Pressat läge på NUS

Den senaste veckan har situationen på Norrlands universitetssjukhus, NUS, varit kaosartad. Antalet vårdplatser har varit lågt, samtidigt som trycket från akuten varit högt och personal har känt sig hjälplösa, vilket bidragit till enorm stress hos alla yrkeskategorier.

Grundinformation:
På MAVA har vi slutat vara slussavdelning för Covid, vi slussar numera bara till lung- och njurmedicin, och tar naturligtvis emot våra egna patienter och våra patienter är i princip alla som inte behöver operation. Vi är specialistavdelning för gastroenterologiska och endokrina sjukdomar, samtidigt som vi är akutvårdsavdelning för övrig internmedicin och är lite av navet för Medicincentrum.

MAVA har fyra vårdlag som vardera har sex vårdplatser. Varje vårdlag grundbemannas med en sjuksköterska, en undersköterska och en underläkare dagtid. Överläkarna har två vårdlag var. Dagtid har vi också olika antal resurser, som får hjälpa till där det behövs. Nattetid är grundbemanningen fem personal, vilka fördelas en sjuksköterska och en undersköterska per 12 patienter och en sjuksköterska som resurs.

Läget på sjukhuset nu:
Förra fredagen arbetade jag som MAVA:s koordinator och satt med på det så kallade 13-mötet, där alla klinkers koordinatorer meddelar platsläget klinik för klinik. Vi fick den här fredagen veta att till Infektionskliniken väntades en transport med flera covidpatienter från Skellefteå. Infektionskliniken visste att från den här dagen ska alla inläggningar hos dem gå via deras bakjour och andra kliniker måste numera hjälpa till med att ta emot deras andra infektionspatienter.

Sedan den här dagen har det varit mer eller mindre kaos på MAVA. Eftersom samtliga av våra patienter läggs in från akuten måste vi hela tiden försöka lösa så att det finns lediga platser att lägga in nya patienter på. Det har varit oerhört svårt den senaste veckan då våra inneliggande patienter varit riktigt svårt sjuka, ibland döende, och omvårdnadskrävande. Vi har helst velat låta dem ligga kvar hos oss, istället för att satellita ut dem till andra avdelningar, men det har inte gått. Jag tar förra fredagen som ett exempel på hur det ser ut en vanlig dag på MAVA: vi visste vid 13-mötet att vi kunde skaka fram två vårdplatser lite senare under eftermiddagen. Samtidigt visste vi också att man ville lägga in tre nya från akuten och det gärna omgående. På övriga sjukhuset fanns inte heller jättemånga platser, men vi löste det på något sätt tillslut. Och fler än de tre vi då visste om lades in senare under dygnet, vilket innebar att vi var tvungen att satellita ut ganska många från oss under kvällen och natten.

Vad som också har hänt på slutet är att flera patienter, som har ett beslut taget tillsammans med sina husläkare att de inte ska skickas in till sjukhuset om de blir sämre. Beslut om 0 HLR, alltså att man inte ska göra hjärt-lungräddning om patientens hjärta slutar slå, är taget. Det är också taget beslut om att patienten inte heller ska få IVA-vård om den blir sämre, eftersom patienten inte skulle klara av sådan vård på grund av att den är så gammal och skör. Patienten och husläkaren har gemensamt kommit fram till att det bästa för patienten är att dö hemma. Ändå har flera sådana här patienter kommit in med ambulans till akuten. När det sker har akutläkarna inget annat val än att lägga in patienten och det här är inte bra för någon.

När patienten kommer tar vi en massa prover, kopplar upp övervakningsutrustning, vi skickar patienten till olika undersökningar för att ta reda på vad som står på. Vi sätter nålar och kopplar dropp, ibland håller vi döende patienter vid liv med syrgas eller andra andningsapparater och tillslut inser vi att patientens liv inte kommer att kunna räddas.

Det här är en apparat som mäter blodtryck, puls, hjärtfrekvens och syresättningsförmåga. Många av MAVA:s patienter ligger med sådan utrustning. Bild från Region Västerbotten

Ibland märker vi på patienterna som hamnar i det här läget, att de inte mår bra av de åtgärder som görs. De skulle haft det bättre hemma eller på boendet de bor på. Det är en stressig miljö på sjukhuset. Vi måste lära oss att acceptera att döden kommer en dag.

Sjukvårdens uppdrag är att rädda liv och att göra patienter så friska som de kan bli. Då blir det konstigt när patienter läggs in i ett palliativt syfte, när det redan finns beslut om att så inte ska ske, att patienten vill själv dö hemma och hemsjukvården skulle kunna klara den sista tiden. Vad ska vi på sjukhuset göra som hemsjukvården inte klarar av, undrar vi de här gångerna.

Det känns inte alls etiskt.
Inte etiskt gentemot den enskilde patienten.
Inte etiskt gentemot oss i personalen, eftersom det går åt en hel del personalresurser då vi ofta behöver sitta vak för de här patienterna och de är väldigt omvårdnadskrävande.
Och det känns inte etiskt gentemot andra patienter som har en högre potential att bli friska, eller friskare, om de får sjukhusvård.

Våra chefer håller på att utreda vad det beror på att mycket gamla och mycket sköra patienter, med ett beslut om att de inte ska hållas vid liv om de blir sämre, ändå skickas in till akuten med ambulans. En teori är att kommunerna i media blivit så hårt kritiserade och blivit anklagade för att de låter äldre dö utan att ha kontaktat sjukvården. Om det är så vet vi inte, men det här undersöker våra chefer just nu.

Visst handlar läget på NUS om coronaviruset och om smittspridningen, covidpatienterna tar ju upp vårdplatser. Men bara för att vi har en smittspridning i samhället innebär det ju inte att folk inte blir sjuka i andra sjukdomar. Folk får fortfarande hjärtinfarkt, njur-, lever- och hjärtsvikt, diabetes kan löpa amok, folk får fortfarande blodproppar och fler sjukdomar och tillstånd därtill. De har rätt att få en bra och god vård av oss på MAVA. Men den senaste veckan har inte alls känts patientsäker.

Igår eftermiddag fanns på hela sjukhuset 26 lediga vårdplatser, varav 7 fanns på barnkliniken så alltså 19 platser fanns för vuxna. Det har hänt att det varit 40-talet patienter på akuten, varav 20-talet varit medicinpatienter. Alla som kommer till akuten läggs inte in, men många blir det.

Det blir en enorm dominoeffekt då vi måste skicka ut patienter till andra avdelningar för att kunna ta emot nya. Vad som händer är följande:

  1. MAVA är fullt, vi måste skicka patienter hem (hem eller till det boende det bor i) eller till andra avdelningar för att frigöra plats för de som är på akuten.
  2. Rondande läkare får alltså fler avdelningar att springa till och ibland blir patienten rondad sent av den anledningen och vad som sker då är att undersökningar, provtagning och planering för patienterna också blir senarelagda.
  3. Vi fyller andra avdelningar med våra patienter, så de har färre platser för sina egna, vilket i teorin kan leda till att de hamnar på MAVA.
  4. Dagen efter måste alla avdelningar skicka hem patienter för att kunna ta emot nya som hela tiden kommer in, ofta till MAVA först och sedan andra avdelningar för att kunna möta behovet från akuten. Och så fortsätter det.

Vi brukar klara av att arbeta i ett högt tempo, det är lite det höga tempot som är tjusningen med vårt arbete på MAVA. Men den senaste veckan har jag sett uppgivna och superstressade överläkare, underläkare, sjuksköterskor, undersköterskor och chefer. Vi har sprungit benen av oss, luncher och kafferaster har blivit inställda, ibland har även våra egna toalettbesök fått stryka på foten. Patienttransport har nekat oss hjälp med att köra patienter till olika undersökningar, eftersom även de haft mycket att göra. En dag hade jag tre patienter som skulle till röntgen ungefär samtidigt och två av dem behövdes transporteras i säng. När vi själva måste skjutsa patienter till undersökningar lämnar vi också avdelningen lägre bemannad för en stund.

Jag skulle vilja ha makten att öppna flera plånböcker inom regionen.
Jag skulle vilja att vi hade resurser till att öppna ett MAVA 2 med kanske 15-20 nya vårdplatser så vi fick möjlighet att vårda patienterna i lugn och ro och patientsäkert.

Bild från Region Västerbotten

Till sist några uppmaningar till dig som läser det här:
1) Sök vård om du behöver det – gör du inte det i första steget kan du bli sjukare senare! Du kanske inte behöver läggas in i första steget, du kanske kan utredas utan att ligga inne. Men väntar du kanske du i ett senare skede måste läggas in.
2) Håll i och håll ut! Vi måste alla hjälpas åt att minska smittspridningen.
3) Påverka våra politiker! Vi regionanställda behöver ditt stöd för att påverka våra folkvalda politiker. Vi behöver mer resurser, vi behöver ge våra patienter en god vård och vi behöver ha en dräglig arbetsmiljö.