Så god moussaka!

Jag fick tips av en grekisk vän hur jag skulle laga bästa moussakan. Läs nedan, laga och njut!

Färsen + potatis + aubergine

• Olivolja att steka i
• 2 st aubergine
• 6 fasta potatisar
  —
• Olivolja att steka i
• 2 st gul lök
• 3 klyftor vitlök
• 500 g köttfärs – nöt eller lamm
• 0.5 tsk chiliflakes
• 2 krm kanel
• 0.5 tsk oregano – torkad
• 3 msk tomatpuré
• 2 tsk balsamvinäger
• 1 dl vatten
• 2 msk köttfond
• 390 krossade eller passerade tomater
• 0.5 tsk salt
• 1 krm svartpeppar

Ostsås

• 2 msk smör
• 2 msk vetemjöl
• 3 dl mjölk
• 1 st äggula
• 150 gram fetaost
• 1 krm salt
• 1 krm svartpeppar

Gör såhär

Potatis och aubergine: Skiva aubergine och potatis tunt. Använd gärna mandoline för potatisen. Stek på skivorna av både aubergine och potatis i olja tills de fått färg, låt rinna av på hushållspapper.

Slå på ugnen på 175 grader.

Färsen: Stek löken i olja tills den är mjuk och genomskinlig. Häll ner färsen och stek den klart. Ha i kryddorna och tomatpuré och stek lite till. Häll ner vattnet och balsamvinäger och låt det koka in, sedan ner med krossade/passerade tomater och fonden. Låt koka ihop i ca 10 min, smaka av med salt och peppar.

Ostsåsen: Smält smöret i en kastrull, när det är smält häll ner lite av mjölken i den och mjölet, rör om tills det inte klumpar sig och låt koka ihop under omröring i ett par-tre minuter. När det här kokat ihop, smula ner fetaostenn och äggulan i såsen, rör om tills osten smält. Smaka av med salt och peppar.

Bygg moussakan

Olja botten av en ugnsform. Lägg ett lager potatisskivor, sedan ett lager med aubergine och på det ett lager med färsen. Varva så tills allt är slut. Toppa allt med ostsåsen och peta ner den lite med en gaffel så den rinner ner bland varven med färs, potatis och aubergine. Grädda i mitten av ugnen i ca 30 min.

Servera med en grekisk sallad och tzatsiki. Njut!

Lugnet har infunnit sig

Större delen av mitt vuxna liv har handlat om att lösa problem, att alltid ha en plan framåt, att inte vara i nuet. Nu har jag hamnat i nuet och det är så oerhört skönt! 10-80-10 handlar det om.

Att klara av, och hantera, situationer som uppkommit för att skadan ska bli så liten som möjligt har större delen av mitt vuxna liv handlat om. Det har handlat om att släcka bränder som hela tiden har uppstått, men nästa brand har alltid tänts ändå. Och så ska den släckas, och så tänds nästa.

Det här ledde för tio år sedan till en enorm utmattningsdepression hos mig. Jag var så utpumpad att jag knappt kunde gå. Hela jag var en enda blöt fläck, som ändå skulle försöka vara förälder. Det var inte det lättaste, jag skalade ner allt till nödvändignivå. Mat stod på bordet, kläder blev tvättade, barn kom till skolan, barn kom hem igen och barn tog sig till fritidsaktiviteter. Mer än så orkade jag inte.

Tack och lov skrevs en remiss till Stressrehab för min räkning och där lärde jag mig mycket! Efter det har jag inte känt mig utmattad på riktigt, men jag har hamnat i depressioner. Nu var det länge sedan jag hade min senaste depression och jag har bestämt mig för att jag inte ska hamna där igen. Det är så himla tråkigt att vara deprimerad! Det är roligare att inte vara det.

Visst av det vi fick lära oss på Stressrehab har det nog tagit mig tio år att fatta. Det här med ”här och nu”, till exempel. Det är så oerhört svårt! Nästa projekt har planerats, vad ska hända sen har det handlat om. Istället för att stanna upp och se vad som finns just här och just nu.

Vår handledare på Stressrehab berättade att hon fick ett litet uppvaknande i samtal med sin son, som läste Polishögskolan. Han hade berättat för henne att hon hade fel när hon sa att ”vara här och nu är det rätta”. Han sa att det skulle vara 10-80-10 och förklarade det med att när poliser kommer till en brottsplats så måste de veta vad som hänt (dåtid) 10%, men de var också tvungna att ha full koll på brottsplatsen för att se vad de hittar där (nutid) 80% och även ha en plan framåt på 10%.

Jag har haft med mig den här formeln sedan dess, men inte riktigt fattat den fullt ut. Jag har insett att håller man sig till den finns inte tid att älta saker i dåtiden och det finns inte heller tid att oroa sig för framtiden. Men hur det ska gå till har jag inte förstått.

Nu är jag nog i den här 10-80-10-formeln! Folk säger att det är så stressigt i Stockholm, jag känner bara ett lugn! Även fast jag inte har ett eget boende, känner jag ett lugn. Även fast jag jobbar på en av Nordens största akutmottagningar där det kan vara fullständigt kaos ibland, känner jag ett lugn. Och jag känner tillförsikt inför framtiden. Vad framtiden kommer med har jag ingen aning om, men jag är bara lugn. Och det är så vansinnigt skönt!

Jag älskar strandpromenader, Stockholm har så många fina!

Tålamod är inte en egenskap jag brukar beskriva mig själv med att ha, men just nu klarar jag av att hålla saker på vänt. Och det är bara skönt! Jag känner inte riktigt igen mig, men jag är så glad över det här nya tillståndet jag befinner mig i!

Kanske beror det på att jag har ett jobb som innebär en enorm press, men där jag inte kan ha full kontroll eftersom saker händer och ändrar sig precis hela tiden, och ha acceptans för det? Acceptans är ett ord jag börjat använda mycket på slutet, jag tror det är bra att klara av att acceptera saker som inte jag kan påverka. Sinnesrobönen kan kanske vara bra för någon:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Kanske beror det på de promenader jag ägnar mig åt och får titta på så många fina saker? Att jag matar mina ögon med vackerhet, tror jag är bra.

Jag vet inte hur jag hamnat i det här 10-80-10-tillståndet, jag önskar att jag gjorde det för att till andra kunna förmedla det. Men var och en kanske måste hitta sin egen väg dit. Det är ett tillstånd jag verkligen rekommenderar att sträva efter.

Lycka till att hitta det, önskar jag till alla!

Pressat läge på NUS

Den senaste veckan har situationen på Norrlands universitetssjukhus, NUS, varit kaosartad. Antalet vårdplatser har varit lågt, samtidigt som trycket från akuten varit högt och personal har känt sig hjälplösa, vilket bidragit till enorm stress hos alla yrkeskategorier.

Grundinformation:
På MAVA har vi slutat vara slussavdelning för Covid, vi slussar numera bara till lung- och njurmedicin, och tar naturligtvis emot våra egna patienter och våra patienter är i princip alla som inte behöver operation. Vi är specialistavdelning för gastroenterologiska och endokrina sjukdomar, samtidigt som vi är akutvårdsavdelning för övrig internmedicin och är lite av navet för Medicincentrum.

MAVA har fyra vårdlag som vardera har sex vårdplatser. Varje vårdlag grundbemannas med en sjuksköterska, en undersköterska och en underläkare dagtid. Överläkarna har två vårdlag var. Dagtid har vi också olika antal resurser, som får hjälpa till där det behövs. Nattetid är grundbemanningen fem personal, vilka fördelas en sjuksköterska och en undersköterska per 12 patienter och en sjuksköterska som resurs.

Läget på sjukhuset nu:
Förra fredagen arbetade jag som MAVA:s koordinator och satt med på det så kallade 13-mötet, där alla klinkers koordinatorer meddelar platsläget klinik för klinik. Vi fick den här fredagen veta att till Infektionskliniken väntades en transport med flera covidpatienter från Skellefteå. Infektionskliniken visste att från den här dagen ska alla inläggningar hos dem gå via deras bakjour och andra kliniker måste numera hjälpa till med att ta emot deras andra infektionspatienter.

Sedan den här dagen har det varit mer eller mindre kaos på MAVA. Eftersom samtliga av våra patienter läggs in från akuten måste vi hela tiden försöka lösa så att det finns lediga platser att lägga in nya patienter på. Det har varit oerhört svårt den senaste veckan då våra inneliggande patienter varit riktigt svårt sjuka, ibland döende, och omvårdnadskrävande. Vi har helst velat låta dem ligga kvar hos oss, istället för att satellita ut dem till andra avdelningar, men det har inte gått. Jag tar förra fredagen som ett exempel på hur det ser ut en vanlig dag på MAVA: vi visste vid 13-mötet att vi kunde skaka fram två vårdplatser lite senare under eftermiddagen. Samtidigt visste vi också att man ville lägga in tre nya från akuten och det gärna omgående. På övriga sjukhuset fanns inte heller jättemånga platser, men vi löste det på något sätt tillslut. Och fler än de tre vi då visste om lades in senare under dygnet, vilket innebar att vi var tvungen att satellita ut ganska många från oss under kvällen och natten.

Vad som också har hänt på slutet är att flera patienter, som har ett beslut taget tillsammans med sina husläkare att de inte ska skickas in till sjukhuset om de blir sämre. Beslut om 0 HLR, alltså att man inte ska göra hjärt-lungräddning om patientens hjärta slutar slå, är taget. Det är också taget beslut om att patienten inte heller ska få IVA-vård om den blir sämre, eftersom patienten inte skulle klara av sådan vård på grund av att den är så gammal och skör. Patienten och husläkaren har gemensamt kommit fram till att det bästa för patienten är att dö hemma. Ändå har flera sådana här patienter kommit in med ambulans till akuten. När det sker har akutläkarna inget annat val än att lägga in patienten och det här är inte bra för någon.

När patienten kommer tar vi en massa prover, kopplar upp övervakningsutrustning, vi skickar patienten till olika undersökningar för att ta reda på vad som står på. Vi sätter nålar och kopplar dropp, ibland håller vi döende patienter vid liv med syrgas eller andra andningsapparater och tillslut inser vi att patientens liv inte kommer att kunna räddas.

Det här är en apparat som mäter blodtryck, puls, hjärtfrekvens och syresättningsförmåga. Många av MAVA:s patienter ligger med sådan utrustning. Bild från Region Västerbotten

Ibland märker vi på patienterna som hamnar i det här läget, att de inte mår bra av de åtgärder som görs. De skulle haft det bättre hemma eller på boendet de bor på. Det är en stressig miljö på sjukhuset. Vi måste lära oss att acceptera att döden kommer en dag.

Sjukvårdens uppdrag är att rädda liv och att göra patienter så friska som de kan bli. Då blir det konstigt när patienter läggs in i ett palliativt syfte, när det redan finns beslut om att så inte ska ske, att patienten vill själv dö hemma och hemsjukvården skulle kunna klara den sista tiden. Vad ska vi på sjukhuset göra som hemsjukvården inte klarar av, undrar vi de här gångerna.

Det känns inte alls etiskt.
Inte etiskt gentemot den enskilde patienten.
Inte etiskt gentemot oss i personalen, eftersom det går åt en hel del personalresurser då vi ofta behöver sitta vak för de här patienterna och de är väldigt omvårdnadskrävande.
Och det känns inte etiskt gentemot andra patienter som har en högre potential att bli friska, eller friskare, om de får sjukhusvård.

Våra chefer håller på att utreda vad det beror på att mycket gamla och mycket sköra patienter, med ett beslut om att de inte ska hållas vid liv om de blir sämre, ändå skickas in till akuten med ambulans. En teori är att kommunerna i media blivit så hårt kritiserade och blivit anklagade för att de låter äldre dö utan att ha kontaktat sjukvården. Om det är så vet vi inte, men det här undersöker våra chefer just nu.

Visst handlar läget på NUS om coronaviruset och om smittspridningen, covidpatienterna tar ju upp vårdplatser. Men bara för att vi har en smittspridning i samhället innebär det ju inte att folk inte blir sjuka i andra sjukdomar. Folk får fortfarande hjärtinfarkt, njur-, lever- och hjärtsvikt, diabetes kan löpa amok, folk får fortfarande blodproppar och fler sjukdomar och tillstånd därtill. De har rätt att få en bra och god vård av oss på MAVA. Men den senaste veckan har inte alls känts patientsäker.

Igår eftermiddag fanns på hela sjukhuset 26 lediga vårdplatser, varav 7 fanns på barnkliniken så alltså 19 platser fanns för vuxna. Det har hänt att det varit 40-talet patienter på akuten, varav 20-talet varit medicinpatienter. Alla som kommer till akuten läggs inte in, men många blir det.

Det blir en enorm dominoeffekt då vi måste skicka ut patienter till andra avdelningar för att kunna ta emot nya. Vad som händer är följande:

1. MAVA är fullt, vi måste skicka patienter hem (hem eller till det boende det bor i) eller till andra avdelningar för att frigöra plats för de som är på akuten.
2. Rondande läkare får alltså fler avdelningar att springa till och ibland blir patienten rondad sent av den anledningen och vad som sker då är att undersökningar, provtagning och planering för patienterna också blir senarelagda.
3. Vi fyller andra avdelningar med våra patienter, så de har färre platser för sina egna, vilket i teorin kan leda till att de hamnar på MAVA.
4. Dagen efter måste alla avdelningar skicka hem patienter för att kunna ta emot nya som hela tiden kommer in, ofta till MAVA först och sedan andra avdelningar för att kunna möta behovet från akuten. Och så fortsätter det.

Vi brukar klara av att arbeta i ett högt tempo, det är lite det höga tempot som är tjusningen med vårt arbete på MAVA. Men den senaste veckan har jag sett uppgivna och superstressade överläkare, underläkare, sjuksköterskor, undersköterskor och chefer. Vi har sprungit benen av oss, luncher och kafferaster har blivit inställda, ibland har även våra egna toalettbesök fått stryka på foten. Patienttransport har nekat oss hjälp med att köra patienter till olika undersökningar, eftersom även de haft mycket att göra. En dag hade jag tre patienter som skulle till röntgen ungefär samtidigt och två av dem behövdes transporteras i säng. När vi själva måste skjutsa patienter till undersökningar lämnar vi också avdelningen lägre bemannad för en stund.

Jag skulle vilja ha makten att öppna flera plånböcker inom regionen.
Jag skulle vilja att vi hade resurser till att öppna ett MAVA 2 med kanske 15-20 nya vårdplatser så vi fick möjlighet att vårda patienterna i lugn och ro och patientsäkert.

Bild från Region Västerbotten

Till sist några uppmaningar till dig som läser det här:
1) Sök vård om du behöver det – gör du inte det i första steget kan du bli sjukare senare! Du kanske inte behöver läggas in i första steget, du kanske kan utredas utan att ligga inne. Men väntar du kanske du i ett senare skede måste läggas in.
2) Håll i och håll ut! Vi måste alla hjälpas åt att minska smittspridningen.
3) Påverka våra politiker! Vi regionanställda behöver ditt stöd för att påverka våra folkvalda politiker. Vi behöver mer resurser, vi behöver ge våra patienter en god vård och vi behöver ha en dräglig arbetsmiljö.

Hårt tryck på vården i veckan

Den här veckan har vi haft ett extremt tryck på sjukhuset. Under det ett och ett halvt år jag arbetat på MAVA har jag aldrig varit med om liknande, faktiskt. Och då har vi haft hårt tryck många gånger tidigare. Jag behöver skriva av mig, känner jag.

Jag har skrivit två inlägg tidigare om hur vi har det på MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning) sedan Coronaviruset gjorde entré, de går att läsa här och här. Det redan höga tempot vi haft tidigare har ökat markant hos oss och den här veckan kulminerade det. Och det med besked under torsdagen. Här följer en resumé.

Tisdagskvällen var väldigt lugn. Vi hade inte supermycket att göra, vi kunde i lugn och ro jobba på och prata ordentligt med våra patienter och med varandra.

Onsdagskvällen ökade det på en del. Många patienter skrevs in och vi blev tvungna att skicka ut några av de redan inneliggande till andra avdelningar under kvällen. Inför natten behöver vi ha minst sex, gärna tio, lediga enkelsalar. Den här natten lämnade vi som arbetat kvällen fyra lediga salar. Bättre kunde vi inte göra. Vissa måste ju faktiskt vårdas hos oss.

Torsdag eftermiddag ska jag arbeta som en av fyra resurser. Att arbeta som resurs innebär att man inte har något team, man går in där det behövs. Och på kvällarna är det resurserna som har avdelningens telefon för att de med patientansvar ska slippa bli avbruten hela tiden. Att vi var fyra resurser hör till ovanligheterna, men det skulle visa sig vara en lyckträff att vi var så många just den kvällen!

Den här kvällen var jag en av två som kunde ha telefonen och vi kom överens om att vi skulle dela på det ansvaret. Vi läste på oss på hur avdelningen såg ut och det såg väldigt bra ut inför kvällen! Många skulle skrivas ut från oss och kvar på avdelningen såg det ut att bara vara 11 patienter på våra 22 platser! Drömläge!

Strax efter klockan 14 mer eller mindre slängde hon som under dagen suttit i receptionen telefonen till mig med orden: ”Ta den här nu! Jag orkar inte med den längre!”. Jag tyckte att jag har skaffat mig en bra koll på läget och kände mig hoppfull om att kvällen ska förlöpa bra.

Telefonen ringer exakt hela tiden och det är mest läkare från akuten som vill lägga in patienter hos oss, även röntgen ringer och vill ha dit några patienter för undersökning. När ett samtal är avslutat kommer nästa samtal. Det krockar med patienter ut och patienter in, vi kunde inte möta behovet som akuten ville lägga in eftersom patienter som skulle bort från oss inte än lämnat avdelningen. Vi måste nu bli oerhört tydliga med att säga ”STOPP! VÄNTA! Vi måste hinna städa och bädda om sängar innan vi kan ta emot fler!” På akuten säger de att ”ja, vi har ju fullt här med och folk ligger i korridoren även här”.

View this post on Instagram

A post shared by Medicinsk Akutvårdsavdelning NUS (@mava.nus)

Några av de fall vi behandlar på MAVA. Följ oss gärna på Instagram!

Klockan 17 får jag faktiskt en början till stresspåslag av telefonen och nu har vi endast tre lediga salar att lägga in patienter på. Nyss hade vi 11! Telefonen ringer igen och läkare vill lägga in ett par personer under inläggningskoden ”ohållbar hemsituation”. Jag tar då i med all den pondus jag kan uppbåda och säger att de personerna måste verkligen inte ligga hos oss just nu. Normalt sett ligger personer som inte har en hållbar hemsituation hos oss, men den här kvällen behövde vi spara våra sängar till personer som verkligen behöver hjärtövervakning, diabetesjustering eller annat mer akut sjukvård. Personer som har en ohållbar hemsituation kan utan problem ligga på vilken avdelning som helst. Läkaren i luren säger ”Jamen hur funkar det här med slussavdelning för Covid? Den dementa klassas som lågrisk för Covid och lågrisk ska ju till er”. Jag frågar på vilka indikationer patienten klassas som lågrisk för Covid, läkaren svarar att det är demensen, han kunde ju inte få en bra anamnes.

Demens är inte ett poäng för Covid. Poäng för Covid är snuva, hosta, feber, huvudvärk. Ett av de här symtomen gör att patienten klassas som lågrisk för Covid. Den här personen har inget av de här symtomen. Läkaren i luren säger: ”Ja, då måste jag prata med er bakjour”. Jag säger: ”Gör det.” och bakjouren hittar andra ställen för de här patienterna.

Vi har ett möte med vår jour som ger oss möjlighet att skicka iväg några till annan avdelning och vi får nu fem lediga sängar att lägga patienter på under natten.

Trots att vi var väldigt många i personalen den här kvällen körde det ihop sig, vi var tvungna att be om tidsfrister, vi var tvungna att neka inläggningar till oss. Men vi klarade det!

Jag har aldrig tidigare, trots hög arbetsbelastning, känt stresspåslag i mitt jobb på MAVA. Men igår gjorde jag det och det höll i sig. I natt drömde jag om vårt journalsystem, förmodligen för att jag var tvungen att hålla koll på beläggningslistan hela kvällen. Jag drömde om kollegor och innan jag somnade fick min hjärna för sig att fundera på hur det ska gå för de som lämnar ut testkit för egenprovtagning för Covid till allmänheten nu i vinter. Tankar på att regionen skulle köpa i täckjackor och täckbyxor till de som står där for genom skallen. Jag somnade sent, i morse ringde klockan 5.15 igen.

I dag har jag haft huvudvärk, känt mig enormt seg och i eftermiddag när jag kom hem från jobbet har jag slumrat till i soffan till och från i flera timmar. Gårdagen är över och jag hoppas innerligt att vi kommer att slippa ha det så som vi hade fler gånger. Det är inte hållbart i längden.

Den andra vågen

Håll i och håll ut, har blivit ett talesätt sedan coronaviruset gjorde entré. Jag vill verkligen mana till det. Den andra vågen verkar har startat.

Jag läser oroväckande nyheter om Västerbotten och om Umeå i synnerhet. Smittan sprider sig här nu. Vi har varit oerhört förskonade från det hittills och det ska vi vara tacksamma över! Men jag har en känsla av att det är nu det börjar här och den känslan är inte bra.

Det kändes väldigt bra efter masstestningen som skedde i samband med universitetens öppnande, där närmare 10 000 personer testade sig för Covid-19 och endast sex personer var smittade! Till Umeå har många kommit från alla delar av landet, och världen, men smittan verkade ha stannat av. En vecka senare kommer nyheter om 28 nya bekräftade fall under ett enda dygn, den högsta siffran Umeå haft sedan pandemin startade. Ska vi tro på rubrikerna är det framför allt inom sporten smittan nu sker. Flera fotbolls- och hockeyspelare är drabbade.

MAVA, medicinsk akutvårdsavdelning, där jag arbetar är en så kallad slussavdelning för covid-19 på sjukhuset i Umeå. Till oss kommer det mesta som inte behöver opereras. Det är hjärt-, njur-, leversvikter, det är intoxer (överdoser av olika slag), det är personer som inte kan sköta sin diabetes eller personer som just fått diabetes, personer som har svårt att andas eller plötsligt svimmat, det kan handla om ”ohållbar hemsituation” eller om total misär, det kan vara så att vi inte alls vet varför personen mår som den mår och utreds med allehanda undersökningar. Vi är också specialistavdelning för endokrina och gastroenterologiska sjukdomar. Några få patienter kommer in planerat, men de allra flesta kommer in via akuten.

Att vara en slussavdelning för Covid-19 innebär att vi nu dessutom tar emot patienter som normalt sett skulle ha lagts in på andra avdelningar direkt från akuten och hos oss ligger de till dess att vi har ett provsvar. Och provsvaren dröjer, för det mesta får vi dem kring kl 15-16 och det är först då vi kan börja jobba för det är först efter provsvaren röntgen och andra undersökningar kan ske och de undersökningarna ger ju lite svar på vad det är som felas med patienten.

Alla som kommer till oss testas för Covid-19 och kräver därför eget rum till dess att vi vet om patienten har sjukdomen eller inte. Vi måste ha helst 10 lediga salar inför natten så att arbetet med att skicka runt patienter mitt i natten ska kunna undvikas. Har vi inga platser hos oss får akuten panik och för det mesta är alla platser fulla på morgnarna.

Varje eftermiddag och kväll måste vi på MAVA planera för vilka patienter kan vi lägga ihop på samma sal, skriva ut eller satellita ut till annan avdelning. Vi har ett möte kl 19 tillsammans med vår jourläkare för att ordna upp, och få koll på, den situation vi har på såväl avdelningen som på akuten. För ett par veckor sedan utbrast en av våra överläkare: ”Men var ska vi lägga alla?!” Innan Covid-19 kom låg en patient hos oss i snitt 3,5 dygn. Nu är den siffran nere på 1,35 dygn. Det är snabbt in, snabbt ut, med andra ord.

Nyss fick vi veta att vi kanske inte skulle behöva ha den här slussfunktionen längre. Att arbetet skulle återgå till hur det var innan coronaviruset. Men med de senaste dagarnas ökade fall av sjukdomen har åtminstone jag svårt att se att det skulle ske.

Jag har redan varit less på viruset rätt länge nu, men inser att vi kommer att leva med det ett bra tag till.

Min vädjan och önskan är håll i och håll ut! Snälla alla! Och lyssna gärna på Eveline Jacobssons sommarprat om hur det är att jobba på IVA med, och utan, covidpatienter! Hon förklarar det väldigt bra.

Coronavåren året 2020

Våren 2020 blev våren då världen drabbades av ett nytt och aggressivt virus. För egen del känner jag att jag behöver skriva av mig lite om den, utifrån att jag arbetar på sjukhus och på en så kallad slussavdelning för Covid-19. Jag skriver i en slags dagboksform om hur det är på att arbeta på MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning). Vi har fått läsa en väldig massa berättelser från olika IVA-avdelningar runt om i landet, min berättelse är annorlunda.

En dag i januari

Efter att hösten 2019 var så tung arbetsmässigt, har vi nu dragit ner antalet vårdplatser till 18. Vi hade 24 innan och det var inte ovanligt att vi hade 28 patienter inneliggande under hösten. Beläggningsgraden var 106%. Många patienter behövde också en personal som hela tiden vakade över dem på grund av olika saker: vissa är oroliga, andra behöver ett vak för att de är väldigt sjuka och några har försökt ta sitt liv.

Till oss på MAVA kommer de allra flesta direkt från akuten. De kan ha hjärtsvikt, njursvikt, svårt att andas, svimmat och slagit sig, tagit en överdos, de kan ha blodproppar i benet och ibland vet vi inte varför patienten mår som den mår och utreds hos oss.

Att vi nu tar emot färre patienter spiller över på andra avdelningar, men vi behöver det här. Vi behöver verkligen återhämtning. Flera i personalen har slutat och just nu skolar vi in många nya sjuksköterskor och undersköterskor, de flesta är alldeles nyexaminerade. Dessutom har vi många studenter på praktik. Det ställer höga krav på oss alla.

En dag i mars

Coronaviruset har nu kommit till Sverige. Vi får veta att vi behöver öka antalet vårdplatser igen. Först tillbaka till 24, men målet är att vi ska ha personal till 28 platser. Vi får också ett nytt schema, ett schema där vår arbetstid omfördelats en del. Det känns jobbigt och jag känner även en oro för vad vi står inför. Men vi måste ju. Vi har ju samhällsbärande yrken.

MAVA blir en så kallad slussavdelning för Covid-19, vilket innebär att alla patienter vi tar emot ska testas för sjukdomen och när vi har fått provsvar skickas patienten vidare. På akuten har man tre olika klasser för Covid-19 i triageringen: högrisk, lågrisk och ingen risk. De som klassas som högrisk hamnar på infektionskliniken, lågrisk kommer till oss. Men om patienten behöver hjärtövervakning kommer även högriskklassade till oss. Vissa avdelningar på sjukhuset tar inte emot patienter som inte har ett negativt Covidprov (dvs som inte har sjukdomen), eftersom deras patienter är så sköra. Så först landar de hos oss.

Vi har gått igenom vad vi har för skydd. I förrådet finns fem visir, vi får veta att munskydd är det brist på.
”Munskydden tillverkas i Kina och nu har Kina exportförbud”, berättade chefen vid ett morgonmöte. Så vi får just nu endast använda sådana när vi verkligen behöver dem. FFP3-skydden är inlåsta i läkemedelsrummet.

Vi har en patient som är väldigt vård- och omsorgsbehövande. Jag och den sjuksköterska jag arbetar med är inne på salen och pysslar om patienten mycket den här dagen. Statusen för Covid-19 är ”lågrisk”, det betyder att patienten har ett symtom och förmodligen inte har sjukdomen. Omkring klockan 15 knackar det på dörren till salen och en kollega ber oss komma ut. Men först måste vi tvätta händerna väldigt noga. Patienten är vår första med konstaterad Covid-19. Vi har varken haft på oss munskydd eller visir. Det ska vi inte behöva vid låg misstanke om Covid. Vi har endast haft på oss förkläde och handskar som vanligt. Tankarna går genom huvudet. Vad gör vi nu? Hur transporterar vi patienten till infektionskliniken på ett säkert sätt? Kommer jag att bli sjuk?

Vi får veta att vi måste vara tre personal som går iväg, två som tar sängen och en som går ett par meter framför och ser till att folk vi möter tar en annan väg. Patienten ska ha munskydd, nya kläder, sängen ska vara spritad och renbäddad. Vi ska ha långärmade förkläden, munskydd, visir och handskar. Det är varmt, förklädet klibbar fast längs armarna, glasögonen immar igen och munskyddet gör det svårt att andas.

View this post on Instagram

A post shared by Medicinsk Akutvårdsavdelning NUS (@mava.nus)

I kulverten möter vi många, det är tiden för skiftbyte så sjukhusets dagpersonal är på väg hem. De vi möter ser chockade ut, de förstår först inte riktigt vad de möter, men min kollega som går längst fram är väldigt bestämd och folk vänder om.

Väl på infektionsavdelningen flyttar vi över patienten till en av deras sängar och nu får vi lära oss hur vi ska klä av oss skyddsmunderingen:

• av med handskarna – sprita händerna
• av med förklädet – sprita händerna
• gå ut i slussen mellan salen och korridoren, stäng dörren, ta av visiret – sprita händerna.
• ta av munskyddet och sprita händerna.
• ta på nya handskar, sprita sängen, ta av handskarna och sprita händerna.
• nu först får vi gå ut i korridoren.

Den här dagen blir det en och en halv timmes övertid för mig.
Jag är vaksam över mitt eget mående i två veckor och träffar inga vänner.
Lyckligtvis får jag inga symtom!
Jag pustar ut.

En dag i april

”Var är alla våra vanliga patienter?” undrade vi en dag. Har folk plötsligt slutat bli sjuka? Vi har bemannat upp ordentligt och ökat antalet vårdplatser, men vi har nästan inga patienter. Jag ser på Rapport en kväll att en man som fått en hjärtinfarkt valde att inte söka vård, på grund av rädsla över att smittas av Covid-19. Det är nog många som resonerar så. En dag hade vi så få patienter och så mycket personal att vi skulle kunna haft extravak på samtliga och ändå ha personal på golvet! Helt galet!

På jobbet har vi roligt, vi får faktiskt tid att umgås med varandra. Vi skrattar mycket och vi beställer mat från en take awayrestaurang och kan äta middag tillsammans hela gänget. Det är verkligen inte ofta det händer.

View this post on Instagram

A post shared by Medicinsk Akutvårdsavdelning NUS (@mava.nus)

Vi har bra med skyddsutrustning numera. Men nu är toalettborstar restade. Chefen får själv åka till ICA Maxi och köpa så att vi har. Även hand- och ytsprit är det brist på. Vi sparar flaskor och fyller på från dunkar som kommer från Sekab, etanolfabriken i Domsjö. Den luktar konstigt.

En dag i maj

Att vi ett tag hade så lugnt har nu ändrats. På MAVA har vi normalt sett, utan Covid-19, ett högt flöde med snabba vårdförlopp. Våra patienter ligger inne hos oss 3-5 dagar (ibland bara ett dygn), ofta för utredning om vad som felas med dem och sedan går de antingen hem eller skickas vidare till andra avdelningar. Det tempot är tillbaka och nu har vi dessutom Covid att tänka på. Patienterna ligger kortare tid hos oss, då vi skickar de flesta vidare till andra avdelningar efter att vi fått provsvar om Covid-19. In och ut går betydligt snabbare nu än vanligt.

Vi har inte kommit upp till 28 vårdplatser än, det går inte eftersom alla nya patienter behöver isoleras i enkelsal till dess att vi har ett provsvar. Covidproverna tar sex timmar att analyseras och på labbet kör de proverna bara ett par gånger om dagen. De flesta svaren kommer kring klockan 15 dagen efter att de kommit in och det är först då vi kan börja jobba. Det här blir en flaskhals för oss eftersom det är först efter det att vi fått negativa provsvar som vi kan börja jobba. Det är efter det att patienten fått ett provsvar som säger att den inte har Covid-19 som vi kan skicka patienten till olika undersökningar och till andra avdelningar: Tiden fram till klockan 15 är en enda lång väntan och det blir på sena eftermiddagar, kvällar och nätter som vi både skriver ut och skriver in patienter. Vi måste också flytta om patienterna som är kvar. De som har fått provsvar som är negativt, alltså att de inte är sjuk i Covid-19, behöver ju inte ligga isolerade längre och vi behöver ha minst 10 lediga salar, helst fler, för nya patienter. Under ett kvällspass skrev vi in 14 nya patienter. Det har också hänt att vi satellitat ut patienter (skickat till annan avdelning på sjukhuset) mitt i natten för att frigöra plats hos oss. Det är inte bra.

Via rörposten skickas det numera mycket kärlek från andra avdelningar och akuten till oss. Det är väldigt fint.

View this post on Instagram

A post shared by Medicinsk Akutvårdsavdelning NUS (@mava.nus)

SBAR, som det står på bilden här ovan, är ett sätt att kommunicera effektivt inom vården där bokstäverna betyder olika saker: SBAR står för:

• Situation
• Bakgrund
• Aktuellt tillstånd
• Rekommendation

View this post on Instagram

A post shared by Medicinsk Akutvårdsavdelning NUS (@mava.nus)

Ibland kommer det patienter till oss från akuten som blir skjutsade av personal i full mundering och gasmask 90, som IVA och akuten fått av försvaret. Den synen kommer jag nog aldrig att vänja mig vid. Just gasmaskerna griper tag i mig. Är vi i krig? Jag pratar med en narkossköterska om det här och han sa att det nog är bra att den känslan kommer, att vi blir påminda om virusets starkhet. Att det är på riktigt. Att det är allvarligt. Han har nog rätt.

Jag tittar på mina händer. Handflatorna har fått flagor och även mellan fingrarna flagar det. Under en fikarast är vi tre kollegor som pratar om våra händer och de ser alla likadana ut. Allt tvättande och spritande av händerna gör dem så här torra. Under en ledighet från jobbet går det mycket handkräm och huden får lite återhämtning till det är dags för en arbetsperiod igen.

En dag i juni

Vi får höra att det finns avdelningar på sjukhuset som haft utbrott av Covid-19 bland personalen. Det har vi faktiskt lyckats undvika. Ingen av oss har drabbats trots att vi har haft flera patienter hos oss som har konstaterats med sjukdomen. Vi känner oss stolta över att vi har bra hygienrutiner i arbetsgruppen.

Under våren har olika saker varit restade och inte gått att beställa. Först var det munskydd, sedan blev det toalettborstar. Nu är det skydden till örontermometrarna som är svåra att få tag i. Det är slut i hela Europa. Hos oss har därför alla patienter personliga skydd, som ligger på deras sängbord och återanvänds. Vad är nästa grej att restnoteras, tro?

Nu kommer även antikroppstestet som vi ska ta. Jag förstår egentligen inte varför, eftersom man inte riktigt vet vad det innebär om man har antikroppar. Folkhälsomyndigheten säger ju att man inte vet om det innebär att man är immun eller inte. Men det kanske är för regionens statistik, för att vi ska lära oss mer om viruset tänker jag och lämnar provet. Svaret är att jag inte har antikroppar, jag har inte haft Covid-19. Än.

Tillbaka till där det började

Vad ska du bli när du blir stor? Den frågan får barn inte sällan och så har det varit så länge jag kan minnas. Barn kan drömma stort, det finns inga begränsningar alls, men det här är något många av oss tappar bort med tiden. Jag ska ta med dig på en liten resa här där jag  berättar om hur det blivit för mig.

”När jag blir stor ska jag bli doktor, dirigent, cirkusartist, clown, snickare och polis med hundra barn som ska hjälpa mig att fånga alla tjuvar.”

Citatet ovan är mitt som jag minns det. Det var inte så att det var ett av de här yrkena jag skulle bli, jag skulle bli alla samtidigt. Lite längre fram i livet tyckte min pappa att jag skulle bli politiker, eftersom jag hade ett engagemang och så mycket åsikter i många frågor, men politiken lockade mig inte alls. Lite senare kom vi på att socialantropolog kanske skulle vara något för mig. ”Läran om den sociala människan” eller ”läran om människan i samhälleliga sammanhang”. Det låter fortfarande vansinnigt intressant, men så blev det inte.

Som 19-åring ville jag till huvudstaden och för att få någonstans att bo i staden med stor bostadsbrist valde jag att arbeta åt landstinget som sjukvårdsbiträde. Landstinget hade bostäder åt oss anställda som kom från andra ställen i så kallade bostadshotell och tillsvidareanställning fick man, trots ingen erfarenhet alls.

I vården trivdes jag riktigt bra, jag utbildade mig så småningom till undersköterska och ett tag tänkte jag att barnmorska vore kul att arbeta som. Vägen dit kändes dock alldeles för lång och krånglig, det skulle ta minst fem år och det kändes inte riktigt värt det, så jag stannade kvar i undersköterskeyrket i tio år. Jag var en duktig undersköterska och jag har arbetat med det mesta inom det skrået: på olika vårdavdelningar, som personlig assistent, på sjukhem och servicehus, på akuten. Efter tio år var jag dock less.

När jag var föräldraledig med mitt första barn kände jag att jag behövde något nytt, så jag satte mig i skolbänken på KomVux när sonen började förskolan. Tankarna på journalistyrket blev allt starkare och tillslut tog jag också examen som journalist.

Journalistyrket älskar jag! Här får jag träffa så många olika människor som kan saker jag inte kan och jag får tillträde till ställen andra inte får. Yrket innebär ett ständigt lärande, det är utvecklande och det ger mig även utlopp för den kreativa ådran. Att beskriva en händelse eller ett skeende på ett så bra sätt som möjligt är fantastiskt roligt! Oavsett media.

Mediebranschen är dock inte lika rolig. Många hoppar från vikariat till vikariat till dess att de blir ut-LAS:ade och det hände även mig. Länge har journalistyrket hamnat på listan av jobb som är svårast att få. Bilden nedan är en skärmdump från sajten AllaStudier.se.

Under åren som gått har jag arbetat med många olika saker i flera olika branscher. Jag har utbildat mig inom hälsoområdet, funderat på att starta eget men landat i att jag varken har  orken eller drivet för att ro i land det så att det går ihop. Jag har även landat i att det är så många framför mig i LAS-kön för journalistjobb att jag måste tänka om helt.

Så var är jag nu?

Sedan november arbetar jag som undersköterska på sjukhuset igen. Ett yrke jag varit i från i 20 år. Och det är faktiskt väldigt roligt! Det är rätt häftigt att inse att muskelminnet är starkt! När jag klev i de vita kläderna igen kändes det inte som att det var 20 år sedan sist. Jag kan det här jobbet. Första gången jag skulle ta blodprov, ett blodtryck, skanna en urinblåsa, tappa en person på urin osv behövde jag inte alls tänka efter – det bara hände per automatik.

Igår skrev jag på ett avtal med en tillsvidareanställning på heltid och det känns riktigt bra!

Med det här jobbet kommer jag också att ha tid och ork över att på min fritid arbeta för mina drömmar. För jag har börjat kunna drömma igen. Som när jag var barn. Fast ännu större.

Om träning och hjärnspöken

När det gäller träning finns det ibland en hel del hinder. Jag har några få gånger i mitt liv varit ute och sprungit, men det tycker jag är så vansinnigt tråkigt så det har kanske blivit totalt 10 gånger under min livstid. Max.

I 20-årsåldern fick jag ett träningskort i present, så då var jag ju tvungen under ett halvår att gå dit. Då var det aerobics jag gick på tillsammans med en kompis och det var så svårt med alla koreografier, så det blev också väldigt tråkigt och rätt kass träning för mig och sedan la jag det där helt och hållet på hyllan. Det var verkligen ingenting för mig!

När jag blev äldre handlade mina tankar om att träna på en träningsanläggning om följande:

• på en träningsanläggning är alla så ”hippa”, unga och har snygga träningskläder. Jag skulle känna mig som ett UFO
• alla andra är så duktiga, jag är så otränad (inga muskler, ingen kondis) så jag kommer att skämmas. Alla kommer att tycka att jag är så urkass!

Så det har inte alls varit något för mig, det där med träning. Jag tror inte jag är ensam om sådana här tankar. Vissa vågar inte heller bli rödblommiga, svettiga och flåsiga av ansträngning inför andra eftersom ”man inte ser riktigt klok ut då”. Vi föreställer oss att saker är på ett visst sätt och i den föreställningen hindrar vi oss, vilket är så synd!

Som jag nämnt tidigare peppade sjukgymnasten på Stressrehab mig med att jag skulle må så mycket bättre om jag motionerade några gånger varje vecka. Mitt motstånd var enormt! Dels är det ju jobbigt att träna, men sedan var det mina föreställningar också som kändes jobbiga. Jag var ju 43 år och alla på gym är ju unga-hippa-snygga-vältränade, tänkte jag och skämdes. Men vad jag upptäckte när jag väl tog modet till mig att köpa ett träningskort som jag faktiskt började använda var:

• alla var inte så hippa och hade så snygga träningskläder! Vissa var över 70 år och hade ”gäddhäng” eller annat häng!
• ingen brydde sig om hur dålig jag var, alla fokuserade på sin egen träning!
• JAG fokuserade inte heller på andra, jag var tvungen att hålla allt fokus på mig själv!

I verkligheten såg det alltså helt annorlunda ut än vad jag hade tänkt och när jag efteråt tänkt efter en smula är det ju rätt märkligt hur jag resonerade tidigare. Varför i hela fridens namn skulle andra fokusera på MIG när de tränar? Och varför i hela friden skulle jag jämföra mig med andra och inte med mig själv?

Personligen vill jag ha valuta för de pengar jag betalar för träningskortet och då funkar det inte att jag håller mer koll på alla andra än på mig själv. Det funkar inte heller att bara låtsasträna utan att bli rödblommig, flåsig och svettig. Kortet har jag ju skaffat för min egen skull, för att jag ska må så bra jag kan, för att jag ska bli starkare, smidigare och få bättre kondis. Inte för att stajla eller titta snett på otränade deltagare. Och jag har en stark känsla av att fler också resonerar så 🙂

Jag föredrar att gå på gruppass istället för att träna på egen hand och det eftersom jag tycker det är bra att en instruktör talar om för mig vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Instruktören har tänkt igenom passen så att de ska vara så effektiva som möjligt. Hemma slår latmasken till, men skulle jag ändå få för mig att köra något hemma skulle det verkligen inte bli lika uttänkt som ett gruppass är. Jag är också en sådan som vill stå längst fram så att jag lätt ser instruktören och mig själv i spegeln, så jag har koll på tekniken så att jag gör rätt. Det tycker jag är viktigt och min träning blir mest effektiv så. Jag skulle känna mig konstig och osäker på mina rörelser om jag stod längst bak och inte hade koll i spegeln.

Under åren har jag märkt en enorm skillnad på hur jag mår när jag tränar regelbundet jämfört med när jag inte gjort det. Jag är mycket piggare i huvudet, kroppen känns friskare och jag blir nog också en roligare människa att vara omkring. Om du som läser det här blir bara lite inspirerad att göra en förändring i ditt liv är jag glad. Du kanske inte vet idag hur bra du kan må! Men prova! Ta tag i latmasken och gör upp med den en gång för alla! Det är så värt det! 🙂

 

 

Jag har blivit en återhämtningsgudinna!

Jag har fått en helt ny kropp! Det som just nu händer i min kropp har jag aldrig varit med om tidigare och jag vill dela med mig av vad det är som händer, men först lite bakgrund.

• Våren 2011 diagnostiserades jag med utmattningsdepression. Jag var totalt urlakad, mina muskler ville inte jobba alls. Vissa dagar kunde jag knappt gå utan att tala om för ena foten att den skulle sättas framför den andra. Min utmattning satte sig inte bara psykiskt utan även fysiskt. Allt gick som i slow motion.
• Hösten 2012 började jag på Stressrehabiliteringen och det blir min början på något helt nytt. Här fick jag inte bara praktiska verktyg för att hantera vardagen på ett annat sätt, sjukgymnasten talade om för mig hur viktigt det är med fysisk aktivitet. Jag tyckte att det lät jobbigt, träna är något jag aldrig någonsin gjort. Jag har inte alls funnit det intressant eller roligt, det har bara känts jobbigt. Men hur det nu var skaffade jag mig ett träningskort på en anläggning och tog tag i tränandet, efter några veckor kände jag en så stor skillnad i hur jag mådde – både i min kropp och hur mycket bättre jag mådde psykiskt.
• Jag har sedan våren 2013 tränat rätt så regelbundet. Mest har det varit cykelpass och body pumppass jag ägnat mig åt, jag gillar att ta ut mig riktigt ordentligt. Visst har träningsvärk varit ett tydligt inslag i min vardag under de här åren, men sånt är ju inget farligt. Det går ju över och är ett tecken på att du faktiskt använt din kropp.
• Februari 2016 bröt jag mitt knä i slalombacken och då blev jag ju väldigt stillasittande. Det är inte så lätt att röra sig med benet i helbensgips, men mot slutet tog jag mig i alla fall ut på kortare ”hopp-promenader”.
• Tiden efter att jag bröt knät var väldigt jobbig. Jag försökte, när gipset tagits bort, att träna på gym. Det ben som jag brutit hade verkligen inga fungerande muskler alls. Bara det där att lära sig att gå normalt var hur svårt som helst! Jag försökte och försökte, jag ville så oerhört gärna kunna gå på body pump, men det var omöjligt. Att springa och hoppa gick inte heller, det gjorde alldeles för ont i mitt knä. När jag deltog i cirkelpass fick jag anpassa väldigt mycket, vilket också har ökat på kompensationen där de starkare musklerna tar över så att de svagare inte behöver arbeta. Jag avslutade träningskortet, det var inte lönt att betala för något jag inte kunde använda på det sätt jag ville. Rehabträning kunde jag göra hemma, men träningsanläggningen funkade inte längre för mig.

Status 2018 – jag får inte träningsvärk och jag återhämtar mig snabbt!

Januari 2018: Jag skaffade nytt träningskort och tänkte att nu måste jag kunna gå på ett pass body pump, vilket jag gjorde. När vi gjorde squats och utfall var jag tvungen att liksom ”stirra ut” mitt vänsterben i spegeln och aktivt fokusera på det benet, annars fladdrade det bara till. Så svagt var det. Jag rabblade musklernas namn för att hjärnan skulle komma åt dem. Jag tog ut mig totalt! Bilden nedan visar vilka vikter jag hade på stången under det här passet.

Här fick jag, som väntat, en enorm träningsvärk och den satt i under ett par dagar. Fyra dagar senare gick jag på ett nytt pass och ökade på vikterna en smula och det var här som jag blev så förvånad. Ingen träningsvärk dök upp! Alls! För varje pass jag kört efteråt har jag kunnat öka på vikterna lite grann och jag har sedan dess provat lite olika aktiviteter, men body pump har varit min huvudaktivitet. Och ingen träningsvärk har dykt upp någon gång!

När jag tränade så här regelbundet under åren 2013-2016 drabbades jag av träningsvärk, ibland mer ibland mindre, efter nästan varje pass och jag kunde inte alls öka vikterna varje gång. Jag stod och stampade på med samma vikter länge innan jag kunde öka igen.

Igår tänkte jag att jag skulle prova något som det tidigare tagit två år att uppnå, nämligen att ha 20 kg på stången på låten med squats. Och det gick! Utan problem! Bilden nedan visar vad jag hade på för vikter igår, en och en halv månad efter mitt första pass body pump på flera år. Jämför med vikterna jag hade 4 januari!

 

Jag känner mig som SuperWoman!

Min egen slutsats är att min kropp kan idag ta hand om inflammationer på ett sätt den aldrig har kunnat tidigare. Träningsvärk är ju en form av inflammation som dyker upp när man tar ut musklerna ordentligt. Vidare drabbas jag inte lika fort av mjölksyra och jag återhämtar mig också på ett helt annat sätt än jag tidigare har gjort. Jag riktigt känner skillnaden jämfört med hur det har känts tidigare. Jag känner mig stark, pigg, fräsch och som om jag skulle kunna klara av i princip vad som helst i träningsväg! Nu har jag även lagt till ett par pass i veckan med yin yoga som komplement, det ger mig en bra djupstretch som jag också känner att jag behöver. Jag kan rekommendera appen ”Vila dig i form” för att göra egen yin yoga. Den finns här att ladda ner i iTunes och här för att ladda ner för androider.

Jag är lite ledsen att jag inte tog ett foto på mig själv innan jag började träna i januari, idag ser min kropp faktiskt helt annorlunda ut än den gjorde för bara en och en halv månad sedan. Rumpan har flyttat upp och magen har rutor. Armarna, axlarna och ryggen har också mer definierade muskler än för bara en dryg månad sedan. Det är faktiskt helt galet!

Vad är det då som gjort att jag blivit en återhämtningsgudinna?

För drygt två år sedan började jag äta en balansolja (sedan två månader äter jag balansoljan som är gjord på alger istället), som justerar så att förhållandet mellan Omega-6 och Omega-3 blir jämnare. Flera källor visar att människan under sin utveckling åt så att den låg på ett förhållande mellan de här fettsyrorna på 1:1 – alltså att de fick i sig lika mycket av de båda. Den mat vi äter idag innehåller väldigt mycket mer Omega-6 än Omega-3 och det är ju självklart att det gör att vi hamnar i en obalans mellan de här fettsyrorna då. Forskare menar att vi behöver dra ner på Omega-6 och öka intaget av Omega-3 då Omega-3 spelar så stor roll i våra kroppar, faktiskt ända ner på cellnivå och celler har vi väldigt många av och de har viktiga funktioner var de än verkar i våra kroppar. Här är ett långt inlägg på engelska, som på ett bra sätt förklarar vad den här fettsyran faktiskt gör.

Jag har tagit ett blodtest för att se hur jag ligger i det förhållandet och idag ligger mitt värde på hälsosamma 2,2:1 – alltså 2,2 delar Omega-6 per del Omega-3 i mitt blod. Jag kan verkligen inte förklara det som hänt i min kropp på något annat sätt än att den här balansoljan verkligen gjort sådan skillnad:

• träningsvärken uteblir
• återhämtningen går mycket snabbare än tidigare
• musklerna blir starkare snabbare än tidigare
• jag känner mig lika stark nu, efter en och en halv månads träning, som jag gjorde efter ett års träning förut!

Jag har ägnat mig åt att jämföra olika Omega-3-produkter och än har jag inte hittat någon som kan matcha den jag äter när det gäller innehållet av Omega-3-fettsyrorna som heter EPA och DHA, som är de fettsyror våra människokroppar behöver, och i stabilitet (dvs hur länge den håller sig fräsch). Hör gärna av dig om du vill veta mer! Jag har läst in mig rätt ordentligt på det här området.

Det här året har verkligen startat bra och jag kommer att fortsätta hålla i det här, för som min kropp fungerar idag ska den göra resten av mitt liv, har jag tänkt 🙂

”Men, man vet ju aldrig. Det kan ju vara på riktigt.”

Igår skrev jag ett inlägg om ett av de kedjebrev som cirkulerar runt på Facebook och handlar om omgörningen av algoritmerna på plattformen. Det här inlägget ska handla om kedjebrev i största allmänhet.

Kedjebrev via messenger

Det händer titt som tätt att meddelanden skickas via messenger med innehållet om att man inte ska lägga till en person med ett visst namn. Personen uppges vara en hacker som kommer att ta över ditt konto och mer därtill. Den senaste gången har det handlat om en svensk person, som jag har kollat upp. Personen verkar länge ha levt med psykisk ohälsa och omges av flera som vill hen illa, verkar det som. Att ogrundade rykten om att hen skulle vara en hacker spreds runt hela Facebook, gjorde inte att måendet blev bättre hos den här personen.

Skulle Facebook vara utsatt för en hackerattack av det slag som det skrivs om i de här kedjebreven skulle Facebook själva gå ut med information, var så säkra på det. Dessutom skulle vi se massor av artiklar i ämnet.

Fundera ALLTID på hur rimligt det är att det står till som det skrivs om i de här meddelandena! Varför är det din kompis, som inte är så bra på internetsaker, som skickar det till dig och inte Facebook själva? Tror du att personen som skickar dig meddelandet kan mer? Var källkritisk, googla på namnet och se vad du hittar.

Kedjebrev i statusuppdateringar

Rätt ofta förekommer det att det skickas runt kedjebrev med behjärtansvärda ändamål. Det vanligaste är att de handlar om cancer, psykisk ohälsa eller om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och man vill genom att dela vidare visa att man stöttar personer som lider av det ena eller det andra.

Behjärtansvärt, absolut!

Verkningsfullt? Inte så mycket.

Visst är det väldigt bra att uppmärksamma och sprida kunskap kring cancer, psykisk ohälsa och neuropsykiatriska funktioner, men kedjebrev är verkligen inte det bästa sättet att göra det på. Folk uppfattar det nämligen som spam och spam vill de allra allra flesta ha så lite som möjligt av. Just nu cirkulerar det här omkring och jag har verkligen försökt läsa texten flera gånger, men inte lyckats hålla min koncentration uppe hela vägen. Jag fick dela upp det och läsa i omgångar för att komma till slutet. Innehållet är på tok för intetsägande, det innehåller även skuldbeläggande och ”hot” om att man kommer att ta bort personer som inte kommenterar uppdateringen.

Varför cirkulerar sånt här?

Jag tror det beror till stor del på osäkerhet. När det gäller de här ”kopiera och klistra in i ett eget inlägg”-kedjebreven kan det nog också vara så att man vill visa att man verkligen är en omtänksam person som bryr sig om andra och särskilt om utsatta människor. Jag har pratat med några kompisar som inte riktigt vet hur de ska hantera när personer som de verkligen gillar delar sånt här. De vill ju inte att kompisen ska tro att de inte bryr sig om andra, samtidigt som de inte vill dela vidare spam. För spam är vad det är. I våra e-postsystem kallas spam för skräppost och vi måste börja behandla kedjebreven och ”kopiera-klistra in-och-dela-vidare” på samma sätt som vi hanterar skräpposten i våra e-postsystem.

När det gäller meddelanden om superhackers och om Facebooks algoritmer så blir jag lite mer fundersam. Litar vi idag så oerhört lite på etablerade medier att vi hellre litar på vad en kompis skickar? Jag har talat om för flera som skickat meddelanden till mig om sånt här och de reagerar inte sällan med ”Men, man vet ju aldrig. Det kan ju vara på riktigt.”. Men det här är spam och inget annat. Det är skräppost, alltså.

Jag hoppas innerligt att de här kedjebreven snart slutar cirkulera. Det är vansinnigt tröttsamt att inlägg efter inlägg ser likadana ut. Visst skulle det vara roligare om alla bara delar med sig av intressanta artklar, kul bilder, reflektioner som kommer från en själv och inte från någon som vill skicka spam? Tänk vilka facebookflöden vi skulle få om vi slutade skicka runt spam 🙂

Vill du verkligen göra skillnad?

Facebook har rätt nyligen öppnat upp för att vi alla kan starta insamlingar till olika organisationer. Jag har en som pågår just nu, till förmån för Suicide Zero, som arbetar med att lyfta upp psykisk ohälsa och ambitionen att minska antalet självmord. Man kan välja mellan väldigt många olika organisationer och det är enkelt och ett väldigt mycket mer effektivt sätt att lyfta en behjärtansvärd fråga. Det genererar pengar till organisationen att fortsätta forska eller arbeta för det de forskar om/arbetar för. Bilden nedan visar var du kan starta en insamling till någon ideel organisation.

Starta en insamling du med och gör skillnad på riktigt! Lycka till! 🙂