Halvtid

Skogsstig

Idag är det 50 dagar sedan #blogg100 startade. Idag når vi halvtid i intensvibloggandet. Idag är det 50 dagar kvar. Halvtid. Jag tar en dag i taget, ett steg i sänder och ser hur det går.

Jag har ibland känt att jag inte har något att säga, vissa dagar har jag varit så trött och inte orkat tänka. Men det har blivit ett inlägg i alla fall. För plötsligt har jag sett en diskussion på Facebook eller Twitter, läst en intressant text och så har orden kommit till mig. Sådana dagar är riktigt roliga! Jag länkar här nedan till några av de inlägg jag knåpat ihop under de här 50 dagarna.

Det är halvlek, 50 dagar kvar. Jag känner mig nyfiken på framtiden!

(Det här är mitt inlägg 51/100 i bloggutmaningen #Blogg100)

Annonser

Mina tankar kring pingstpastorerna och deras syn på homosexualitet

22 pingstpastorer skrev tidigare i veckan en debattartikel i den kristna dagstidningen Dagen att ”homosexuella kommer inte till himlen”. De skriver:

”Vi anser att vi måste vara tydliga, om än i en kärleksfull ton, och klart beskriva konkreta konsekvenser av vad Nya testamentet säger.”

”Om än i kärleksfull ton”, skriver de. I deras text finns precis ingenting som tyder på kärleksfullhet, enligt mig. Däremot en oerhört massa som tyder på fördomar, på rädsla, på skräck, på avsky mot homosexuella människor. Det rimmar väldigt illa med ”älska din nästa” som är det bestående budskapet i kristendomen, som jag ser på saken. Många är det som reagerat på den här texten. Jonas Gardell är en av dem, körledaren i Filadelfiakyrkan Gabriel Forss en annan, prästen Erik Stenberg-Ross en annan och flera andra.

Någon måste berätta

Jag har en vän sedan många år. Hon är en speciell människa, det upptäckte vi redan när vi var i tonåren. Hon kände redan då att hon har en uppgift här på jorden och det är att bli pastor, hon vill leda sin flock och hon vill missionera. Tillslut kände hon sig mogen att söka in på en pastorsutbildning och kom in, gick den nästan klart.

Då sista läsåret på utbildningen skulle börja kallade rektorn in henne på sitt rum för att prata och då fick hon reda på att de trodde att hon var lesbisk. Det var absolut ingenting som hon visste något om, hos henne hade verkligen inga sådana tankar funnits någonsin. Hon hade en manlig sambo, tidigare har hon haft pojkvänner, aldrig någonsin har hon känt något för en kvinna. Men skolan beslutade ändå att stänga av henne. Eller de erbjöd henne att gå kvar, men någon examen skulle hon inte få. På grund av att hon var lesbisk, som de trodde.

Hela hennes liv föll ihop. De tre år hon hade gått på utbildningen, i andra änden av landet från där hon kom från, kunde hon inte tillgodoräkna sig. Hon flyttade till hemorten igen och tänkte att hon där kunde få vara med i församlingsarbetet i hennes hemförsamling, men ryktet föregick henne. Hon var inte välkommen. På grund av det fanns de som trodde att hon var lesbisk.

Hon själv trodde inte det. Hon själv hade samma syn på homosexualitet som de som fördömde henne, men kände efter ett tag att hon måste ta reda på mer vad det här med homosexualitet var för något. Det som de andra trodde att hon var. Under den resan träffade hon den kvinna som hon idag är gift med och nu har hon skrivit en bok om det här. Bild på boken "Någon måste berätta" Det är en gripande berättelse och jag blir så arg då jag läser den. Dels eftersom det är min vän som råkat ut för det här och dels för att jag vet att hon inte alls är ensam! Vi lever i ett av världens mest jämnställda länder – men sådant här får förekomma i kristendomens namn! Och i kristendomens namn skriver 22 pingstpastorer att homosexuella människor inte kommer till himlen! För att de älskar någon. Som är av samma kön som de själva. Jag tycker att det är helt sjukt, faktiskt!  År 2015.

Anna-Majas bok finns att köpa på Adlibris. Den borde finnas på alla bokbord i varje församling runt om i landet, tycker jag.

(Det här är mitt inlägg 49/100 i bloggutmaningen #blogg100)