Våren 2020 blev våren då världen drabbades av ett nytt och aggressivt virus. För egen del känner jag att jag behöver skriva av mig lite om den, utifrån att jag arbetar på sjukhus och på en så kallad slussavdelning för Covid-19. Jag skriver i en slags dagboksform om hur det är på att arbeta på MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning). Vi har fått läsa en väldig massa berättelser från olika IVA-avdelningar runt om i landet, min berättelse är annorlunda.
En dag i januari
Efter att hösten 2019 var så tung arbetsmässigt, har vi nu dragit ner antalet vårdplatser till 18. Vi hade 24 innan och det var inte ovanligt att vi hade 28 patienter inneliggande under hösten. Beläggningsgraden var 106%. Många patienter behövde också en personal som hela tiden vakade över dem på grund av olika saker: vissa är oroliga, andra behöver ett vak för att de är väldigt sjuka och några har försökt ta sitt liv.
Till oss på MAVA kommer de allra flesta direkt från akuten. De kan ha hjärtsvikt, njursvikt, svårt att andas, svimmat och slagit sig, tagit en överdos, de kan ha blodproppar i benet och ibland vet vi inte varför patienten mår som den mår och utreds hos oss.
Att vi nu tar emot färre patienter spiller över på andra avdelningar, men vi behöver det här. Vi behöver verkligen återhämtning. Flera i personalen har slutat och just nu skolar vi in många nya sjuksköterskor och undersköterskor, de flesta är alldeles nyexaminerade. Dessutom har vi många studenter på praktik. Det ställer höga krav på oss alla.
En dag i mars
Coronaviruset har nu kommit till Sverige. Vi får veta att vi behöver öka antalet vårdplatser igen. Först tillbaka till 24, men målet är att vi ska ha personal till 28 platser. Vi får också ett nytt schema, ett schema där vår arbetstid omfördelats en del. Det känns jobbigt och jag känner även en oro för vad vi står inför. Men vi måste ju. Vi har ju samhällsbärande yrken.
MAVA blir en så kallad slussavdelning för Covid-19, vilket innebär att alla patienter vi tar emot ska testas för sjukdomen och när vi har fått provsvar skickas patienten vidare. På akuten har man tre olika klasser för Covid-19 i triageringen: högrisk, lågrisk och ingen risk. De som klassas som högrisk hamnar på infektionskliniken, lågrisk kommer till oss. Men om patienten behöver hjärtövervakning kommer även högriskklassade till oss. Vissa avdelningar på sjukhuset tar inte emot patienter som inte har ett negativt Covidprov (dvs som inte har sjukdomen), eftersom deras patienter är så sköra. Så först landar de hos oss.
Vi har gått igenom vad vi har för skydd. I förrådet finns fem visir, vi får veta att munskydd är det brist på.
”Munskydden tillverkas i Kina och nu har Kina exportförbud”, berättade chefen vid ett morgonmöte. Så vi får just nu endast använda sådana när vi verkligen behöver dem. FFP3-skydden är inlåsta i läkemedelsrummet.
Vi har en patient som är väldigt vård- och omsorgsbehövande. Jag och den sjuksköterska jag arbetar med är inne på salen och pysslar om patienten mycket den här dagen. Statusen för Covid-19 är ”lågrisk”, det betyder att patienten har ett symtom och förmodligen inte har sjukdomen. Omkring klockan 15 knackar det på dörren till salen och en kollega ber oss komma ut. Men först måste vi tvätta händerna väldigt noga. Patienten är vår första med konstaterad Covid-19. Vi har varken haft på oss munskydd eller visir. Det ska vi inte behöva vid låg misstanke om Covid. Vi har endast haft på oss förkläde och handskar som vanligt. Tankarna går genom huvudet. Vad gör vi nu? Hur transporterar vi patienten till infektionskliniken på ett säkert sätt? Kommer jag att bli sjuk?
Vi får veta att vi måste vara tre personal som går iväg, två som tar sängen och en som går ett par meter framför och ser till att folk vi möter tar en annan väg. Patienten ska ha munskydd, nya kläder, sängen ska vara spritad och renbäddad. Vi ska ha långärmade förkläden, munskydd, visir och handskar. Det är varmt, förklädet klibbar fast längs armarna, glasögonen immar igen och munskyddet gör det svårt att andas.
I kulverten möter vi många, det är tiden för skiftbyte så sjukhusets dagpersonal är på väg hem. De vi möter ser chockade ut, de förstår först inte riktigt vad de möter, men min kollega som går längst fram är väldigt bestämd och folk vänder om.
Väl på infektionsavdelningen flyttar vi över patienten till en av deras sängar och nu får vi lära oss hur vi ska klä av oss skyddsmunderingen:
- av med handskarna – sprita händerna
- av med förklädet – sprita händerna
- gå ut i slussen mellan salen och korridoren, stäng dörren, ta av visiret – sprita händerna.
- ta av munskyddet och sprita händerna.
- ta på nya handskar, sprita sängen, ta av handskarna och sprita händerna.
- nu först får vi gå ut i korridoren.
Den här dagen blir det en och en halv timmes övertid för mig.
Jag är vaksam över mitt eget mående i två veckor och träffar inga vänner.
Lyckligtvis får jag inga symtom!
Jag pustar ut.
En dag i april
”Var är alla våra vanliga patienter?” undrade vi en dag. Har folk plötsligt slutat bli sjuka? Vi har bemannat upp ordentligt och ökat antalet vårdplatser, men vi har nästan inga patienter. Jag ser på Rapport en kväll att en man som fått en hjärtinfarkt valde att inte söka vård, på grund av rädsla över att smittas av Covid-19. Det är nog många som resonerar så. En dag hade vi så få patienter och så mycket personal att vi skulle kunna haft extravak på samtliga och ändå ha personal på golvet! Helt galet!
På jobbet har vi roligt, vi får faktiskt tid att umgås med varandra. Vi skrattar mycket och vi beställer mat från en take awayrestaurang och kan äta middag tillsammans hela gänget. Det är verkligen inte ofta det händer.
Vi har bra med skyddsutrustning numera. Men nu är toalettborstar restade. Chefen får själv åka till ICA Maxi och köpa så att vi har. Även hand- och ytsprit är det brist på. Vi sparar flaskor och fyller på från dunkar som kommer från Sekab, etanolfabriken i Domsjö. Den luktar konstigt.
En dag i maj
Att vi ett tag hade så lugnt har nu ändrats. På MAVA har vi normalt sett, utan Covid-19, ett högt flöde med snabba vårdförlopp. Våra patienter ligger inne hos oss 3-5 dagar (ibland bara ett dygn), ofta för utredning om vad som felas med dem och sedan går de antingen hem eller skickas vidare till andra avdelningar. Det tempot är tillbaka och nu har vi dessutom Covid att tänka på. Patienterna ligger kortare tid hos oss, då vi skickar de flesta vidare till andra avdelningar efter att vi fått provsvar om Covid-19. In och ut går betydligt snabbare nu än vanligt.
Vi har inte kommit upp till 28 vårdplatser än, det går inte eftersom alla nya patienter behöver isoleras i enkelsal till dess att vi har ett provsvar. Covidproverna tar sex timmar att analyseras och på labbet kör de proverna bara ett par gånger om dagen. De flesta svaren kommer kring klockan 15 dagen efter att de kommit in och det är först då vi kan börja jobba. Det här blir en flaskhals för oss eftersom det är först efter det att vi fått negativa provsvar som vi kan börja jobba. Det är efter det att patienten fått ett provsvar som säger att den inte har Covid-19 som vi kan skicka patienten till olika undersökningar och till andra avdelningar: Tiden fram till klockan 15 är en enda lång väntan och det blir på sena eftermiddagar, kvällar och nätter som vi både skriver ut och skriver in patienter. Vi måste också flytta om patienterna som är kvar. De som har fått provsvar som är negativt, alltså att de inte är sjuk i Covid-19, behöver ju inte ligga isolerade längre och vi behöver ha minst 10 lediga salar, helst fler, för nya patienter. Under ett kvällspass skrev vi in 14 nya patienter. Det har också hänt att vi satellitat ut patienter (skickat till annan avdelning på sjukhuset) mitt i natten för att frigöra plats hos oss. Det är inte bra.
Via rörposten skickas det numera mycket kärlek från andra avdelningar och akuten till oss. Det är väldigt fint.
SBAR, som det står på bilden här ovan, är ett sätt att kommunicera effektivt inom vården där bokstäverna betyder olika saker: SBAR står för:
- Situation
- Bakgrund
- Aktuellt tillstånd
- Rekommendation
Ibland kommer det patienter till oss från akuten som blir skjutsade av personal i full mundering och gasmask 90, som IVA och akuten fått av försvaret. Den synen kommer jag nog aldrig att vänja mig vid. Just gasmaskerna griper tag i mig. Är vi i krig? Jag pratar med en narkossköterska om det här och han sa att det nog är bra att den känslan kommer, att vi blir påminda om virusets starkhet. Att det är på riktigt. Att det är allvarligt. Han har nog rätt.
Jag tittar på mina händer. Handflatorna har fått flagor och även mellan fingrarna flagar det. Under en fikarast är vi tre kollegor som pratar om våra händer och de ser alla likadana ut. Allt tvättande och spritande av händerna gör dem så här torra. Under en ledighet från jobbet går det mycket handkräm och huden får lite återhämtning till det är dags för en arbetsperiod igen.
En dag i juni
Vi får höra att det finns avdelningar på sjukhuset som haft utbrott av Covid-19 bland personalen. Det har vi faktiskt lyckats undvika. Ingen av oss har drabbats trots att vi har haft flera patienter hos oss som har konstaterats med sjukdomen. Vi känner oss stolta över att vi har bra hygienrutiner i arbetsgruppen.
Under våren har olika saker varit restade och inte gått att beställa. Först var det munskydd, sedan blev det toalettborstar. Nu är det skydden till örontermometrarna som är svåra att få tag i. Det är slut i hela Europa. Hos oss har därför alla patienter personliga skydd, som ligger på deras sängbord och återanvänds. Vad är nästa grej att restnoteras, tro?
Nu kommer även antikroppstestet som vi ska ta. Jag förstår egentligen inte varför, eftersom man inte riktigt vet vad det innebär om man har antikroppar. Folkhälsomyndigheten säger ju att man inte vet om det innebär att man är immun eller inte. Men det kanske är för regionens statistik, för att vi ska lära oss mer om viruset tänker jag och lämnar provet. Svaret är att jag inte har antikroppar, jag har inte haft Covid-19. Än.
Erikas tankar om saker 