeat. DÄR kan ni söka efter mig så peppar vi varandra! 🙂

101 inlägg på 100 dagar. #Blogg100 slutar idag.

Den 1 mars startade bloggutmaningen #blogg100, som innebär att deltagarna ska skriva minst ett inlägg per dag under 100 dagar. Jag har tidigare år velat vara med, men inte orkat. I år antog jag utmaningen och tänkte att det får funka så länge det funkar. Idag går jag i mål, jag erkänner dock att jag två dagar inte orkat skriva alls. Men jag har legat ett par inlägg före, så jag har nu 101 inlägg skrivna under den här perioden. Så här skrev jag innan utmaningen började.

Vad #blogg100 har gjort med mig

Jag har i och med den här utmaningen tvingats till att hålla mig mer ajour än jag brukar vara. Jag har också fotat mer eftersom jag gärna vill ha en bild till mina inlägg. Långt ifrån alla inlägg har fått en bild, men mitt fotande har också fått sig en skjuts.

Det har också varit intressant att se att det faktiskt går att skriva någorlunda intressanta inlägg varje dag. Vissa dagar har jag haft noll idéer om vad jag ska skriva om, men plötsligt läser jag något och vips kommer texten till mig. Ett strålande exempel på det är inlägget ”Älska internet”.

Jag har också lärt mig att det inte är så krångligt för mig att skriva. Ofta finns det ju andra personer som redan har tänkt kring samma sak – det är bara att snabbgoogla lite så hittar man bra texter att länka till. De flesta inlägg jag har skrivit har tagit några minuter i anspråk, krångligare än så har det inte varit.

Om att lyckas bli viral

Den 21 maj skrev jag ett inlägg om att det är Bosse Parnevik som skrivit texten ”Invandrarna” och inte Tage Danielsson, som många har trott. Det inlägget fick en skjuts utan dess like! Plötsligt hade jag över 13 000 besökare på min blogg och det höll i sig under några dagar. Nu ligger besökarantalet på det normala igen. Men det var fantastiskt roligt att få vara med om! I skrivande stund har nästan 36 000 personer läst det inlägget!

Populära inlägg jag skrivit

• När man är en vuxen kort
• Om sorg
• Hjälp en journalist?
• Rasister som inte förstår att de är rasister
• Om kepsar och skolvärlden

Inlägg jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet

• Mina tankar kring att Hagamannen vill till Umeå
• Mina tankar kring pingstpastorerna och deras syn på homosexualitet
• Provprata och befolka tanken!
• Umeå Meets Umeå – dialekter till grund för musik

Hur kommer den här bloggen att fortsätta finnas?

Jag kommer absolut att fortsätta skriva i samma stil som jag gjort, men kanske inte varje dag. Vissa dagar är det svårt att hinna, andra dagar är skallen bara helt tom på idéer. Men jag har fått upp farten, jag har fått upp mitt intresse. Jag kommer att fortsätta.

 

Lördagsbrunch!

Idag vaknade jag tidigt, gjorde en kopp kaffe, slog på tv:n och väntade på att ungdomarna skulle vakna till liv de med. Det är så skönt att helgmorgnar vakna när jag vaknar, utan väckarklocka. Och det är skönt att få en stund för sig själv medan de andra sover. Men då klockan började närma sig 11.30 tyckte jag att det var dags för ungdomarna att vakna. Jag dukade fint vid finbordet, lagade till en god brunch och väckte dem.

Igår var mina föräldrar här på middag och med sig hade de gott bröd från Kulturbageriet som fick stå på bordet tillsammans med grapefrukt, citron/limevatten, kaffe, keso, ost, skinka, avocado, tomater och kräftstjärtar. Jag hittade också ett recept på majspannkakor som var riktigt gott!

Det är en matigare pannkaka och istället för komjölk var det kokosmjölk i. Jag skippade att ha i räkor i smeten, då barnen inte gillar det. Jag fick kräftstjärtar som garnering istället. Och jag tog keso istället för gräddfil. Rekommenderas varmt!

Nu ska jag ut i finvädret som Umeå bjuder på idag: 9 grader, sol och för första gången på flera dagar – ingen blåst! 🙂 Jag önskar er en skön lördag!

(Det här är mitt inlägg 43/100 i bloggutmaningen #blogg100)

Jag och min hypotyreos

För tre år sedan gick jag till doktorn för att jag var så trött. Utmattad. Slutkörd, var jag. Jag visste att det var det, läkaren ville dock ta och kolla hur det var ställt med sköldkörteln, det gör man tydligen då folk söker för trötthet. Det konstaterades att utöver att jag faktiskt var utmattad så hade jag även utvecklat hypotyreos. Jag fattade ingenting alls, det innebär alltså att jag har för låg ämnesomsättning. Vikten har jag aldrig haft problem med, tröttheten och koncentrationssvårigheterna gick att förklara på många andra sätt, ingenting utöver blodprovet sa att jag skulle ha den här sjukdomen. Utmattningen kommer jag nog att skriva mer om i ett senare inlägg (jag fick hjälp och blev friskförklarad från den), det här inlägget vill jag ägna åt sköldkörteln.

Var 6:e-10:e vecka lämnar jag blodprov för att se hur mina värden ser ut i förhållande till den dos Levaxin jag äter. Det är ganska precis tre år sedan hypotyreosen upptäcktes, men än är min dos inte rätt inställd! Jag har bara en enda gång efter att jag lämnat blodprov kunnat fortsätta med samma dos Levaxin. Annars har den höjts och den har sänkts. Länge var jag undermedicinerad, sedan var jag övermedicinerad, ett tag var jag rätt okej medicinerad men efter nästa blodprov var jag undermedicinerad igen och nu sist var jag övermedicinerad igen. Nu provar jag att äta 150 mikrogram var tredje dag, de andra dagarna 125 mikrogram. Dosett med lappar i facken är ett måste för att jag ska kunna hålla reda på tabletterna.

Jag vet inte om det är det här som gör att jag aldrig riktigt känner mig pigg eller om min trötthet beror på något annat. Men jag hoppas att jag en dag kommer vara rätt inställd på mitt Levaxin och att jag kommer att kunna känna mig pigg en vacker dag…

(Det här är inlägg 16/100 i bloggutmaningen #blogg100)

Sköna lördag!

Gårdagens inlägg om att soffpotatisen har tagit över i mig gjorde mig lite arg. I förmiddags tog jag mig till IKSU och mitt första pass body pump på flera månader. Rädd för att få sådan där sjukt extremt träningsvärk tog jag det lugnt med vikterna, jag utvärderar i morgon om det är så att jag kan öka, det kändes inte alls särskilt jobbigt faktiskt! Bicepslåten tog ingenting! Däremot utfallsdelen. DEN är tung!

 

Väl hemma var det dags för lunch, solen sken så fint så dottern och jag invigde balkongen. Hur skönt som helst! Solen verkligen värmde i ansiktet, vilket gjorde att jag beslutade för att städningen fick bli ett varv med dammsugaren, tid i solen prioriteras. Så här har jag suttit med en bok och en kopp kaffe medan tvättmaskinen har jobbat åt mig i tvättstugan. Helt okej!

 

Kollade på termometerns maxtemperatur – idag har vi haft 9,5 grader i skuggan! Nu är våren här på riktigt! Fåglarna kvittrar ute, snön tinar undan i allt snabbare takt. Mer balkongmys kommer!

Nu ska jag åka iväg till min goda vän på middag och sen blir det Mia Skäringers ”Avig Maria”. Sammanfattar en bra lördag så! 🙂

(Det här är inlägg 14/100 i blogutmaningen #blogg100)