Finns det hopp så finns det liv

För lite drygt ett år sedan bröt jag mitt knä i skidbacken. Jag har skrivit en del om det, här kan den intresserade läsa om olyckan och tiden efteråt. Fortfarande är jag inte alls bra i mitt ben. Musklerna i låret och rumpan vill inte bli starka och nu har jag lärt mig att det inte bara är att träna upp styrkan, först måste muskeln fatta att den finns och ska arbeta då jag tränar. Och det är lättare sagt än gjort, kan jag meddela.

I höstas hade jag rejäla spänningar i min bröstrygg och en liten rackare till muskel i skinkan, piriformis, fick för sig att den skulle arbeta för hela den skinkan vilket ledde till att det gjorde väldigt ont och jag fick även ischiaskänningar. Hela min kropp är som en enda stor kompensation för det som inte riktigt funkar.

Att gå nerför en trappa går fortfarande inte så bra, att stå på ett ben och böja går bra med det ben jag inte brutit, men när jag gör samma sak med det jag bröt går det inte utan att jag skakar enormt.

Jag har nu fått kontakt med Q-stone Wellness och Johan Andreasson, som arbetat med att behandla skador och ickefunktionalitet länge. För en vecka sedan hade vi vår första träff och han tryckte lite, kände lite, masserade lite och sedan fick jag en övning jag skulle göra. Just då kändes det inte som att han gjorde något märkvärdigt, men det måste han ha gjort. Ett par timmar senare var jag totalt utslut, jag sov ett par timmar på eftermiddagen och sedan som en stock under natten. Dagen efter började det prirra i min fot, lite sockerdrickskänsla, och det har det fortsatt att göra sedan dess. Igår satte han kinesiotejp på mitt lår för att väcka musklerna där till liv.

img_6915

Idag har det pirrat ännu mer i foten! Det verkar som att saker håller på att hitta rätt i min kropp, faktiskt. En dag kanske jag kan stå på ett ben och böja det utan att skaka sönder 🙂 Hoppet är ju det sista som överger en, tänker jag. Finns det hopp så finns det liv.

(Det här är mitt inlägg 4/100 i bloggutmaningen #blogg100)

SPORTLOV!

Till vardags läser jag till Hälsopedagog vid Vindelns folkhögskola. Jag kan säga att jag har ett riktigt lyxår! Vi läser näringslära, anatomi, vi tränar en hel del, yogar en del och får certifikat för flera olika instruktörsroller. Nyligen diplomerades vi också i klassisk massage. Och massage är något jag verkligen fastnat för! Om en vecka öppnar jag min egen mottagning och jag ska även läsa vidare till massageterapeut på distans via Axelsons.

Idag gick vi på sportlov! Tänk att jag som medelålders, med barn som numera är unga vuxna och ett barnbarn, får ha en sådan lyx! I helgen kommer jag ha några möten med människor jag tycker om och vara barnvakt åt mitt barnbarn, men jag ska också se till att njuta solen. Som jag fick göra idag en stund.

Bild på mig med ansiktet mot solen

Att sitta mot en husvägg, med ansiktet mot solen och höra takdropp är en av de aktiviteter jag gillar mest av allt. Ljuset har kommit, solen börjar värma, livet börjar komma åter! Vi ska också upp till fjällvärlden några dagar. Efter det att jag för ett år sedan bröt mitt knä kan jag inte åka slalom, men väl på längden. Vi kommer få några dagar där uppe – familjen i backen, jag i spåren och/eller någon snödriva. Sportlovslyx 🙂

(Det här är mitt inlägg 3/100 i bloggutmaningen #blogg100)

”Du ska göra det du gör”

Jag har ju tidigare skrivit att jag i vintras bröt mitt ben när jag skulle åka slalom. Skadan heter medial tibiakondylfraktur och innebär i princip att jag haft flera frakturer i mitt knä och ner längs skenbenet. I slutet av april skulle jag sluta använda ortosen och fick även ett träningsprogram. Det gick bra till en början, men sedan en dryg månad tillbaka har jag känt att det är svårt att inte överbelasta. Det behövs nästan ingenting för att det ska kännas konstigt. Idag har jag träffat ortopeden igen. Han sa att det inte är någon fara alls.

Det träningsprogram jag fick av sjukgymnasten innefattar mycket instabil träning. Och det kan nog vara så att det är därför som jag får ont nästan direkt, en massa småmuskler ska användas för att knät ska bli bra. Läkaren frågade mig hur jag helst tränar – body pump och cykling, sa jag. ”Du ska göra precis det du vill, du kan också ut och löpträna”, sa han. Det senare känner jag inte så mycket för, men det var skönt att få höra att det jag känner i knät är fullt normalt! Att det är så och att det bara är att acceptera faktum.

Sedan kom vi till det där mindre roliga att få höra. I och med att jag har haft ett rejält trauma i knät så kommer jag mycket lättare att få artos… Kanske har det redan börjat och att det är det jag känner av.  Jag ska försöka mota Olle i grind och strunta i att jag tycker att det känns lite överbelastat. Nu ska jag ut och promenera mer, något jag varit lite rädd för den senaste månaden. Jag ska klippa gräsmattan, jag ska röra mig.

Jamen då kör vi då!

Instabil träning ger stabilitet

Den senaste tiden har jag inte tagit mig iväg till gymmet alls, tyvärr. Jag har köpt en balansboll för att kunna träna mer hemma, enligt det schema jag fått av sjukgymnasten.

Mitt träningsschema

Igår kom balansbollen och jag gjorde just de här övningarna för första gången. Så himla jobbigt kan det vara, tänkte jag först. Men jo, det var det! Jag blev helt genomsvettig och slut i musklerna.

boll mellan knän. gör höftlyft, sträcker ut ett av benen

Först gjorde jag höftlyft med boll mellan knäna och sträckte ut benet. Jag inser att en basketboll, den enda jag hittade, är lite i största laget. Tuff balansövning!

Boll mellan ben, fötter på balansboll, gör höftlyft

Sedan försökte jag samma sak med fötterna på balansbollen. Att lyfta ena benet är något jag verkligen måste träna på här! Svårt och jobbigt!

Bild på mig med balansbollen bakom ryggen och jag knäböjer

Benböj med boll bakom ryggen gick betydligt lättare. Det är svårt att hålla ryggen helt rak, den vill gärna svanka. Jag kör ett mantra i skallen: ”Stolt rygg!”.

Bild på mig, gummiband runt sängben och mitt ben. Mitt ben dras bakåt

Sedan var det dags för gummibandet. Staven har jag för balansens skull. Här ska jag dra benet bakåt. Det tar bra!

Bild på mig med gummiband runt sängben och mitt ben. Mitt ben dras utåt

Dra benet åt sidan låter lätt, men det är banne mig svårt med balansen!

Bild på min, gummiband runt sängben och mitt ben. Mitt ben dras framåt

Dra benet framåt gick lite lättare.

Bild på mig, gumminand runt sängben och min fot. Benet dras in mot andra benet

Här ska jag dra benet in mot det andra benet. Gick okej.

Jag sitter på en balansboll och känner mig stark

Tidigare när jag varit på gymmet och tränat i maskinerna har jag inte fått så mycket träningsvärk, även om jag tycker att jag tagit ut mig ordentligt. Idag har jag det!

Jag inser att den här bollen kommer flera i familjen att ha nytta av. Det ger så kallad instabil träning, vilket är bra – alla småmuskler måste samarbeta med de större för att få bättre balans och stabilitet. Här finns fler övningar med balansboll. Min sjukgymnast berättade att hon sett en film med en som stod på bollen, hade en skivstång över axlarna och gjorde benböj! Där är jag inte riktigt än, men tydligen ska det gå! 🙂

Jag lär mig gå!

Det har gått ett tag sedan jag var hos läkaren och sjukgymnasten nu. De tyckte ju att jag skulle sluta använda ortosen, något jag inte riktigt vågade till en början. När jag har gått ut har jag tagit på mig den och använt kryckor. Känns tryggt och vant, tankar som att ”tänk om jag på grund av ojämn mark trampar snett och det skiter sig” har jag haft.

Läkaren sa dock att det knä jag skadat faktiskt är mer stabilt än det andra – som jag skadat för länge länge sedan:
– Du kan gå, det är bara det att du inte tror det själv, sa han och berättade att när man varit helbensgipsad stänger hjärnan liksom av det benet. Man måste lära sig att gå igen.

Sjukgymnasten la märke till att jag haltade rätt bra då jag gick utan kryckor:
– Det måste du lära dig av med, sa hon. Så i helgen när vi var ute i vårt sommarställe lämnade jag kryckorna hemma och tog med mig gåstavar. Med sådana är det svårt att halta och det gick riktigt bra! Jag vågar mer och mer, men det är nog väldigt mycket tack vare att de sagt till mig att det är ofarligt, att jag faktiskt kan.

I veckan har jag börjat jobba och också cyklat ute till jobbet! Innan jag gjorde det i måndags var jag lite nervös, tog på mig ortosen för säkerhets skull. Det gick bra. Nästa dag tog jag med mig den i ryggsäcken, om utifall att jag under dagen skulle behöva avlasta knät. Men det behövde jag inte! Igår tog jag en promenad till och från stan – utan ortos, utan kryckor och utan gåstavar. Det kändes lite osäkert, men det gick bra det med! Men nästa gång jag handlar ska jag ta med mig ryggsäck. Det blir tungt för knät att bära på två kassar i händerna utan att ha något att stödja mig på, kände jag. Men det gick bra!

Jag är på gång nu! Jag tränar på att inte halta, det går framåt. Sommaren är också på gång! Igår tog jag fram vårskorna, struntade i strumporna och lämnade varma jackan. Väldigt skönt!

Sommar

 

Tålamod, Erika! Tålamod!

Den här veckan har jag varit på sjukhuset inte mindre än tre gånger. Först ut var röntgen och röngtenpersonalen sa att läkaren nog skulle bli nöjd då han såg bilderna.

Så överväldigad blev han inte, som jag hade sett framför mig. Men det har i alla fall bildats ben där frakturen är och det är bra. Sedan frågade han mig om jag följt det program jag fick av sjukgymnasten för en månad sedan. Nja, inte riktigt, jag har som hittat på lite själv på gymmet. Jag har skrivit upp allt jag gör i appen Funbeat och såhär ser diagrammen ut.

Träningsdiagram

Träningsdiagram2

Jag tycker att det har funkat bra och så värst mycket träningsvärk har jag förvånansvärt nog inte fått! Jag är inte en person som kan träna ”lite” eller ta i ”lagom mycket”. Jag vill ta ut mig ordentligt, jag vill få upp pulsen till så nära max det går. Jag vill känna att jag tagit i ordentligt. Så som uppvärmning varje gång har jag cyklat på väldigt låg växel i 20 minuter – eller så att det blir en mil. Jag har trampat runt och legat på RPM (varv per minut) kring 100 och pulsen har legat över 160 under hela passet. Har känt mig riktigt nöjd med det. Men läkaren tittade lite allvarligt på mig och sa att jag riskerar att överanstränga mig… Ett par citat från läkarbesöket kommer här:

Hade du varit en fotbollsspelare som skulle tillbaka hade jag sagt att det det tar minst 9 månader. Det är det du måste förhålla dig till.

Gör det bara lite ont så är du överansträngd.

När han undersökte stabiliteten i mina ben frågade han mig om jag tidigare skadat det andra benet. Och ja, det har jag, men inte alls så här illa. Jag brukar säga att det är lite ”sladdrigt”, men det har blivit bättre med hjälp av utfallsövningar. Han sa att jag nu är mer stabil i det ben jag bröt än i det jag betraktar som friskt! ”Du har bergis en främre korsbandsskada där”, sa han. Han sa också att den skada jag nu har dragit på mig är benägen att skapa artos… Jahapp! Känns ju sådär, måste jag säga.

Idag träffade jag sjukgymnasten som gav mig ett träningsprogram och lärde mig mer. Målet är att jag ska lära mig att gå utan att halta och det gör man med hjälp av kryckor. Ortosen ska jag inte använda längre. Knäkontroll måste jag ha i varje steg jag tar. Även hon tryckte på att jag måste lyssna på kroppen och gav mig en stödstrumpa. Den ska hjälpa mig att känna om knät svullnar.

IMG_5188

Med det här träningsprogrammet ska jag komma tillbaka – det är mycket instabil träning och det är nog riktigt bra. Fler övningar med balansboll finns här, en sida sjukgymnasten tipsade om. Hon sa att den här skadan tar minst ett år innan man är tillbaka fullt ut… Någon som har en stor burk med tålamod att sälja?

Läs även

Att komma tillbaka efter helbensgips

Jag har skrivit tidigare om att jag börjat rehabträna och det är fantastiskt skönt att äntligen få ta ut mig kroppsligt igen! Även om jag är en person som gillar gruppträning och verkligen inte alls tycker att träna på gym i maskiner är roligt, har jag på slutet lärt mig det senare. Jag är på gymmet 4-5 gånger i veckan och kör mitt schema. Jag börjar med att på ungefär 20 minuter cykla 1 mil. Jag har satt som tid att jag ska cykla 20 minuter, men de sista gångerna har jag då tiden gått ut varit så nära 1 mil att jag fortsatt för att nå milen. Det är skönt att få upp pulsen och svettas ordentlig!

Jag tar av mig ortosen, mitt robotben, när jag cyklar, för att musklerna ska få svälla ut och jobba ostört. Det gör jag också när jag kör i maskinerna för framsida, baksida, insida lår och rumpa. I de maskinerna kan det inte bli snett, musklerna får jobba utan hinder och jag kör på tills det brinner.

Men det här med att bygga muskler när man har ett nolläge att utgå från är verkligen inte lätt! Träningsvärk har jag hittills fått i överkroppens muskler, även fast jag tar i så mycket jag kan när det gäller ben och rumpa – vilka varit inaktiva sedan i början av februari.

Mitt lår efter sex veckor i helbensgips

Såhär såg mitt lår ut den dagen jag tog bort gipset, 23 mars. Det ser ut som en överarm. Jag tyckte att det såg ut som ett lårbensskelett där allt bara hängde dött ner. Det såg inte alls levande ut för fem öre. Flagorna av död hud fick jag jobba på för att få bort. Jag har skrubbat och smort, skrubbat och smort. Och jag har också unnat mig vaxning av mina ben, vilket var fantastiskt skönt – efteråt!

Idag, 3 veckor utan gips, är mitt ben fortfarande fjantigt smalt. Jag är en person utan tålamod och det känns frustrerande. Jag sträckte ut mina ben häromdagen och såg att även mina fotleder är olika i storlek.

Bild på båda mina ben, vänster mycket smalare än höger

Idag mätte jag dem. Så här ser de ut. Tajtsen sitter olika på de båda benen…

Mitt högra lår mäter 51 cm

Mitt friska lår mäter 51 cm. Jag ser nu då jag ser bilden att jag dessutom dragit in lite på måttbandet.

Mitt vänstra lår mäter 47 cm

Mitt brutna ben mäter lite drygt 47 cm över låret.

Min högra vad mäter 34 cm

Det här är min vad på friska benet…

Vaden på brutna benet mäter 32 cm

… det här är min vad på brutna benet.

Jag har lite att jobba upp!

Mitt ben med ortosen, aka robotbenet

Med mitt ”robotben” kan jag hemma gå utan kryckor. Då jag rör mig ute, går promenader, vill jag ha dem med som trygghet. Men jag vågar inte göra någonting utan mitt robotben. Utan det vågar jag inte röra mig utan kryckor alls! Jag inbillar mig att mitt knä ska vika av då jag vet att jag 1) har inga muskler, 2) frakturen nog inte är läkt till 100%, 3) korsband och muskler verkligen slets ut i olyckan – men trots allt satt fast. Det finns en del som ska läka, jag måste känna mig supertrygg innan jag vågar göra mer än jag vågar idag.

En dag i taget, tålamod är ett måste.

Läs mer om min skada och rehabträning här: