#Blogg100 – 2016

Blogg100-logo

På tisdag är det den 1 mars och för femte året i rad startar bloggutmaningen #Blogg100. Förra året var jag med för första gången och det var verkligen roligt! Det var en kamp att få ihop alla inlägg, men jag gick i mål! Jag tog fasta på att dela ett klipp från Youtube kan vara ett inlägg, vissa dagar fungerar inte hjärnan kreativt och då är det skönt att känna att det inte är så himla höga krav. Läs här om mina upplevelser från utmaningen 2015.

Vad innebär då den här utmaningen?

#Blogg100 går ut på att varje dag i 100 dagar skriva minst ett inlägg. Det är det enda kravet. Det finns grupper på Facebook som hör till utmaningen: en för pepp och frågor och en där vi kan dela våra inlägg under utmaningen. För mer information – läs initiativtagaren Fredrik Wass inlägg här. I det inlägget finns även ett anmälningsformulär för den som vill vara med. I år har Fredrik i anmälningsformuläret även tagit med uppgifter om var deltagarna bor, på så sätt kan vi anordna lokala bloggträffar där vi kan inspirera varandra och prata om bloggandet. Så jag hoppas på flera deltagare från Umeå med omnejd!

Vad jag ser fram emot i år

Sedan förra årets utmaning har jag tyvärr tappat farten i mitt bloggande. Den vill jag få upp igen och det här är ett utmärkt tillfälle att göra det. Jag har, under det år den här bloggen varit aktiv, fått tre inlägg virala, vilket är både skrämmande och spännande. Vi får se om det händer igen!

Jag har inget givet tema för min blogg, den heter Erikas tankar om saker och så är det. Det är mina tankar kring nyheter, samhälle, media, vardag, mat, företeelser på ett ungefär. Jag blandar friskt högt med lågt. Vill du att jag skriver om något särskilt? Låt mig då få veta det!

Nu ska jag samla ihop lite idéer att skriva om. På tisdag sätter vi igång!

 

Farmor och jag

Det här är en återkommande text som jag vid min och Farmors födelsedag alltid delar med mig. Jag känner att jag vill göra det, väldigt mycket eftersom min Farmor förmodligen var en ängel som i kläder av människa gick på vår jord tillsammans med oss andra.

Den 11 februari 1970 föddes jag. Samma dag fyllde min Farmor 59 år. Då jag fyllde 1år, fyllde hon 60 år och då hade vi kalas tillsammans. Mina föräldrar har berättat att det inte gick några flyg ner till Småland så vi kunde fira henne. Vi åkte tydligen bil ner tur och retur – ner den ena dagen och hem den andra. 100 mil enkel väg.

Jag är Farmors äldsta barnbarn, därför hade vi något speciellt hon och jag. Enda nackdelen var att hon bodde i Småland, långt från mig uppe i Umeå, vi sågs inte så ofta. Men då vi sågs höll vi ihop. Och jag fick alltid ha ansvaret för de yngre barnen – mina syskon och kusiner. Skulle vi plocka bär var det jag som hade ansvaret för bärhinken, de andra barnen var ju yngre.

Farmor och jag

Farmor tvekade aldrig att resa upp till oss från Aneby i Småland till Umeå i Västerbotten, då det var fest som bröllop, jämna födelsedagar eller disputation. Hon reste ibland med min faster med bil till Stockholm och tog flyg därifrån. Även vid väldigt hög ålder. Hon var en stolt mor över sina barn och väldigt glad och stolt även över sina barnbarn.

De sista åren var Farmor glömsk. Inte alltid förvirrad, mest glömsk. Då jag ringde till henne skrev hon upp det i sin bok för att inte glömma bort det.
”Det här var roligt, Erika. Jag måste skriva upp det i min bok så jag minns det här samtalet”, avslutade hon alltid.

Sommaren 2004 hälsade jag på henne på det hem hon då hade flyttat till. Jag hade fått berättat för mig att hon mindes bäst om man tittade på gamla bilder från 40-och 50-talen, så jag tog fram ett album och hon fattade ingenting.
– Erika, varför tittar vi på de här bilderna? frågade hon. Vi har ju nyare bilder på dig och mig. Och nu är du här och jag vill prata med dig, sa hon. 

Andra som hälsat på före mig hade mötts av något annat, något mer förvirrat hos henne. Den här dagen var hon klar i skallen och jag vill tro att det var min och Farmors grej. Det var vår stund.

Jag är så fantastiskt glad att hon var med på mitt bröllop, men mest glad är jag att hon kom upp då min Pappa fyllde 60 år så mina barn fick träffa henne och få ett fint minne av henne. Hon och barn var något speciellt vackert. Hon fångade deras intresse på ett sätt jag inte sett varken innan eller efteråt hos någon annan.

Min dotter, som då var 4 år, satt med Farmor och pratade och samtalet gick något i stil med det här:
Farmor: Men vem är du då, min lilla flicka?
Min dotter: Jag heter Tilde.
Farmor: Vems lilla flicka är du?
Tilde: Erikas.
Farmor: Jaha! De sa´ i säga! Erikas flicka! Hur gammal är du?
Tilde: Jag är 4 år.
Farmor: Men vem är du, min söta flicka?
Tilde: Jag heter Tilde…

Samtalet fortsatte så i 40 minuter!  Och Tilde blev inte alls less!

Då hon gick bort, hösten 2004, gick det upp ett ljus för mig under minnesstunden. 

Min Farmor måste ha varit en ängel som gick runt på vår jord!

Alla pratade om min Farmor, deras Tant Maria, och alla hade så fina minnen från henne och alla tyckte att hon hade varit något alldeles särskilt.

En ängel.

Farfar gick bort för länge sedan och jag är säker på att han ordnade en fest för henne där uppe i himlen den dagen hon dog. De möbler de köpte efter sitt bröllop finns hos mig; en buffé, ett linneskåp och matsalsbord med stolar. De här möblerna har kommit att bli väldigt viktiga för mig och för mina barn. Fredagsmiddagen intas alltid vid Farmor Marias matbord, buffén har blivit vår mediabänk och linneskåpet är vårt linneskåp.

Idag är det den 11 februari 2016.

Jag fyller 46 år.

Farmor skulle ha blivit 105 år.

Numera kan jag inte ringa och säga ”Grattis Farmor på födelsedagen!”.

Jag ringer till henne i himlen och så pratar vi en stund.