I förrgår öppnade Skatteverket sin digitala tjänst för att deklarera. Både på sin hemsida och i sin app. Jag har nu deklarerat och det är lite olika känslor hos mig det här:
- Det är skönt att göra bort det
- Det är skönt att jag, som en vanlig person som inte har saker som jag kan dra av, egentligen bara behöver kontrollera uppgifterna och sedan klicka på ”skicka in”.
- MEN! Jag är också en sådan person som haft deklarationen som en slags ceremoni. Jag är en sådan person som alltid på sista dagen gått till Skatteverket och överlämnat mitt kuvert till en person som tar emot det – antingen inne i receptionen eller genom bilrutan (minns ni det? Att de hade funktionärer i reflexvästar som tog emot kuvert man stack ut genom bilrutan? Det var inte så länge sedan!)
Första året vi kunde e-deklarerara med sms/BankID gjorde jag det inte. Jag tror inte heller jag gjorde det andra året. Jag kunde liksom inte släppa det här med att det är en ceremoni att lämna in den!
Jag tror att det var tredje året jag gjorde det. Via sms. Sedan har jag gjort det den första dagen de släpper den möjligheten via webben eller via Skatteverkets app. Jag tycker också att det är lite konstigt att de inte skickar ut papperna (i det inplastade paketet) en vecka innan de släpper möjligheten att göra allt digitalt! De vill ju att vi SKA deklarera digitalt, varför inte skicka ut allt i god tid? Och varför får vi inte digitalt möjligheten att välja bort de inplastade utskicken i god tid?
Idag fick jag välja/välja bort det inplastade utskicket, med alla mina uppgifter, i och med att jag deklarerade i god tid via webben. (Jag valde dock att få utskicket, ”man måste ha allt på papper” är inpräntat i mig, trots allt). Jag har inte, vad jag har sett i alla fall, fått informationen om att e-deklarera på annat sätt än via mitt twitterflöde. De vill att man ska e-deklarera, men underlättar inte det hela. Det var via mitt twitterflöde jag fick reda på att det är dags att deklarera. Inte från Skatteverket.
Ögonöppnare för ny teknik
I höstas var jag på ett seminarium där en blind person berättade om hur han rör sig på internet med förbundna ögon. Han öppnade mina ögon (ironiskt nog) för hur det är att inte se. Livet för personer som inte ser blir så mycket enklare i och med digitaliseringen, det stod klart för mig efter den här dagen. De blir mindre beroende av andra människor, de blir mer självständiga. Förr när han skulle deklarera behövde han hjälp: han behövde be en vän, någon han verkligen kunde lita på, för att veta var han, med kulspetspenna, skulle skriva under sin deklaration. Idag klarar han av att deklarera på egen hand då e-tjänsterna har kommit. (När jag lyssnade på honom höll vi på jobbet att bygga om vår hemsida. Jag lärde mig massor av den här killen när det gäller hur man måste tänka på internet för att internet ska funka för personer som inte ser. Kanske är det ett eget inlägg framöver?).
Nu är min deklaration gjord. Jag har inga avdrag jag kan göra som Skatteverket inte redan gjort åt mig. Det är enkelt. Även för mig som ser.
(Det här är inlägg 20/100 i bloggutmaningen #blogg100)
Erikas tankar om saker 