Om träning och hjärnspöken

När det gäller träning finns det ibland en hel del hinder. Jag har några få gånger i mitt liv varit ute och sprungit, men det tycker jag är så vansinnigt tråkigt så det har kanske blivit totalt 10 gånger under min livstid. Max.

I 20-årsåldern fick jag ett träningskort i present, så då var jag ju tvungen under ett halvår att gå dit. Då var det aerobics jag gick på tillsammans med en kompis och det var så svårt med alla koreografier, så det blev också väldigt tråkigt och rätt kass träning för mig och sedan la jag det där helt och hållet på hyllan. Det var verkligen ingenting för mig!

När jag blev äldre handlade mina tankar om att träna på en träningsanläggning om följande:

  • på en träningsanläggning är alla så ”hippa”, unga och har snygga träningskläder. Jag skulle känna mig som ett UFO
  • alla andra är så duktiga, jag är så otränad (inga muskler, ingen kondis) så jag kommer att skämmas. Alla kommer att tycka att jag är så urkass!

Så det har inte alls varit något för mig, det där med träning. Jag tror inte jag är ensam om sådana här tankar. Vissa vågar inte heller bli rödblommiga, svettiga och flåsiga av ansträngning inför andra eftersom ”man inte ser riktigt klok ut då”. Vi föreställer oss att saker är på ett visst sätt och i den föreställningen hindrar vi oss, vilket är så synd!

Som jag nämnt tidigare peppade sjukgymnasten på Stressrehab mig med att jag skulle må så mycket bättre om jag motionerade några gånger varje vecka. Mitt motstånd var enormt! Dels är det ju jobbigt att träna, men sedan var det mina föreställningar också som kändes jobbiga. Jag var ju 43 år och alla på gym är ju unga-hippa-snygga-vältränade, tänkte jag och skämdes. Men vad jag upptäckte när jag väl tog modet till mig att köpa ett träningskort som jag faktiskt började använda var:

  • alla var inte så hippa och hade så snygga träningskläder! Vissa var över 70 år och hade ”gäddhäng” eller annat häng!
  • ingen brydde sig om hur dålig jag var, alla fokuserade på sin egen träning!
  • JAG fokuserade inte heller på andra, jag var tvungen att hålla allt fokus på mig själv!

I verkligheten såg det alltså helt annorlunda ut än vad jag hade tänkt och när jag efteråt tänkt efter en smula är det ju rätt märkligt hur jag resonerade tidigare. Varför i hela fridens namn skulle andra fokusera på MIG när de tränar? Och varför i hela friden skulle jag jämföra mig med andra och inte med mig själv?

Text på vägg: start where you are, use what you have, do what yo canPersonligen vill jag ha valuta för de pengar jag betalar för träningskortet och då funkar det inte att jag håller mer koll på alla andra än på mig själv. Det funkar inte heller att bara låtsasträna utan att bli rödblommig, flåsig och svettig. Kortet har jag ju skaffat för min egen skull, för att jag ska må så bra jag kan, för att jag ska bli starkare, smidigare och få bättre kondis. Inte för att stajla eller titta snett på otränade deltagare. Och jag har en stark känsla av att fler också resonerar så 🙂

Bilder på vikter Bild på mig bakom en stepbräda

Jag föredrar att gå på gruppass istället för att träna på egen hand och det eftersom jag tycker det är bra att en instruktör talar om för mig vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Instruktören har tänkt igenom passen så att de ska vara så effektiva som möjligt. Hemma slår latmasken till, men skulle jag ändå få för mig att köra något hemma skulle det verkligen inte bli lika uttänkt som ett gruppass är. Jag är också en sådan som vill stå längst fram så att jag lätt ser instruktören och mig själv i spegeln, så jag har koll på tekniken så att jag gör rätt. Det tycker jag är viktigt och min träning blir mest effektiv så. Jag skulle känna mig konstig och osäker på mina rörelser om jag stod längst bak och inte hade koll i spegeln.

Under åren har jag märkt en enorm skillnad på hur jag mår när jag tränar regelbundet jämfört med när jag inte gjort det. Jag är mycket piggare i huvudet, kroppen känns friskare och jag blir nog också en roligare människa att vara omkring. Om du som läser det här blir bara lite inspirerad att göra en förändring i ditt liv är jag glad. Du kanske inte vet idag hur bra du kan må! Men prova! Ta tag i latmasken och gör upp med den en gång för alla! Det är så värt det! 🙂

 

 

Annonser

Jag har blivit en återhämtningsgudinna!

Jag har fått en helt ny kropp! Det som just nu händer i min kropp har jag aldrig varit med om tidigare och jag vill dela med mig av vad det är som händer, men först lite bakgrund.

  • Våren 2011 diagnostiserades jag med utmattningsdepression. Jag var totalt urlakad, mina muskler ville inte jobba alls. Vissa dagar kunde jag knappt gå utan att tala om för ena foten att den skulle sättas framför den andra. Min utmattning satte sig inte bara psykiskt utan även fysiskt. Allt gick som i slow motion.
  • Hösten 2012 började jag på Stressrehabiliteringen och det blir min början på något helt nytt. Här fick jag inte bara praktiska verktyg för att hantera vardagen på ett annat sätt, sjukgymnasten talade om för mig hur viktigt det är med fysisk aktivitet. Jag tyckte att det lät jobbigt, träna är något jag aldrig någonsin gjort. Jag har inte alls funnit det intressant eller roligt, det har bara känts jobbigt. Men hur det nu var skaffade jag mig ett träningskort på en anläggning och tog tag i tränandet, efter några veckor kände jag en så stor skillnad i hur jag mådde – både i min kropp och hur mycket bättre jag mådde psykiskt.
  • Jag har sedan våren 2013 tränat rätt så regelbundet. Mest har det varit cykelpass och body pumppass jag ägnat mig åt, jag gillar att ta ut mig riktigt ordentligt. Visst har träningsvärk varit ett tydligt inslag i min vardag under de här åren, men sånt är ju inget farligt. Det går ju över och är ett tecken på att du faktiskt använt din kropp.
  • Februari 2016 bröt jag mitt knä i slalombacken och då blev jag ju väldigt stillasittande. Det är inte så lätt att röra sig med benet i helbensgips, men mot slutet tog jag mig i alla fall ut på kortare ”hopp-promenader”.
  • Tiden efter att jag bröt knät var väldigt jobbig. Jag försökte, när gipset tagits bort, att träna på gym. Det ben som jag brutit hade verkligen inga fungerande muskler alls. Bara det där att lära sig att gå normalt var hur svårt som helst! Jag försökte och försökte, jag ville så oerhört gärna kunna gå på body pump, men det var omöjligt. Att springa och hoppa gick inte heller, det gjorde alldeles för ont i mitt knä. När jag deltog i cirkelpass fick jag anpassa väldigt mycket, vilket också har ökat på kompensationen där de starkare musklerna tar över så att de svagare inte behöver arbeta. Jag avslutade träningskortet, det var inte lönt att betala för något jag inte kunde använda på det sätt jag ville. Rehabträning kunde jag göra hemma, men träningsanläggningen funkade inte längre för mig.

Status 2018 – jag får inte träningsvärk och jag återhämtar mig snabbt!

Januari 2018: Jag skaffade nytt träningskort och tänkte att nu måste jag kunna gå på ett pass body pump, vilket jag gjorde. När vi gjorde squats och utfall var jag tvungen att liksom ”stirra ut” mitt vänsterben i spegeln och aktivt fokusera på det benet, annars fladdrade det bara till. Så svagt var det. Jag rabblade musklernas namn för att hjärnan skulle komma åt dem. Jag tog ut mig totalt! Bilden nedan visar vilka vikter jag hade på stången under det här passet.

Skärmdump från funbeat där jag loggar mina träningspass

Här fick jag, som väntat, en enorm träningsvärk och den satt i under ett par dagar. Fyra dagar senare gick jag på ett nytt pass och ökade på vikterna en smula och det var här som jag blev så förvånad. Ingen träningsvärk dök upp! Alls! För varje pass jag kört efteråt har jag kunnat öka på vikterna lite grann och jag har sedan dess provat lite olika aktiviteter, men body pump har varit min huvudaktivitet. Och ingen träningsvärk har dykt upp någon gång!

När jag tränade så här regelbundet under åren 2013-2016 drabbades jag av träningsvärk, ibland mer ibland mindre, efter nästan varje pass och jag kunde inte alls öka vikterna varje gång. Jag stod och stampade på med samma vikter länge innan jag kunde öka igen.

Igår tänkte jag att jag skulle prova något som det tidigare tagit två år att uppnå, nämligen att ha 20 kg på stången på låten med squats. Och det gick! Utan problem! Bilden nedan visar vad jag hade på för vikter igår, en och en halv månad efter mitt första pass body pump på flera år. Jämför med vikterna jag hade 4 januari!

Skärmdump med info på vilka vikter jag hade den här gången

 

Jag känner mig som SuperWoman!

Min egen slutsats är att min kropp kan idag ta hand om inflammationer på ett sätt den aldrig har kunnat tidigare. Träningsvärk är ju en form av inflammation som dyker upp när man tar ut musklerna ordentligt. Vidare drabbas jag inte lika fort av mjölksyra och jag återhämtar mig också på ett helt annat sätt än jag tidigare har gjort. Jag riktigt känner skillnaden jämfört med hur det har känts tidigare. Jag känner mig stark, pigg, fräsch och som om jag skulle kunna klara av i princip vad som helst i träningsväg! Nu har jag även lagt till ett par pass i veckan med yin yoga som komplement, det ger mig en bra djupstretch som jag också känner att jag behöver. Jag kan rekommendera appen ”Vila dig i form” för att göra egen yin yoga. Den finns här att ladda ner i iTunes och här för att ladda ner för androider.

Jag är lite ledsen att jag inte tog ett foto på mig själv innan jag började träna i januari, idag ser min kropp faktiskt helt annorlunda ut än den gjorde för bara en och en halv månad sedan. Rumpan har flyttat upp och magen har rutor. Armarna, axlarna och ryggen har också mer definierade muskler än för bara en dryg månad sedan. Det är faktiskt helt galet!

Vad är det då som gjort att jag blivit en återhämtningsgudinna?

För drygt två år sedan började jag äta en balansolja (sedan två månader äter jag balansoljan som är gjord på alger istället), som justerar så att förhållandet mellan Omega-6 och Omega-3 blir jämnare. Flera källor visar att människan under sin utveckling åt så att den låg på ett förhållande mellan de här fettsyrorna på 1:1 – alltså att de fick i sig lika mycket av de båda. Den mat vi äter idag innehåller väldigt mycket mer Omega-6 än Omega-3 och det är ju självklart att det gör att vi hamnar i en obalans mellan de här fettsyrorna då. Forskare menar att vi behöver dra ner på Omega-6 och öka intaget av Omega-3 då Omega-3 spelar så stor roll i våra kroppar, faktiskt ända ner på cellnivå och celler har vi väldigt många av och de har viktiga funktioner var de än verkar i våra kroppar. Här är ett långt inlägg på engelska, som på ett bra sätt förklarar vad den här fettsyran faktiskt gör.

Jag har tagit ett blodtest för att se hur jag ligger i det förhållandet och idag ligger mitt värde på hälsosamma 2,2:1 – alltså 2,2 delar Omega-6 per del Omega-3 i mitt blod. Jag kan verkligen inte förklara det som hänt i min kropp på något annat sätt än att den här balansoljan verkligen gjort sådan skillnad:

  • träningsvärken uteblir
  • återhämtningen går mycket snabbare än tidigare
  • musklerna blir starkare snabbare än tidigare
  • jag känner mig lika stark nu, efter en och en halv månads träning, som jag gjorde efter ett års träning förut!

Jag har ägnat mig åt att jämföra olika Omega-3-produkter och än har jag inte hittat någon som kan matcha den jag äter när det gäller innehållet av Omega-3-fettsyrorna som heter EPA och DHA, som är de fettsyror våra människokroppar behöver, och i stabilitet (dvs hur länge den håller sig fräsch). Hör gärna av dig om du vill veta mer! Jag har läst in mig rätt ordentligt på det här området.

Det här året har verkligen startat bra och jag kommer att fortsätta hålla i det här, för som min kropp fungerar idag ska den göra resten av mitt liv, har jag tänkt 🙂

Nytt år – nya målsättningar

Så var det här, det nya året. Jag brukar aldrig ge nyårslöften och det har jag inte heller gjort i år. Men innan jul skaffade jag mig ett nytt träningskort och tanken är att jag ska använda det flera gånger i veckan.

När jag tittar på bilder på mig från 2014, när jag var som allra mest vältränad, har jag målbilden klar för mig. Så ska min kropp se ut och, vad som är ännu viktigare, så som den fungerade då vill jag att den ska funka igen. Då var jag så stark och uthållig och det ska jag bli igen! Nedan lite bilder från semestern på Hvar, Kroatien, sommaren 2014. 8 km stadig uppförsbacke var faktiskt inga som helst problem, trots värmen!

Sedan jag för snart två år sedan råkade bryta mitt knä i en skidolycka har det blivit lite si och så med träningen. Först var det helbensgips i sex veckor, sedan ortos och efter det har träningen inte riktigt funkat så bra för mig. Rehabträningen var urtråkig, jag gjorde den lite halvhjärtat, ska jag villigt erkänna, och musklerna i det ben jag bröt har inte riktigt hittat rätt än med alla nervbanor och funktioner. Det här är något jag lärt mig en hel del om genom min utbildning till massageterapeut. Hjärnan måste aktivt koppla på musklerna och nerverna för att de ska fatta att de ska jobba. Annars tar fel muskler över funktionen och då kompenserar vi, vilket gör att vi får problem på andra ställen. Kroppen vill vara stark, men den är också väldigt lat och tar den kortaste vägen till att vara stark, vilket blir knas.

Bild på vikter och vattenflaska

Idag har jag genomfört mitt första pass body pump på snart två år! Jag tänkte att jag skulle ta det väldigt lugnt, jag är högst medveten om vilken träningsvärk som är att vänta när man börjar med body pump, men jag blev så peppad av instruktören Magdalena att jag lite glömde bort det! 😀 När vi körde seten för benen fick jag aktivt titta på mitt vänstra ben i spegeln, fokusera på det ordentligt för att jag skulle kunna göra rätt. Musklerna är svaga och har inte fått jobba så här på väldigt länge.

Efter passet var mitt vänstra ben lite förvirrat, kändes det som. Det var som att det inte längre visste hur det skulle röra sig. Nu pirrar det i foten och jag tror att det är nervtrådar som håller på att hitta tillbaka och tar det som ett gott tecken.

Body pump ska det bli tre gånger i veckan nu och lite cykelpass på det. 2018 års målsättning när det gäller träning är härmed satt! För att hålla det här vill jag ha träningskompisar. Vi är ett gäng som startar en grupp på Facbook där vi har en hälsoutmaning. Hör av dig om du vill vara med i den! 🙂

Bild på mig när jag ligger och stretchar. Svettig och lycklig

Tålamod, Erika! Tålamod!

Den här veckan har jag varit på sjukhuset inte mindre än tre gånger. Först ut var röntgen och röngtenpersonalen sa att läkaren nog skulle bli nöjd då han såg bilderna.

Så överväldigad blev han inte, som jag hade sett framför mig. Men det har i alla fall bildats ben där frakturen är och det är bra. Sedan frågade han mig om jag följt det program jag fick av sjukgymnasten för en månad sedan. Nja, inte riktigt, jag har som hittat på lite själv på gymmet. Jag har skrivit upp allt jag gör i appen Funbeat och såhär ser diagrammen ut.

Träningsdiagram

Träningsdiagram2

Jag tycker att det har funkat bra och så värst mycket träningsvärk har jag förvånansvärt nog inte fått! Jag är inte en person som kan träna ”lite” eller ta i ”lagom mycket”. Jag vill ta ut mig ordentligt, jag vill få upp pulsen till så nära max det går. Jag vill känna att jag tagit i ordentligt. Så som uppvärmning varje gång har jag cyklat på väldigt låg växel i 20 minuter – eller så att det blir en mil. Jag har trampat runt och legat på RPM (varv per minut) kring 100 och pulsen har legat över 160 under hela passet. Har känt mig riktigt nöjd med det. Men läkaren tittade lite allvarligt på mig och sa att jag riskerar att överanstränga mig… Ett par citat från läkarbesöket kommer här:

Hade du varit en fotbollsspelare som skulle tillbaka hade jag sagt att det det tar minst 9 månader. Det är det du måste förhålla dig till.

Gör det bara lite ont så är du överansträngd.

När han undersökte stabiliteten i mina ben frågade han mig om jag tidigare skadat det andra benet. Och ja, det har jag, men inte alls så här illa. Jag brukar säga att det är lite ”sladdrigt”, men det har blivit bättre med hjälp av utfallsövningar. Han sa att jag nu är mer stabil i det ben jag bröt än i det jag betraktar som friskt! ”Du har bergis en främre korsbandsskada där”, sa han. Han sa också att den skada jag nu har dragit på mig är benägen att skapa artos… Jahapp! Känns ju sådär, måste jag säga.

Idag träffade jag sjukgymnasten som gav mig ett träningsprogram och lärde mig mer. Målet är att jag ska lära mig att gå utan att halta och det gör man med hjälp av kryckor. Ortosen ska jag inte använda längre. Knäkontroll måste jag ha i varje steg jag tar. Även hon tryckte på att jag måste lyssna på kroppen och gav mig en stödstrumpa. Den ska hjälpa mig att känna om knät svullnar.

IMG_5188

Med det här träningsprogrammet ska jag komma tillbaka – det är mycket instabil träning och det är nog riktigt bra. Fler övningar med balansboll finns här, en sida sjukgymnasten tipsade om. Hon sa att den här skadan tar minst ett år innan man är tillbaka fullt ut… Någon som har en stor burk med tålamod att sälja?

Läs även

Att komma tillbaka efter helbensgips

Jag har skrivit tidigare om att jag börjat rehabträna och det är fantastiskt skönt att äntligen få ta ut mig kroppsligt igen! Även om jag är en person som gillar gruppträning och verkligen inte alls tycker att träna på gym i maskiner är roligt, har jag på slutet lärt mig det senare. Jag är på gymmet 4-5 gånger i veckan och kör mitt schema. Jag börjar med att på ungefär 20 minuter cykla 1 mil. Jag har satt som tid att jag ska cykla 20 minuter, men de sista gångerna har jag då tiden gått ut varit så nära 1 mil att jag fortsatt för att nå milen. Det är skönt att få upp pulsen och svettas ordentlig!

Jag tar av mig ortosen, mitt robotben, när jag cyklar, för att musklerna ska få svälla ut och jobba ostört. Det gör jag också när jag kör i maskinerna för framsida, baksida, insida lår och rumpa. I de maskinerna kan det inte bli snett, musklerna får jobba utan hinder och jag kör på tills det brinner.

Men det här med att bygga muskler när man har ett nolläge att utgå från är verkligen inte lätt! Träningsvärk har jag hittills fått i överkroppens muskler, även fast jag tar i så mycket jag kan när det gäller ben och rumpa – vilka varit inaktiva sedan i början av februari.

Mitt lår efter sex veckor i helbensgips

Såhär såg mitt lår ut den dagen jag tog bort gipset, 23 mars. Det ser ut som en överarm. Jag tyckte att det såg ut som ett lårbensskelett där allt bara hängde dött ner. Det såg inte alls levande ut för fem öre. Flagorna av död hud fick jag jobba på för att få bort. Jag har skrubbat och smort, skrubbat och smort. Och jag har också unnat mig vaxning av mina ben, vilket var fantastiskt skönt – efteråt!

Idag, 3 veckor utan gips, är mitt ben fortfarande fjantigt smalt. Jag är en person utan tålamod och det känns frustrerande. Jag sträckte ut mina ben häromdagen och såg att även mina fotleder är olika i storlek.

Bild på båda mina ben, vänster mycket smalare än höger

Idag mätte jag dem. Så här ser de ut. Tajtsen sitter olika på de båda benen…

Mitt högra lår mäter 51 cm

Mitt friska lår mäter 51 cm. Jag ser nu då jag ser bilden att jag dessutom dragit in lite på måttbandet.

Mitt vänstra lår mäter 47 cm

Mitt brutna ben mäter lite drygt 47 cm över låret.

Min högra vad mäter 34 cm

Det här är min vad på friska benet…

Vaden på brutna benet mäter 32 cm

… det här är min vad på brutna benet.

Jag har lite att jobba upp!

Mitt ben med ortosen, aka robotbenet

Med mitt ”robotben” kan jag hemma gå utan kryckor. Då jag rör mig ute, går promenader, vill jag ha dem med som trygghet. Men jag vågar inte göra någonting utan mitt robotben. Utan det vågar jag inte röra mig utan kryckor alls! Jag inbillar mig att mitt knä ska vika av då jag vet att jag 1) har inga muskler, 2) frakturen nog inte är läkt till 100%, 3) korsband och muskler verkligen slets ut i olyckan – men trots allt satt fast. Det finns en del som ska läka, jag måste känna mig supertrygg innan jag vågar göra mer än jag vågar idag.

En dag i taget, tålamod är ett måste.

Läs mer om min skada och rehabträning här:

Händerna värker när jag går

Jag är inne på min sista vecka med helbensgips efter det att jag i början av februari bröt skenbenet i en skidbacke. Den här veckan har jag också tagit mig ut på promenader, något jag inte alls fixat tidigare. Jag får, tack och lov, markeringsgå med mitt gipsade ben nu och det underlättar en hel del.

Idag har jag gått mellan olika möten, och det har blivit en hel del steg promenerande och/eller hoppande!

Skärmdump från Hälsoappen i iPhone: 13 756 steg, 11,27 km

När man har två ben som funkar bra brukar man ju känna sig lite skön i benen efter att ha promenerat. Jag känner inte riktigt så. Däremot är händerna riktigt ömma. De får ju ta hela min kroppsvikt då jag går. Jag bävar lite för hur de kommer att kännas i morgon då jag vaknar. I morgon kommer jag inte att gå så himla många metrar, känns det som just nu! 🙂

Nedräkningen har börjat – på onsdag blir jag av med helbensgipset och kommer istället att få en ortos. Längtar efter att få böja mitt ben!

(Det här är mitt inlägg 17/100, dag 17, i bloggutmaningen #Blogg100)

Låret försvinner!

Som jag skrivit tidigare har jag brutit mitt ben och har sedan en månad ett helbensgips. Först hade jag en provisorisk gipsskena och med den kunde jag inte alls lyfta mitt ben utan att hjälpa till med händerna. Ont hade jag också. Men så fick jag helbensgipset och allt blev mycket bättre. Först och främst kunde jag helt sluta med smärtstillande – tidigare hade jag varvat starka Alvedon med ett morfinpreparat. De kunde jag lägga på hyllan direkt. Men jag kunde också lyfta benet utan att hjälpa till med händerna, vilket underlättar då jag ska lägga mig eller stiga upp från sängen, soffan eller en stol.

Jag har tänkt att om jag gör några övningar när jag sitter i soffan, vid matbordet eller var som helst, så kommer jag inte att tappa musklerna. Jag har filmat de jag tycker tar mest.

Trots att jag gör de här, många gånger varje dag, tappar jag musklerna i ett rasande tempo! Häromdagen bytte jag gips och jag kan meddela att låret inte ser levande ut… Det är löjligt vad fjantigt ett ben kan se ut! I vår och i sommar blir det benböj för hela slanten!

(Det här är mitt inlägg 9/100, dag 9, i bloggutmaningen #Blogg100)