Idag fick vi reda på att Niklas Lindgren, mer känd som Hagamannen, har överklagat den geografiska begränsning som överförmyndarnämnden har fattat i och med att han släpps villkorligt fri i sommar. Den begränsningen innebär att han inte får vistas i Umeå eller i de fem kranskommuner till staden under ett år efter frigivningen. Orsaken är att det förmodas finnas en hotbild mot honom då han under många år satte en hel stad i skräck. Vad som också anges som orsak, enligt media, är att han anses riskera att återfalla i sexuell brottslighet om han kommer till Umeå. Personligen tror jag inte att just Umeå är trigger för honom så. Han har diagnostiserats med personlighetsstörning och sadism. Hans återfall kan ske precis exakt överallt, som jag ser på saken.
I sin överklagan skriver han, enligt vk.se:
”Jag vill överklaga beslutet av det geografiska området så att det tas bort eller åtminstone minimeras till brukligt i liknande fall (…) Samt att större resurser sätts in för att stärka ett socialt nätverk på längre sikt i hemkommunen. Det bör även vara frivilligt att delta i eventuellt program på frivården”, skriver han.
”Jag har full förståelse att inskränkningar och kontroll måste ske med hänsyn tagit till brottsoffer men de är inte proportionerliga”, skriver han, följt av en sekretessbelagd mening av tingsrätten.
”Dessa föreskrifter kan även anses som dubbelbestraffning då det i aktuell dom inte meddelats några föreskrifter, förbud eller restriktioner och straffet på 14 år ansågs som skäligt för aktuella brott”, skriver han vidare.
Mina funderingar kring hans formuleringar
Han har väl rätt i att det är bra att ha ett starkt socialt nätverk när man kommer ut från ett fängelsestraff. Men att det ”bör vara frivilligt att delta i eventuellt program på frivården” förstår jag inte. Han fick ett straff på 14 år, det har nu gått 9 år. Han är villkorligt frigiven, hans frihet är alltså villkorad.
Han skriver att han förstår att man måste ta hänsyn till hans brottsoffer, men han tycker alltså inte att hans begränsningar känns proportionerliga i förhållande till det lidande hans offer fått stå ut med. Vidare skriver han att han känner att han blir dubbelbestraffad. Här känner jag att han inte alls faktiskt under de här 9 åren har fattat vad han utsatt sina offer och hela Umeå för. Fakta är att han hade nästan ihjäl två personer, han utsatte ytterligare två personer för grov våldtäkt och han försökte med ytterligare en våldtäkt. Han satte en hel stad i skräck. Niklas Lindgren är inte offret här.
Han verkar inte heller förstå att vi i Umeå är arga, eller rent ut sagt förbannade, ursinniga på honom. Varför vill han vara i Umeå? Vad jag har hört – men inte vet – är att hans dåvarande sambo och barn lever under skyddad identitet efter det att de fått utstå hot mot sig. Om det är så antar jag att de inte finns i Umeå. Om det är så att han tycker att hans föräldrar ska vara det starka sociala nätverket som ska hjälpa honom att anpassa sig till samhället – då får de lösa det med att ses på helgerna, tänker jag. De kan resa till honom. Utöver det har jag väldigt svårt att se att han skulle ha så många vänner kvar i stan efter allt som hänt. Hade han varit min vän hade jag brutit kontakten omedelbart det blev känt att han var Hagamannen. Så det starka sociala nätverket… Nja, det tål att synas. Jag tror det handlar om makt. Att han vill återta Umeå och försöka bli accepterad här. Något som är otänkbart i den verklighet vi andra lever i. Att komma till Umeå i hans position är mer eller mindre en brottsprovokation. Det finns de som vill slå honom. Hårt.
I morse pratade jag och 15-åriga dottern om det här vid frukostbordet. Hon berättade att om hon har en man eller en kille bakom sig så springer hon. Hon springer fort. Bort därifrån. In i en trappuppgång om det finns. Hon är alltså 15 år och känner så här. Det beror inte endast på Hagamannen, när han härjade var hon ett litet barn. Men hon känner så här. Om Niklas Lindgren får komma till Umeå kommer hon att känna att hennes liv begränsas än mer! Det får faktiskt vara nog nu.
Umeåborna upprörs över hans överklagan.
Mina tankar kring 2/3-reglen
I Sverige har vi en regel som säger att om en intagen har skött sig under sin fängelsevistelse ska den friges villkorligt efter 2/3 av tiden. Om det inte finns synnerliga skäl till att inte göra så. Så har jag förstått det.
Niklas Lindgren har tydligen skött sig i fängelset. Men han har aldrig beviljats en obevakad permission. Det eftersom han anses ha stor risk att återfalla i sexuell brottslighet. Vad är ”synnerliga skäl” i det här fallet? När beviljar man inte villkorlig frigivning enligt 2/3-regeln? Vad är det som krävs för att en person ska sitta av hela straffet i fängelse?
Mina tidigare inlägg om det här
(Det här är mitt inlägg #97 på den 96:e dagen i bloggutmaningen #blogg100)
Vill du dela det här? Varsågod!
Gilla detta:
Gilla Laddar in …