Finns det hopp så finns det liv

För lite drygt ett år sedan bröt jag mitt knä i skidbacken. Jag har skrivit en del om det, här kan den intresserade läsa om olyckan och tiden efteråt. Fortfarande är jag inte alls bra i mitt ben. Musklerna i låret och rumpan vill inte bli starka och nu har jag lärt mig att det inte bara är att träna upp styrkan, först måste muskeln fatta att den finns och ska arbeta då jag tränar. Och det är lättare sagt än gjort, kan jag meddela.

I höstas hade jag rejäla spänningar i min bröstrygg och en liten rackare till muskel i skinkan, piriformis, fick för sig att den skulle arbeta för hela den skinkan vilket ledde till att det gjorde väldigt ont och jag fick även ischiaskänningar. Hela min kropp är som en enda stor kompensation för det som inte riktigt funkar.

Att gå nerför en trappa går fortfarande inte så bra, att stå på ett ben och böja går bra med det ben jag inte brutit, men när jag gör samma sak med det jag bröt går det inte utan att jag skakar enormt.

Jag har nu fått kontakt med Q-stone Wellness och Johan Andreasson, som arbetat med att behandla skador och ickefunktionalitet länge. För en vecka sedan hade vi vår första träff och han tryckte lite, kände lite, masserade lite och sedan fick jag en övning jag skulle göra. Just då kändes det inte som att han gjorde något märkvärdigt, men det måste han ha gjort. Ett par timmar senare var jag totalt utslut, jag sov ett par timmar på eftermiddagen och sedan som en stock under natten. Dagen efter började det prirra i min fot, lite sockerdrickskänsla, och det har det fortsatt att göra sedan dess. Igår satte han kinesiotejp på mitt lår för att väcka musklerna där till liv.

img_6915

Idag har det pirrat ännu mer i foten! Det verkar som att saker håller på att hitta rätt i min kropp, faktiskt. En dag kanske jag kan stå på ett ben och böja det utan att skaka sönder 🙂 Hoppet är ju det sista som överger en, tänker jag. Finns det hopp så finns det liv.

(Det här är mitt inlägg 4/100 i bloggutmaningen #blogg100)

Annonser

SPORTLOV!

Till vardags läser jag till Hälsopedagog vid Vindelns folkhögskola. Jag kan säga att jag har ett riktigt lyxår! Vi läser näringslära, anatomi, vi tränar en hel del, yogar en del och får certifikat för flera olika instruktörsroller. Nyligen diplomerades vi också i klassisk massage. Och massage är något jag verkligen fastnat för! Om en vecka öppnar jag min egen mottagning och jag ska även läsa vidare till massageterapeut på distans via Axelsons.

Idag gick vi på sportlov! Tänk att jag som medelålders, med barn som numera är unga vuxna och ett barnbarn, får ha en sådan lyx! I helgen kommer jag ha några möten med människor jag tycker om och vara barnvakt åt mitt barnbarn, men jag ska också se till att njuta solen. Som jag fick göra idag en stund.

Bild på mig med ansiktet mot solen

Att sitta mot en husvägg, med ansiktet mot solen och höra takdropp är en av de aktiviteter jag gillar mest av allt. Ljuset har kommit, solen börjar värma, livet börjar komma åter! Vi ska också upp till fjällvärlden några dagar. Efter det att jag för ett år sedan bröt mitt knä kan jag inte åka slalom, men väl på längden. Vi kommer få några dagar där uppe – familjen i backen, jag i spåren och/eller någon snödriva. Sportlovslyx 🙂

(Det här är mitt inlägg 3/100 i bloggutmaningen #blogg100)

#IDittNamn markerar damlandslaget i fotboll

Om en knapp vecka, på onsdag, är det Internationella kvinnodagen och till den dagens ära har det svenska damlandslaget tillsammans med Addidas och Svenska Fotbollförbundet, tagit fram nya matchtröjor som de ska bära under Algarve Cup som kommer att pågå fram till den 8 mars. Istället för spelarnas namn på tröjornas ryggar har de citat uttryckta av starka kvinnor tryckta. Kampanjen heter #IDittNamn. Bland de som fått sina citat tryckta på landslagsspelarnas ryggar finns Gudrun Schyman, Zara Larsson och Silvana Imam.

– Landslagströjan är en viktig och stolt symbol för oss och jag tycker att det är häftigt att vi genom den kan sammanstråla med andra starka kvinnor och röster, att vi tillsammans kan visa att allt är möjligt, säger Lotta Schelin, lagkapten i damlandslaget, i ett pressmeddelande. Hon har valt en tweet från Gudrun Schyman.

Lotta Schelin med nya tröjan

Bild från @schelin_official på Instagram

Genom det här initiativet vill damlandslaget visa, kanske framför allt för unga tjejer, att det går att lyckas med det man vill och att man inte ska känna sig begränsad som tjej.

fotbollslandslaget-1

Bild från google. Citat av Zara Larsson.

Jag tycker det här initiativet är super! Och jag hoppas att det får ett rejält genomslag!

fotbollslandslaget-2

Bild från google. Citat Karin Adelsköld.

(Det är är mitt inlägg 2/100 i bloggutmaningen #blogg100)

Jamen då kör vi igen! #blogg100

Blogg100-bild

Det är den 1 mars och sedan sex år tillbaka sparkar bloggutmaningen #blogg100 igång det datumet. Fredrik Wass, som kom på den här idéen, skriver i ett inlägg att aldrig tidigare har det känts så viktigt med den här utmaningen som nu. Jag återkommer till det lite längre ner i texten. Först lite om vad #blogg100 är.

Utmaningen går ut på att under 100 dagar från och med idag skriva minst ett inlägg varje dag. Tanken från början var att få igång det egna skrivandet, att kunna släppa en del på prestationsångesten för att skriva ett inlägg, att få upp farten och även kreativiteten en smula. Första året deltog 20 bloggare, idag är omkring 200 bloggare anmälda som deltagare. Jag var med under 2015 och gick i mål den 8 juni med 101 skrivna inlägg under perioden. I år får vi se hur det går!

Som jag skrev här ovan känner Fredrik Wass att det i år känns viktigare än någonsin med den här utmaningen. Det är många skribenter som kommer igång, vi är många och vi kommer att synas under hashtags i sociala medier. #blogg100 har idag blivit en rörelse i att manifestera det fria ordet, en motaktion mot hot och hat på internet, en aktion för ett sunt klimat på internet. Jag håller med Fredrik Wass i hans känsla. Samhället, inte bara i Sverige utan även globalt, är på väg mot något som skrämmer mig. Vi läser om en president som menar att media rapporterar ”fake news”, som själv använder sig av något som kallas ”alternativa fakta”, vi läser om människor som trots att vissa saker kan bevisas ändå vägrar tro på fakta utan väljer att tro på andra saker för att man idag ”inte kan lita på fakta”, att faktan skulle vara förvrängd på något sätt.

Jag går in i den här utmaningen med ett öppet sinne. Jag vill klara av den, men vet också att jag kommer ha svackor. Under våren kommer det att hända rätt mycket spännande saker i mitt liv, jag kommer att skriva om det. De ämnen jag tror jag kommer beröra mest är nyheter, samhälle, frågor som har med hälsa att göra, hur det går för mig att rehabträna efter den skidolycka jag var med om för ett år sedan då jag bröt mitt knä och säkert lite annat.

Jag vill redan nu tala om att jag har bestämt mig för att jag vill moderera kommentarer som skrivs här. Det efter att jag skrev ett inlägg som råkade bli rätt så viralt en gång. Det är många som vill kommentera det inlägget, men för det mesta tillför de kommentarerna ingenting. Jag tar dock gärna emot hejarop och jag kan föra sansade diskussioner.

Jag accepterar inte hot och hat på min blogg. På min blogg är det jag som bestämmer. Ingen annan.

Jamen då kör vi då!

(Det här är mitt inlägg 1/100 i bloggutmaningen #blogg100)

Jag avbryter #blogg100

Den 1 mars startade utmaningen #blogg100, som går ut på att deltagarna under 100 dagar ska publicera minst ett inlägg per dag. Förra året deltog jag för första gången och gick i mål med 101 inlägg. Det var roligt och mitt skrivande fick en skjuts så det var med glädje jag hoppade på utmaningen även i år.

Men redan har jag missat tre dagar och jag känner att jag inte vill fortsätta i utmaningen. Det innebär inte att jag kommer att sluta skriva här! Jag har bara en del spännande saker på gång i mitt liv som verkligen måste komma före. Dels är det min rehabträning, (den kommer jag fortsätta skriva om den här) och dels är det lite annat på gång (som jag i dagsläget inte kan prata om) som tar upp tid och energi. Och så familjen förstås.

Till er andra som fortsätter önskar jag varmt lycka till! Det är en rolig och spännande utmaning! 🙂

 

 

Rehabträning #1

Idag tinade jag upp mitt gymkort som sedan olyckan varit fryst. Jag har verkligen längtat efter att få gå dit och prova mig fram. Egentligen är jag en gruppträningsmänniska och gillar verkligen inte att sitta med apparaterna i gymmet, men nu får det bli så ett tag framöver.

Min plan har varit att cykla på lägsta växeln i kanske 20 minuter till att börja med och sedan se vad som händer. Jag får inte överanstränga mig, då blir det bara värre. Kruxet med mig är att jag har lite svårt att inte ta ut mig. Hjärnan måste verkligen kopplas in för att kroppen ska kunna vara smart.

Bild på mina ben på motionscykel

Efter ett tag tyckte jag att det var lite mesigt att cykla på lägsta växeln, naturligtvis. Men då kom jag på att om jag bara cyklar med det friska benet så följer ju det andra med automatiskt! Och det sjuka benet får en bra böj-och-sträck-stund i alla fall. Så jag ökade på motståndet och körde på tills det friska benet blev lite trött. Allt gick bra! 🙂 Sedan gick jag till maskinerna och kollade in dem – jag kan ju använda alla som inte involverar ben. Så axlar, biceps, triceps, bröst och rygg fick sitt och magen fick sitt på mattan innan jag avslutade. Skönt!

Vad som sedan har hänt är följande:

  • Jag är mindre stel i knät
  • Jag kan gå kortare sträckor utan kryckor!
  • Jag är gladare och kroppen känns riktigt bra

Det här ska jag göra till en daglig rutin. Jag vill ha tillbaka mina muskler och stadgan i benet, det måste ta den tid det tar. Just nu är det vänstra benet ynkligt, men knät svullet.

Bild på mina lår, det vänstra mycket svagare än det högra

(Det här är mitt inlägg 28/100, dag 29, i bloggutmaningen #blogg100)

 

Mer rörlig i knät!

I onsdags tog jag bort mitt helbensgips som jag haft i sex veckor. Jag var då rädd, gipset har varit väldigt stabilt. Nu har jag inga som helst muskler och endast en ortos som stöd.

Jag fick ett träningsschema som jag följt sedan i onsdags. 

Att hitta lårmusklerna  igen är som att försöka hitta knipmusklerna efter en förlossning. Lättare sagt än gjort. Men det har hänt saker! I går kunde jag plötsligt böja benet mer än innan olyckan!  
Till veckan ska jag aktivera mitt vilande gymkort och försiktigt börja cykla. Det känns spännande och roligt!

(Det här är mitt inlägg 27/100, dag 27 i bloggutmaningen #blogg100)