Finns det hopp så finns det liv

För lite drygt ett år sedan bröt jag mitt knä i skidbacken. Jag har skrivit en del om det, här kan den intresserade läsa om olyckan och tiden efteråt. Fortfarande är jag inte alls bra i mitt ben. Musklerna i låret och rumpan vill inte bli starka och nu har jag lärt mig att det inte bara är att träna upp styrkan, först måste muskeln fatta att den finns och ska arbeta då jag tränar. Och det är lättare sagt än gjort, kan jag meddela.

I höstas hade jag rejäla spänningar i min bröstrygg och en liten rackare till muskel i skinkan, piriformis, fick för sig att den skulle arbeta för hela den skinkan vilket ledde till att det gjorde väldigt ont och jag fick även ischiaskänningar. Hela min kropp är som en enda stor kompensation för det som inte riktigt funkar.

Att gå nerför en trappa går fortfarande inte så bra, att stå på ett ben och böja går bra med det ben jag inte brutit, men när jag gör samma sak med det jag bröt går det inte utan att jag skakar enormt.

Jag har nu fått kontakt med Q-stone Wellness och Johan Andreasson, som arbetat med att behandla skador och ickefunktionalitet länge. För en vecka sedan hade vi vår första träff och han tryckte lite, kände lite, masserade lite och sedan fick jag en övning jag skulle göra. Just då kändes det inte som att han gjorde något märkvärdigt, men det måste han ha gjort. Ett par timmar senare var jag totalt utslut, jag sov ett par timmar på eftermiddagen och sedan som en stock under natten. Dagen efter började det prirra i min fot, lite sockerdrickskänsla, och det har det fortsatt att göra sedan dess. Igår satte han kinesiotejp på mitt lår för att väcka musklerna där till liv.

img_6915

Idag har det pirrat ännu mer i foten! Det verkar som att saker håller på att hitta rätt i min kropp, faktiskt. En dag kanske jag kan stå på ett ben och böja det utan att skaka sönder 🙂 Hoppet är ju det sista som överger en, tänker jag. Finns det hopp så finns det liv.

(Det här är mitt inlägg 4/100 i bloggutmaningen #blogg100)

SPORTLOV!

Till vardags läser jag till Hälsopedagog vid Vindelns folkhögskola. Jag kan säga att jag har ett riktigt lyxår! Vi läser näringslära, anatomi, vi tränar en hel del, yogar en del och får certifikat för flera olika instruktörsroller. Nyligen diplomerades vi också i klassisk massage. Och massage är något jag verkligen fastnat för! Om en vecka öppnar jag min egen mottagning och jag ska även läsa vidare till massageterapeut på distans via Axelsons.

Idag gick vi på sportlov! Tänk att jag som medelålders, med barn som numera är unga vuxna och ett barnbarn, får ha en sådan lyx! I helgen kommer jag ha några möten med människor jag tycker om och vara barnvakt åt mitt barnbarn, men jag ska också se till att njuta solen. Som jag fick göra idag en stund.

Bild på mig med ansiktet mot solen

Att sitta mot en husvägg, med ansiktet mot solen och höra takdropp är en av de aktiviteter jag gillar mest av allt. Ljuset har kommit, solen börjar värma, livet börjar komma åter! Vi ska också upp till fjällvärlden några dagar. Efter det att jag för ett år sedan bröt mitt knä kan jag inte åka slalom, men väl på längden. Vi kommer få några dagar där uppe – familjen i backen, jag i spåren och/eller någon snödriva. Sportlovslyx 🙂

(Det här är mitt inlägg 3/100 i bloggutmaningen #blogg100)

#IDittNamn markerar damlandslaget i fotboll

Om en knapp vecka, på onsdag, är det Internationella kvinnodagen och till den dagens ära har det svenska damlandslaget tillsammans med Addidas och Svenska Fotbollförbundet, tagit fram nya matchtröjor som de ska bära under Algarve Cup som kommer att pågå fram till den 8 mars. Istället för spelarnas namn på tröjornas ryggar har de citat uttryckta av starka kvinnor tryckta. Kampanjen heter #IDittNamn. Bland de som fått sina citat tryckta på landslagsspelarnas ryggar finns Gudrun Schyman, Zara Larsson och Silvana Imam.

– Landslagströjan är en viktig och stolt symbol för oss och jag tycker att det är häftigt att vi genom den kan sammanstråla med andra starka kvinnor och röster, att vi tillsammans kan visa att allt är möjligt, säger Lotta Schelin, lagkapten i damlandslaget, i ett pressmeddelande. Hon har valt en tweet från Gudrun Schyman.

Lotta Schelin med nya tröjan

Bild från @schelin_official på Instagram

Genom det här initiativet vill damlandslaget visa, kanske framför allt för unga tjejer, att det går att lyckas med det man vill och att man inte ska känna sig begränsad som tjej.

fotbollslandslaget-1

Bild från google. Citat av Zara Larsson.

Jag tycker det här initiativet är super! Och jag hoppas att det får ett rejält genomslag!

fotbollslandslaget-2

Bild från google. Citat Karin Adelsköld.

(Det är är mitt inlägg 2/100 i bloggutmaningen #blogg100)

Jamen då kör vi igen! #blogg100

Blogg100-bild

Det är den 1 mars och sedan sex år tillbaka sparkar bloggutmaningen #blogg100 igång det datumet. Fredrik Wass, som kom på den här idéen, skriver i ett inlägg att aldrig tidigare har det känts så viktigt med den här utmaningen som nu. Jag återkommer till det lite längre ner i texten. Först lite om vad #blogg100 är.

Utmaningen går ut på att under 100 dagar från och med idag skriva minst ett inlägg varje dag. Tanken från början var att få igång det egna skrivandet, att kunna släppa en del på prestationsångesten för att skriva ett inlägg, att få upp farten och även kreativiteten en smula. Första året deltog 20 bloggare, idag är omkring 200 bloggare anmälda som deltagare. Jag var med under 2015 och gick i mål den 8 juni med 101 skrivna inlägg under perioden. I år får vi se hur det går!

Som jag skrev här ovan känner Fredrik Wass att det i år känns viktigare än någonsin med den här utmaningen. Det är många skribenter som kommer igång, vi är många och vi kommer att synas under hashtags i sociala medier. #blogg100 har idag blivit en rörelse i att manifestera det fria ordet, en motaktion mot hot och hat på internet, en aktion för ett sunt klimat på internet. Jag håller med Fredrik Wass i hans känsla. Samhället, inte bara i Sverige utan även globalt, är på väg mot något som skrämmer mig. Vi läser om en president som menar att media rapporterar ”fake news”, som själv använder sig av något som kallas ”alternativa fakta”, vi läser om människor som trots att vissa saker kan bevisas ändå vägrar tro på fakta utan väljer att tro på andra saker för att man idag ”inte kan lita på fakta”, att faktan skulle vara förvrängd på något sätt.

Jag går in i den här utmaningen med ett öppet sinne. Jag vill klara av den, men vet också att jag kommer ha svackor. Under våren kommer det att hända rätt mycket spännande saker i mitt liv, jag kommer att skriva om det. De ämnen jag tror jag kommer beröra mest är nyheter, samhälle, frågor som har med hälsa att göra, hur det går för mig att rehabträna efter den skidolycka jag var med om för ett år sedan då jag bröt mitt knä och säkert lite annat.

Jag vill redan nu tala om att jag har bestämt mig för att jag vill moderera kommentarer som skrivs här. Det efter att jag skrev ett inlägg som råkade bli rätt så viralt en gång. Det är många som vill kommentera det inlägget, men för det mesta tillför de kommentarerna ingenting. Jag tar dock gärna emot hejarop och jag kan föra sansade diskussioner.

Jag accepterar inte hot och hat på min blogg. På min blogg är det jag som bestämmer. Ingen annan.

Jamen då kör vi då!

(Det här är mitt inlägg 1/100 i bloggutmaningen #blogg100)

Om Umeå, känslor och SD

Igår skulle Sverigedemokraterna hålla möte i Umeå. Jag kommer här att skriva ner mina tankar kring det.

Inför mötet

Jag tycker att det är troligt att tänka att partiet valde lokalen i Väven för att provocera. Väven är Umeås nya kulturhus och det är ett hus som är öppet för alla. Huset ägs till viss del ett privat företag och till en annan del av kommunen. Det var i den del som Umeå kommun äger som mötet skulle hållas. Protesterna lät inte vänta på sig, personer som har Väven som sin arbetsplats uttryckte att de inte kände sig trygga om SD skulle komma till den plats de skulle sköta sitt jobb, det ansågs att Umeå kommun och Väven har en värdegrund som inte lirar med den politik som Sverigedemokraterna för. Mötet flyttades till en annan lokal, men SD var inte glada över det och tillslut kände Umeå kommun att de inte hade mandat att neka ett riksdagsparti att hålla sitt möte i Väven så i Väven skulle mötet hållas bestämdes det tillslut.

Om det här skrevs det ett stort antal artiklar i de lokala medierna. Hur många vet jag inte, men det var fler än en artikel/redaktion i alla fall.

Dagen för mötet

Igår var dagen för mötet. Under eftermiddagen gick Sverigedemokraterna ut med att de inte kände sig trygga och de beslutade då att mötet endast skulle hållas för deras medlemmar och för de journalister som fått ackreditering. Jag vet att SD bojkottar vissa redaktioner i Umeå, så jag tror (jag vet alltså inte) att inte alla redaktioner hade journalister som ackrediterats.

Innan mötet skulle hållas i Väven hade ”Umeå kultur mot rasism” ordnat en manifestation i Rådhusparken, en bit bort. De ville ha en stillsam manifestation där de pratade om människors lika värde och den manifestationen fortsatte sedan till Hamnmagasinet och där var en familjär stämning med musik och ett 100-tal personer var där. Till VK säger Jimmy Thorsell, som var den som arrangerade den här manifestationen:

– Huvudsyftet med vår manifestation var inte att synas i media, utan det var att stärka varandra och visa att vi har ett enat kulturliv mot rasism. Det syftet uppnådde vi.

Ytterligare några artiklar skrivs av varje redaktion.

Tiden för Sverigedemokraternas möte

Det är nu problemen börjar. Jag får en flash i mobilen där det står att brandlarmet inne i Väven har gått och att lokalen måste utrymmas. Min spontana tanke var att det går inte så bra för SD när de ska ha möte i Umeå. Jag har under gårdagskvällen och dagen idag läst igenom mitt flöde på Facebook och i vad media har rapporterat. En del är glada för att det blev tumultartat, andra är arga på polisen som man menar ha använt övervåld mot demonstranterna.

Jag var inte där, så jag har inga egna erfarenheter om vad det var som egentligen hände, men jag har lite egna tankar om det här ändå.

Tydligen delades det ut ett flygblad av någon, eller några, personer under ”Umeå kultur mot rasism”:s fredliga manifestation.

la%cc%8at-inte-jimmie-snacka

Jag tror inte att det är ”Umeå kultur mot rasism” som delade ut det här flygbladet. De ville ha en fredlig manifestation för att samla Umeås kulturliv och känna att de står enade mot våld och mot rasism. Men det är med det här flygbladet som problemen kommer. Av de cirka 300 som först deltog i Rådhusparken är det endast ett 100-tal som fortsätter på Hamnmagasinet. Hur många som istället fortsatte in i Väven har jag ingen aning om, men enligt mediarapporteringen blev det tumult där.

tog-strypgrepp

Några av de som var i Väven blev omhändertagna av polis, någon tyckte att det var en bra sak att överfalla en av poliserna. Ytterligare någon tyckte att det var en bra sak att göra att starta brandlarmet.

Det har skrivits flera artiklar/redaktion om det här.

Mina egna reflektioner

Inget annat riksdagsparti får så mycket uppmärksamhet kring sina möten som SD får. SD är smarta, de ser till att skapa oreda, de provocerar, de söker det beteende som igår visades i Umeå. Och umeåborna går på det varje gång. Och SD tjänar på det. Återigen kan de sätta på sig den offerkoftan som så skönt smeker deras kroppar. De älskar den. Den är deras älsklingsplagg.

Åkesson säger till SVT att ”Det spelar ingen roll varifrån de säger att de kommer, de ser likadana ut och kommer från samma vänsterextrema organisationer”. Ordet vänsterextrem återkommer väldigt ofta när det pratas om personer som inte håller med SD politiskt. Jag vet att det inte är hela sanningen. Personer som aldrig någonsin röstat på något parti till vänster om mitten hamnar nämligen också i den skaran när SD pratar om meningsmotståndare.

Jag har absolut ingenting emot att man manifesterar mot rasism och för människors lika värde samtidigt som SD håller möte. Men jag tycker att det är väldigt viktigt att när man gör det gör det snyggt.

Att man sköter sig.
Att man inte går till våldsamheter.
Att man inte drar i brandlarmet!

I synnerhet det sista. Om det skulle börja brinna på riktigt någonstans är brandkåren ute på ett ickeuppdrag. Det är inte brandkårens uppgift att hindra ett politiskt möte!

Jag förstår verkligen folks frustration, men det är inte effektivt att vara den som sköter sig sämst just där och då. Det är kontraproduktivt att se till att det blir tumult. Det är också djupt oansvarigt. Känslorna får inte styra, intellektet måste göra det. Personer som säger sig värna om demokratin måste också göra det. TV4:s, något excentriske, politiske kommentator Marcus Oscarsson skriver såhär på sin Facebooksida och jag håller med honom i hans analys:

marcus-oskarsson

Ska man bemöta SD:s politik ska man göra det med politiska argument, inte genom att inte låta dem bli offer. För det är offer de helst av allt vill vara. Jag brukar säga att man ska ”vara snygg hela vägen”. Umeås kultur mot rasism var snygga. Det var inte de som istället gick in i Väven.

Medial summa

När andra partier håller möte i Umeå blir det på sin höjd en artikel/redaktion. Inför, under och efter SD:s möte i Umeå den här gången har jag tappat räkningen på hur många artiklar som skrivits. SD är verkligen duktiga på att få medialt genomslag. Det måste jag ge dem. Och de vinner enormt på den här typen av rapportering. Något de flesta av oss inte vill.

Hej Farmor! Jag ringer för att gratulera dig på vår dag! Hur har du det där uppe i himlen?

Det här är en återkommande text som jag vid min och Farmors födelsedag alltid delar med mig. Jag känner att jag vill göra det, väldigt mycket eftersom min Farmor förmodligen var en ängel som i kläder av människa gick på vår jord tillsammans med oss andra.

Den 11 februari 1970 föddes jag. Samma dag fyllde min Farmor 59 år. Då jag fyllde 1år, fyllde hon 60 år och då hade vi kalas tillsammans. Mina föräldrar har berättat att det inte gick några flyg ner till Småland så vi kunde fira henne. Vi åkte tydligen bil ner tur och retur – ner den ena dagen och hem den andra. 100 mil enkel väg.

Jag är Farmors äldsta barnbarn, därför hade vi något speciellt hon och jag. Enda nackdelen var att hon bodde i Småland, långt från mig uppe i Umeå, vi sågs inte så ofta. Men då vi sågs höll vi ihop. Och jag fick alltid ha ansvaret för de yngre barnen – mina syskon och kusiner. Skulle vi plocka bär var det jag som hade ansvaret för bärhinken, de andra barnen var ju yngre.

Farmor och jag

Farmor tvekade aldrig att resa upp till oss från Aneby i Småland till Umeå i Västerbotten, då det var fest som bröllop, jämna födelsedagar eller disputation. Hon reste ibland med min faster med bil till Stockholm och tog flyg därifrån. Även vid väldigt hög ålder. Hon var en stolt mor över sina barn och väldigt glad och stolt även över sina barnbarn.

De sista åren var Farmor glömsk. Inte förvirrad, men glömsk. Då jag ringde till henne skrev hon upp det i sin bok för att inte glömma bort det.
”Det här var roligt, Erika. Jag måste skriva upp det i min bok så jag minns det här samtalet”, avslutade hon alltid.

Sommaren 2004 hälsade jag på henne på det hem hon då hade flyttat till. Jag hade fått berättat för mig att hon mindes bäst om man tittade på gamla bilder från 40-och 50-talen, så jag tog fram ett album och hon fattade ingenting.
– Erika, varför tittar vi på de här bilderna? frågade hon. Vi har ju nyare bilder på dig och mig. Och nu är du här och jag vill prata med dig, sa hon. 

Andra som hälsat på före mig hade mötts av något annat, något mer förvirrat hos henne. Den här dagen var hon klar i skallen och jag vill tro att det var min och Farmors grej. Det var vår stund.

Jag är så fantastiskt glad att hon var med på mitt bröllop, men mest glad är jag att hon kom upp då min Pappa fyllde 60 år så mina barn fick träffa henne och få ett fint minne av henne. Min dotter, som då var 4 år, satt med Farmor och pratade och samtalet gick något i stil med det här:
Farmor: Men vem är du då, min lilla flicka?
Min dotter: Jag heter Tilde.
Farmor: Vems lilla flicka är du?
Tilde: Erikas.
Farmor: Jaha! De sa´ i säga! Erikas flicka! Hur gammal är du?
Tilde: Jag är 4 år.
Farmor: Men vem är du, min söta flicka?
Tilde: Jag heter Tilde…

Samtalet fortsatte så i 40 minuter!  Och Tilde blev inte alls less!

Min Farmor och barn var något speciellt vackert tillsammans. Hon fångade deras intresse på ett sätt jag inte sett varken innan eller efteråt hos någon annan.

Då hon gick bort, hösten 2004, gick det upp ett ljus för mig under minnesstunden. 

Min Farmor måste ha varit en ängel som gick runt på vår jord!

Alla som var på minnesstunden pratade om min Farmor, deras Tant Maria, och alla hade så fina minnen från henne och alla tyckte att hon hade varit något alldeles särskilt.

En ängel.

Farfar gick bort för länge sedan och jag är säker på att han ordnade en fest för henne där uppe i himlen den dagen hon dog. De möbler de köpte efter sitt bröllop finns hos mig; en buffé, ett linneskåp och matsalsbord med stolar. De här möblerna har kommit att bli väldigt viktiga för mig och för mina barn. Fredagsmiddagen intas alltid vid Farmor Marias matbord, buffén har blivit vår mediabänk och linneskåpet är vårt linneskåp.

Idag är det den 11 februari 2017.
Jag fyller 47 år.
Farmor skulle ha blivit 106 år.

Numera kan jag inte ringa med telefonen och säga ”Grattis Farmor på födelsedagen!”. Jag ringer till henne i himlen och så pratar vi en stund. Samtalet går ungefär såhär:
Jag: Hej Farmor! Jag ringer för att gratulera dig på vår dag! Hur har du det där uppe i himlen?
Farmor: Men hej, kära Erika! Vad roligt att du ringer! Jag ser dig här uppifrån, du ser ut att ha det bra!
Jag: Ja, just nu är jag ute på Norrbyskär, vi köpte ju ett fantastiskt hus här ute för ett par år sedan. Vintertid kan man bara ta sig ut hit på ön om isen håller, vilket den faktiskt gjorde för oss idag. Idag ska jag ta en promenad runt ön, jag ska sätta mig på en sten och titta ut mot horisonten. Vill du göra mig sällskap där på stenen?
Farmor: Ja, min kära Erika. Det vill jag. Sådana platser är fantastiska. Ha det gott, vi ses vid stenen och vi tittar ut mot horisonten tillsammans. Kram så länge, min kära Erika.
Jag: Kram min fina Farmor. Min ängel.

Alkostopp i ett halvår

Jag har tagit ett beslut – under ett halvår ska jag skippa alkohol helt och hållet. Inte en droppe ska ner för min strupe. Varför? Fortsätt läs, jag förklarar här nedan.

Vinflaskor och vinglas

Häromdagen läste jag Ingela Hjulfors Bergs inlägg om att hon skippat alkoholen under 100 dagar och vilka vinster hon gjort tack vare det. Det inspirerade mig! Läs hennes inlägg ”100 dagar utan alkohol gjorde mig gladare”. Hon har bestämt sig för att fortsätta och jag har hittat egna ”varför” och det ska bli intressant att i sommar se hur det gått för mig! Flaskorna på bilden får stå orörda i skafferiet till dess, hur goda de än är.

Maximera rehabträning och annan träning

För ganska precis 11 månader sedan fick jag ett felskär i skidbacken som jag inte kunde parera. Skidan löste inte heller ur och jag kände ett knäck i knät. Jag kunde inte stödja på mitt ben alls och röntgen visade senare att jag drabbats av en så kallad medial tibiakondylfraktur, vilket i praktiken innebar att jag hade flera småfrakturer i själva ”klumpen” i knät och sedan hade även tibia/skenbenet klyvts 9 cm. Jag har bloggat om den resan och här kan man läsa mer om det.

Jag har försökt träna upp det här benet efter bästa förmåga. När jag tog bort gipset efter 6 veckor var det ingenting kvar, kändes det som, och vägen tillbaka är lång. Längre och svårare än jag kunnat föreställa mig. Till en början gick det rätt bra, men under de senaste månaderna är det som att det snarare går bakåt än framåt. Trappor är svårare nu och när vi under trettonhelgen åkte upp till fjällvärlden och tog en skidtur med turskidor blev det väldigt tydligt att mitt ben är allt annat än okej. Att ta ett glas då och då gör att träningsresultaten blir sämre. Under våren ska jag träna hårdare, inte dricka något alls och jag hoppas att mitt ben svarar bättre. Nästa vinter vill jag kunna åka skidor och skridskor. Idag är det otänkbart.

Slippa depression?

Jag har en utmattning i mitt bagage och även ett antal depressioner, vilka jag har behandlat med antidepressiva mediciner. I höstas slutade jag äta dem och nu måste jag jobba för att inte ramla ner i depression igen!

Jag har sett ett mönster – det är alltid under vårterminer som jag fallit ihop. Det är vårtermin igen och jag ska göra allt för att jag inte ska börja må dåligt. Jag tar en balansolja som justerar balansen mellan den inflammatoriska fettsyran Omega-6 och den antiinflammatoriska fettsyran Omega-3. Sedan jag började med den mår jag mycket bättre än på länge. Fettsyraforskare menar att man måste börja se depressioner som en inflammatorisk sjukdom, det hänger ihop så, menar de. Utöver balansoljan tar jag en D-vitaminkapsel som är väldigt rik på vitaminet. Det D-vitamin vi får till oss under sommaren räcker inte till våren då solen kommer tillbaka och d-vitaminbrist kan orsaka depression. Träning är också en komponent för att minska risken för depression och den ska jag ju maximera, som jag skriver ovan.

Men jag tror även att alkohol kan bidra till depression. Hur som helst är det verkligen värt att testa! Det är inte roligt att falla ner i depression.

Sömn

I perioder sover jag inte så bra. Jag kan vara väldigt trött, men sömnen vill inte komma ändå. Får man ordning på sin sömn och bra dygnsrutiner så får man också riktigt bra spinoff-effekter. Risken för att bli deprimerad minskar, man orkar mer, man får lust att göra fler saker, träningen går lättare och så vidare, och så vidare. Skippar jag alkoholen helt tror jag att sömnen kommer att bli bättre också. Hur som helst är det värt att prova!

Det här är mina varför och jag ser att alla hänger ihop med varandra. Jag återkommer i sommar med hur det gått och vad som hänt. Om mitt ben funkar, om jag slapp depression och om sömnen påverkades. Till dess kommer jag endast att fundera på om jag ska ha citron, lime, gurka eller lingon i vattnet till maten, inte vilket vin som passar till det vi äter 🙂