Coronavåren året 2020

Våren 2020 blev våren då världen drabbades av ett nytt och aggressivt virus. För egen del känner jag att jag behöver skriva av mig lite om den, utifrån att jag arbetar på sjukhus och på en så kallad slussavdelning för Covid-19. Jag skriver i en slags dagboksform om hur det är på att arbeta på MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning). Vi har fått läsa en väldig massa berättelser från olika IVA-avdelningar runt om i landet, min berättelse är annorlunda.

En dag i januari

Efter att hösten 2019 var så tung arbetsmässigt, har vi nu dragit ner antalet vårdplatser till 18. Vi hade 24 innan och det var inte ovanligt att vi hade 28 patienter inneliggande under hösten. Beläggningsgraden var 106%. Många patienter behövde också en personal som hela tiden vakade över dem på grund av olika saker: vissa är oroliga, andra behöver ett vak för att de är väldigt sjuka och några har försökt ta sitt liv.

Till oss på MAVA kommer de allra flesta direkt från akuten. De kan ha hjärtsvikt, njursvikt, svårt att andas, svimmat och slagit sig, tagit en överdos, de kan ha blodproppar i benet och ibland vet vi inte varför patienten mår som den mår och utreds hos oss.

Att vi nu tar emot färre patienter spiller över på andra avdelningar, men vi behöver det här. Vi behöver verkligen återhämtning. Flera i personalen har slutat och just nu skolar vi in många nya sjuksköterskor och undersköterskor, de flesta är alldeles nyexaminerade. Dessutom har vi många studenter på praktik. Det ställer höga krav på oss alla.

En dag i mars

Coronaviruset har nu kommit till Sverige. Vi får veta att vi behöver öka antalet vårdplatser igen. Först tillbaka till 24, men målet är att vi ska ha personal till 28 platser. Vi får också ett nytt schema, ett schema där vår arbetstid omfördelats en del. Det känns jobbigt och jag känner även en oro för vad vi står inför. Men vi måste ju. Vi har ju samhällsbärande yrken.

MAVA blir en så kallad slussavdelning för Covid-19, vilket innebär att alla patienter vi tar emot ska testas för sjukdomen och när vi har fått provsvar skickas patienten vidare. På akuten har man tre olika klasser för Covid-19 i triageringen: högrisk, lågrisk och ingen risk. De som klassas som högrisk hamnar på infektionskliniken, lågrisk kommer till oss. Men om patienten behöver hjärtövervakning kommer även högriskklassade till oss. Vissa avdelningar på sjukhuset tar inte emot patienter som inte har ett negativt Covidprov (dvs som inte har sjukdomen), eftersom deras patienter är så sköra. Så först landar de hos oss.

Vi har gått igenom vad vi har för skydd. I förrådet finns fem visir, vi får veta att munskydd är det brist på.
”Munskydden tillverkas i Kina och nu har Kina exportförbud”, berättade chefen vid ett morgonmöte. Så vi får just nu endast använda sådana när vi verkligen behöver dem. FFP3-skydden är inlåsta i läkemedelsrummet.

Vi har en patient som är väldigt vård- och omsorgsbehövande. Jag och den sjuksköterska jag arbetar med är inne på salen och pysslar om patienten mycket den här dagen. Statusen för Covid-19 är ”lågrisk”, det betyder att patienten har ett symtom och förmodligen inte har sjukdomen. Omkring klockan 15 knackar det på dörren till salen och en kollega ber oss komma ut. Men först måste vi tvätta händerna väldigt noga. Patienten är vår första med konstaterad Covid-19. Vi har varken haft på oss munskydd eller visir. Det ska vi inte behöva vid låg misstanke om Covid. Vi har endast haft på oss förkläde och handskar som vanligt. Tankarna går genom huvudet. Vad gör vi nu? Hur transporterar vi patienten till infektionskliniken på ett säkert sätt? Kommer jag att bli sjuk?

Vi får veta att vi måste vara tre personal som går iväg, två som tar sängen och en som går ett par meter framför och ser till att folk vi möter tar en annan väg. Patienten ska ha munskydd, nya kläder, sängen ska vara spritad och renbäddad. Vi ska ha långärmade förkläden, munskydd, visir och handskar. Det är varmt, förklädet klibbar fast längs armarna, glasögonen immar igen och munskyddet gör det svårt att andas.

I kulverten möter vi många, det är tiden för skiftbyte så sjukhusets dagpersonal är på väg hem. De vi möter ser chockade ut, de förstår först inte riktigt vad de möter, men min kollega som går längst fram är väldigt bestämd och folk vänder om.

Väl på infektionsavdelningen flyttar vi över patienten till en av deras sängar och nu får vi lära oss hur vi ska klä av oss skyddsmunderingen:

  • av med handskarna – sprita händerna
  • av med förklädet – sprita händerna
  • gå ut i slussen mellan salen och korridoren, stäng dörren, ta av visiret – sprita händerna.
  • ta av munskyddet och sprita händerna.
  • ta på nya handskar, sprita sängen, ta av handskarna och sprita händerna.
  • nu först får vi gå ut i korridoren.

Den här dagen blir det en och en halv timmes övertid för mig.
Jag är vaksam över mitt eget mående i två veckor och träffar inga vänner.
Lyckligtvis får jag inga symtom!
Jag pustar ut.

En dag i april

”Var är alla våra vanliga patienter?” undrade vi en dag. Har folk plötsligt slutat bli sjuka? Vi har bemannat upp ordentligt och ökat antalet vårdplatser, men vi har nästan inga patienter. Jag ser på Rapport en kväll att en man som fått en hjärtinfarkt valde att inte söka vård, på grund av rädsla över att smittas av Covid-19. Det är nog många som resonerar så. En dag hade vi så få patienter och så mycket personal att vi skulle kunna haft extravak på samtliga och ändå ha personal på golvet! Helt galet!

På jobbet har vi roligt, vi får faktiskt tid att umgås med varandra. Vi skrattar mycket och vi beställer mat från en take awayrestaurang och kan äta middag tillsammans hela gänget. Det är verkligen inte ofta det händer.

Vi har bra med skyddsutrustning numera. Men nu är toalettborstar restade. Chefen får själv åka till ICA Maxi och köpa så att vi har. Även hand- och ytsprit är det brist på. Vi sparar flaskor och fyller på från dunkar som kommer från Sekab, etanolfabriken i Domsjö. Den luktar konstigt.

En dag i maj

Att vi ett tag hade så lugnt har nu ändrats. På MAVA har vi normalt sett, utan Covid-19, ett högt flöde med snabba vårdförlopp. Våra patienter ligger inne hos oss 3-5 dagar (ibland bara ett dygn), ofta för utredning om vad som felas med dem och sedan går de antingen hem eller skickas vidare till andra avdelningar. Det tempot är tillbaka och nu har vi dessutom Covid att tänka på. Patienterna ligger kortare tid hos oss, då vi skickar de flesta vidare till andra avdelningar efter att vi fått provsvar om Covid-19. In och ut går betydligt snabbare nu än vanligt.

Vi har inte kommit upp till 28 vårdplatser än, det går inte eftersom alla nya patienter behöver isoleras i enkelsal till dess att vi har ett provsvar. Covidproverna tar sex timmar att analyseras och på labbet kör de proverna bara ett par gånger om dagen. De flesta svaren kommer kring klockan 15 dagen efter att de kommit in och det är först då vi kan börja jobba. Det här blir en flaskhals för oss eftersom det är först efter det att vi fått negativa provsvar som vi kan börja jobba. Det är efter det att patienten fått ett provsvar som säger att den inte har Covid-19 som vi kan skicka patienten till olika undersökningar och till andra avdelningar: Tiden fram till klockan 15 är en enda lång väntan och det blir på sena eftermiddagar, kvällar och nätter som vi både skriver ut och skriver in patienter. Vi måste också flytta om patienterna som är kvar. De som har fått provsvar som är negativt, alltså att de inte är sjuk i Covid-19, behöver ju inte ligga isolerade längre och vi behöver ha minst 10 lediga salar, helst fler, för nya patienter. Under ett kvällspass skrev vi in 14 nya patienter. Det har också hänt att vi satellitat ut patienter (skickat till annan avdelning på sjukhuset) mitt i natten för att frigöra plats hos oss. Det är inte bra.

Via rörposten skickas det numera mycket kärlek från andra avdelningar och akuten till oss. Det är väldigt fint.

SBAR, som det står på bilden här ovan, är ett sätt att kommunicera effektivt inom vården där bokstäverna betyder olika saker: SBAR står för:

  • Situation
  • Bakgrund
  • Aktuellt tillstånd
  • Rekommendation

Ibland kommer det patienter till oss från akuten som blir skjutsade av personal i full mundering och gasmask 90, som IVA och akuten fått av försvaret. Den synen kommer jag nog aldrig att vänja mig vid. Just gasmaskerna griper tag i mig. Är vi i krig? Jag pratar med en narkossköterska om det här och han sa att det nog är bra att den känslan kommer, att vi blir påminda om virusets starkhet. Att det är på riktigt. Att det är allvarligt. Han har nog rätt.

Jag tittar på mina händer. Handflatorna har fått flagor och även mellan fingrarna flagar det. Under en fikarast är vi tre kollegor som pratar om våra händer och de ser alla likadana ut. Allt tvättande och spritande av händerna gör dem så här torra. Under en ledighet från jobbet går det mycket handkräm och huden får lite återhämtning till det är dags för en arbetsperiod igen.

En dag i juni

Vi får höra att det finns avdelningar på sjukhuset som haft utbrott av Covid-19 bland personalen. Det har vi faktiskt lyckats undvika. Ingen av oss har drabbats trots att vi har haft flera patienter hos oss som har konstaterats med sjukdomen. Vi känner oss stolta över att vi har bra hygienrutiner i arbetsgruppen.

Under våren har olika saker varit restade och inte gått att beställa. Först var det munskydd, sedan blev det toalettborstar. Nu är det skydden till örontermometrarna som är svåra att få tag i. Det är slut i hela Europa. Hos oss har därför alla patienter personliga skydd, som ligger på deras sängbord och återanvänds. Vad är nästa grej att restnoteras, tro?

Nu kommer även antikroppstestet som vi ska ta. Jag förstår egentligen inte varför, eftersom man inte riktigt vet vad det innebär om man har antikroppar. Folkhälsomyndigheten säger ju att man inte vet om det innebär att man är immun eller inte. Men det kanske är för regionens statistik, för att vi ska lära oss mer om viruset tänker jag och lämnar provet. Svaret är att jag inte har antikroppar, jag har inte haft Covid-19. Än.

Skärmdump 1177, antikroppssvar

”Men, man vet ju aldrig. Det kan ju vara på riktigt.”

Igår skrev jag ett inlägg om ett av de kedjebrev som cirkulerar runt på Facebook och handlar om omgörningen av algoritmerna på plattformen. Det här inlägget ska handla om kedjebrev i största allmänhet.

Kedjebrev via messenger

Det händer titt som tätt att meddelanden skickas via messenger med innehållet om att man inte ska lägga till en person med ett visst namn. Personen uppges vara en hacker som kommer att ta över ditt konto och mer därtill. Den senaste gången har det handlat om en svensk person, som jag har kollat upp. Personen verkar länge ha levt med psykisk ohälsa och omges av flera som vill hen illa, verkar det som. Att ogrundade rykten om att hen skulle vara en hacker spreds runt hela Facebook, gjorde inte att måendet blev bättre hos den här personen.

Skulle Facebook vara utsatt för en hackerattack av det slag som det skrivs om i de här kedjebreven skulle Facebook själva gå ut med information, var så säkra på det. Dessutom skulle vi se massor av artiklar i ämnet.

Fundera ALLTID på hur rimligt det är att det står till som det skrivs om i de här meddelandena! Varför är det din kompis, som inte är så bra på internetsaker, som skickar det till dig och inte Facebook själva? Tror du att personen som skickar dig meddelandet kan mer? Var källkritisk, googla på namnet och se vad du hittar.

Kedjebrev i statusuppdateringar

Rätt ofta förekommer det att det skickas runt kedjebrev med behjärtansvärda ändamål. Det vanligaste är att de handlar om cancer, psykisk ohälsa eller om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och man vill genom att dela vidare visa att man stöttar personer som lider av det ena eller det andra.

Behjärtansvärt, absolut!

Verkningsfullt? Inte så mycket.

Visst är det väldigt bra att uppmärksamma och sprida kunskap kring cancer, psykisk ohälsa och neuropsykiatriska funktioner, men kedjebrev är verkligen inte det bästa sättet att göra det på. Folk uppfattar det nämligen som spam och spam vill de allra allra flesta ha så lite som möjligt av. Just nu cirkulerar det här omkring och jag har verkligen försökt läsa texten flera gånger, men inte lyckats hålla min koncentration uppe hela vägen. Jag fick dela upp det och läsa i omgångar för att komma till slutet. Innehållet är på tok för intetsägande, det innehåller även skuldbeläggande och ”hot” om att man kommer att ta bort personer som inte kommenterar uppdateringen.

Kedjebrev om cancer på Facebook

Varför cirkulerar sånt här?

Jag tror det beror till stor del på osäkerhet. När det gäller de här ”kopiera och klistra in i ett eget inlägg”-kedjebreven kan det nog också vara så att man vill visa att man verkligen är en omtänksam person som bryr sig om andra och särskilt om utsatta människor. Jag har pratat med några kompisar som inte riktigt vet hur de ska hantera när personer som de verkligen gillar delar sånt här. De vill ju inte att kompisen ska tro att de inte bryr sig om andra, samtidigt som de inte vill dela vidare spam. För spam är vad det är. I våra e-postsystem kallas spam för skräppost och vi måste börja behandla kedjebreven och ”kopiera-klistra in-och-dela-vidare” på samma sätt som vi hanterar skräpposten i våra e-postsystem.

När det gäller meddelanden om superhackers och om Facebooks algoritmer så blir jag lite mer fundersam. Litar vi idag så oerhört lite på etablerade medier att vi hellre litar på vad en kompis skickar? Jag har talat om för flera som skickat meddelanden till mig om sånt här och de reagerar inte sällan med ”Men, man vet ju aldrig. Det kan ju vara på riktigt.”. Men det här är spam och inget annat. Det är skräppost, alltså.

Jag hoppas innerligt att de här kedjebreven snart slutar cirkulera. Det är vansinnigt tröttsamt att inlägg efter inlägg ser likadana ut. Visst skulle det vara roligare om alla bara delar med sig av intressanta artklar, kul bilder, reflektioner som kommer från en själv och inte från någon som vill skicka spam? Tänk vilka facebookflöden vi skulle få om vi slutade skicka runt spam 🙂

Vill du verkligen göra skillnad?

Facebook har rätt nyligen öppnat upp för att vi alla kan starta insamlingar till olika organisationer. Jag har en som pågår just nu, till förmån för Suicide Zero, som arbetar med att lyfta upp psykisk ohälsa och ambitionen att minska antalet självmord. Man kan välja mellan väldigt många olika organisationer och det är enkelt och ett väldigt mycket mer effektivt sätt att lyfta en behjärtansvärd fråga. Det genererar pengar till organisationen att fortsätta forska eller arbeta för det de forskar om/arbetar för. Bilden nedan visar var du kan starta en insamling till någon ideel organisation.

Skärmpump från Facebook

Starta en insamling du med och gör skillnad på riktigt! Lycka till! 🙂

 

Om Facebooks algoritm, spam och kedjebrev

Den senaste tiden har mitt Facebookflöde ändrats från att jag haft personliga och unika uppdateringar till att väldigt många publicerar samma sak. Nämligen ett kedjebrev där det påstås att i och med att Facebook har skruvat om sina algoritmer så ser vi numera uppdateringar från endast 25 av våra vänner. Det här stämmer inte, det är ett kedjebrev och kedjebrev är spam och fake news, vilket vi borde ha lärt oss vid det här laget.

Jag sökte upp källan, Mark Zuckerberg, och hittade hans inlägg om omgörningen av algoritmerna vilket jag skärmdumpade i två bilder.

Skärmdump Mark Zuckerberg från 12 januari 2018

Syftet med strukturförändringen i algoritmerna är alltså att vi ska få mindre annonsörer och mer vänner i flödet! Det vill säga tvärtom från vad kedjebrevet låter meddela. Mer vänner, mindre spam.

Jag gjorde också en snabb googling för att se vad som är skrivet av svenska medier och bloggare med kunskap och hittade flera bra länkar.

Det här är bara några av de texter jag hittat när jag gjorde en snabb googling.

”Men jag ser ju bara samma sak hela tiden”

Ja, något som irriterar mig och många med mig är att Facebook har bestämt åt oss att vi ska se de mest populära inläggen i våra flöden istället för inlägg i kronologisk ordning. Det här går tyvärr inte att ställa in, det är något vi aktivt måste välja varje gång vi uppdaterar sidan, se bild här.

Genom att välja ”senaste” så kommer uppdateringarna i ordning, men det måste som sagt göras varje gång vi uppdaterar sidan.

Mediasidor och företagssidor kommer att prioriteras ner, för att vi ska få en större interaktion med våra vänner. Vill man fortsatt ha uppdateringar från t ex Dagens Nyheter i sitt flöde kan man välja det också, se bild här.

Med den här kunskapen, kan vi inte bara komma överens om att strunta i att dela kedjebrev och istället dela saker som är unika för just oss som är enskilda användare av plattformen? Flödet blir så mycket mer intressant då! Jag önskar mig ett roligare flöde med mycket färre spam i form av kedjebrev framöver! Med uppdateringar från mina vänner, som är unika för just var och en av dem.

 

#METOO

Igår svämmade Facebook över av statusar skrivna av kvinnor där det stod:

”Me too.
If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote ”Me too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.
#metoo

Även Twitter svämmade över under hashtaggen #metoo

Skärmdump från twitter

Jag var en av dem som delade statusen. Idag ser jag en massa män som är tagna av att inse att de känner så väldigt många kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier och/eller övergrepp. Och det är bra.

Dock är jag förvånad över att män är så ovetandes om hur utbrett det här faktiskt är! Jag tycker att vi pratat om det här väldigt mycket och väldigt länge nu!

Jag hoppas verkligen att det här har på riktigt blivit en ögonöppnare för män att rannsaka sig själva och faktiskt också stå upp och synliggöra de här kränkningarna när de händer fortsättningsvis!

Bild med text #metoo

Jag ska ge några exempel på vad jag varit utsatt för:

När jag gick i grundskolan och gymnasiet var det vardagsmat att killarna tafsade en på rumpan, på brösten, ropade saker efter en i korridoren, tjuvspinkade genom dörrspringan till vårt duschrum på gymnastiken, jagade oss tjejer på rasten och tryckte upp oss mot väggen för att tafsa och pussas. Jag gick i skolan i ett vanligt svenskt medelklassområde i norra Sverige på 70- och 80-talen.

Senare i livet har killkompisar tagit för sig när det gäller sex. Jag har varit med om att mina vänner har förgripit sig på mig, för att de hade lust just då. Jag har också varit med om att den jag varit tillsammans med gjort detsamma. De har inte varit intresserade att kolla efter om även jag hade lust. Deras lust var viktigare än min lust. Eller min olust är nog bättre uttryckt.

Ute på krogen har män fortsatt att tafsa: i kön till baren, på dansgolvet, i kön till toaletten, i trängseln i lokalen. Tafsat på min rumpa, mitt skrev, mina bröst. Eller stått vid baren och klätt av mig kläderna med blicken när jag dansat på dansgolvet.

Jag har blivit kallad ”lesbisk jävla hora” när jag bett en man att avlägsna sig från vårt bord med bara kvinnor efter det att jag gjort tydligt för honom att han bidrog med negativ energi och att ingen av oss var intresserade av att följa med honom hem och titta på porr. Han lämnade bordet först då en vakt kom och hjälpte honom därifrån.

Jag har fått bilder på mäns erigerade snoppar skickade till mig utan att jag bett om det ett otal gånger. Män har också känt sig manade att berätta för mig hur kåta de är och vad de skulle vilja göra med mig, ibland utan en närmare presentation av sig själva. Som ett första ”hej”.

Jag har också fått uppmaningen att skicka bilder på mig naken till män väldigt många gånger.

Vanliga vita medelklassmän

De killar/män/snubbar som utsatt mig för det här är alla vanliga killar/män/snubbar. Det är killar/män/snubbar med vanliga jobb, vanligt socialt liv, ibland även med fru och barn, men där han velat ha ”lite skoj” vid sidan av. Ingen av de här killarna/männen/snubbarna har varit invandrare, ska jag tillägga. Samtliga har varit vita medelklassmän.

Jag är en kvinna som kommit väldigt lindrigt undan.

Jag säger som Frida Boisen i en krönika:

” Jag hoppas att ”me too” inte blir ett kvinnovrål som ekar ut över vår värld, utan åtgärd. Låt #Metoo bli ett vrål som leder till förändring.

Ett vrål som ger oss alla chansen att visa vart vi står. Att vi än mer tar ställning för en jämställd värld. En värld där alla människor ska behandlas med respekt.

Det är vår förbannade plikt som människor.”

 

Blockerad på Facebook

Facebook har gemenskapsregler för att vi alla ska kunna känna gemenskapen i nätverket. Det är ju bra, kan man tycka! Men det blir väldigt konstigt då de här reglerna slår helt tokigt! Jag ska visa lite olika exempel på bilder som inte tillåts på Facebook här. (OBS! Jag vet inte om exakt de här bilderna blivit blockerade, eller ens publicerats på FB. Men jag vet att liknande bilder har blivit det. Bilderna har jag googlat fram, var de publicerats skriver jag i bildtexten)

  • Personer av samma kön som kysser varandra

    Två män som kysser varandra

    Källa equlizer.se

  • Kvinna som ammar sitt barn

    Ammande barn

    Källa alltomforaldrar.se

  • Bild på stark kvinna som kämpar mot bröstcancer

    Charlotta Lundgren är en krigare mot cancer

    Charlotta Lindgren, Vindeln, har kämpat mot bröstcancer. Foto: Maria Westling, bild har publicerats i flera medier.

Och det är när folk har publicerat artiklar på Facebook som handlar om Charlotta Lindgren från Vindeln, som själv blev blockerad på Facebook när hon delade bilden på sig själv, som de blivit blockerad på Facebook:

Själv har jag delat tre artiklar som handlar om det här. Först togs artiklarna bort av Facebook med den här motiveringen:

fb-2

Idag delade jag den tredje artikeln i det här ämnet, den där vi får läsa om Babek Toloe som stöttar Charlotta Lindgren, och då valde nätverket att blockera mig i 24 timmar.

jag-a%cc%88r-blockerad

Vad är det då som tillåts att publicera på Facebook?

Jag är inte blockerad helt, jag kan surfa runt på Facebook, men jag kan inte skriva eller gilla något. Så jag har sökt lite på bröst, breast, titts, ass och butts och hittade följande bilder som ligger ute, allt är skärmdumpar från Facebook under eftermiddagen idag:

butt butt-clevage fuck-my-ass fo%cc%88rla%cc%8at-vad-sa-du-jag-ta%cc%88nkte-pa%cc%8a-bro%cc%88st saveed-pussy-ass-fuck

Alltså jag tycker att det känns väldigt konstigt med vad som är tillåtet och inte tillåtet på Facebook. Så jag skrev till dem ner mina åsikter. Ärligt talat vet jag inte om någon människa överhuvudtaget kommer att läsa det, jag antar att det är någon robot som har spärrat just den här bilden på Charlotta Lundgren, krigaren.

Här är mitt meddelande till Facebook:

Hej!
Jag anser att ni gjort ett misstag när ni blockerat mig, Charlotta Lindgren från Vindeln, Bröstcancerfonden, Folkbladet Västerbotten och några andra. Orsaken till att vi blockerats är för att vi delat bilden på/artiklar om Charlotta Lindgren från Vindeln där hon på sin gravida mage skrivit ”Jag är en krigare” och hon visar upp sin kropp där ena bröstet är bortopererat pga bröstcancer. Det här är inte en sexistisk bild, det är inte en bild som är ”porrig”. Det är en stark bild på en stark kvinna.

Män har i den här vevan lagt upp bilder på sina mansbröst och uppmanat folk att anmäla bilden, de bilderna har inte tagits bort av er. I grupper, som har uttalat rasistiska åsikter, har brott uppmuntrats – de har inte tagits bort, trots massanmälningar. Bilder som är uttalat sexistiska får ligga kvar. Men inte en bild på en krigare mot cancer. Jag anser att det är helt fel tänk från er. På grund av att jag delat texter om det här är jag nu blockerad i 24 timmar. Gör om, gör rätt!

Jag manar till källkritik

Just nu snurrar det runt en text på Facebook där det står:

Alla era poster kan bli offentliga imorgon. Även de budskap som har tagits bort eller bilderna inte tillåtet. Det kostar ingenting för en enkel kopiera och klistra in

Bättre sent än aldrig är rätt. Kanal 13 nyheter pratade just om denna förändring i facebook är integritetspolicy. Jag ger inte facebook eller någon enheter associerade med facebook tillstånd att använda mina bilder, information eller tjänster, både tidigare och kommande. Genom detta uttalande meddelar jag facebook att det är strängt förbjudet att lämna ut, kopiera, distribuera, eller vidta andra åtgärder mot mig på grundval av denna profil och / eller dess innehåll. Innehållet i denna profil är privat och konfidentiell information. Kränkningen av privatliv kan straffas enligt lag (ucc 1-308-1 1 308-103 och romstadgan).

Observera: facebook är nu en offentlig institution. Alla medlemmar måste skriva en lapp så här. Om du vill kan du kopiera och klistra in den här versionen. Om du inte publicerar ett uttalande minst en gång kommer det att vara taktiskt tillåter användning av dina bilder samt informationen i profilen statusuppdateringar. Inte delar.

Jag vill mana till källkritik här.

  1. Har du någonsin hört talas om Kanal 13 nyheter?
  2. Vad är ucc 1-308-1 1 308-103 och romstadgan? Går det att googla?
  3. Hur känns språket i texten?
  4. Känns det rimligt att de som delar den här texten kan få egna villkor med det enorma nätverket Facebook är?

Känns endast en av punkterna ovan lite konstig är det skäl nog att inte dela vidare. Känns fler konstiga – ännu större skäl att inte dela.

Det är spam. Texten är till för att skapa oro. Dela den inte vidare. Den dagen du skapade ditt konto på Facebook godkände du användarvillkoren. Skulle de ändras så skulle Facebook själva meddela det.

Tips!

Viralgranskaren

Följ ViralgranskarenFacebook och på Twitter. Där finns mycket bra att hämta om man känner sig osäker. En text de skrivit om just det här jag skriver om nu kan man läsa här. Där står till exempel att läsa:

Kan du som privatperson göra något för att förhindra vilka uppgifter Facebook äger om dig? Ja, Snopes listar i sin artikel om statusuppdateringen några alternativ:

  • Undvik att skaffa dig ett konto på Facebook.
  • Förhandla fram ett eget bilateralt avtal dig och Facebook emellan.
  • Pressa Facebook att ändra sina regler genom deras Site Governance-sida.
  • Radera ditt konto på Facebook.

Hi, I´m Erika – your random swede

För en vecka sedan fick jag reda på att jag kan få svara i telefon från människor som ringer Sverige. Det är en kampanj som Svenska turistföreningen kör för att fira 250 år av yttrandefrihet, något Sverige var först i världen att ha. Det här tyckte jag verkade vara roligt, så jag laddade ner appen ”The swedish number” och registrerade mitt eget telefonnummer. Jag fick veta att det är många som vill svara för Sverige, att det skulle ta ett tag innan jag kunde få vara en av dem. Igår fick jag ett sms med ett meddelande att jag nu är en av de utvalda.

IMG_5110

En timme senare fick jag mitt första telefonsamtal från Chris från Boston. Vi pratade ett bra tag. Han och hans fru tänkte semestra i Sverige nästa sommar och ville veta lite mer om landet. De hade hört talas om midsommar och funderade på om det skulle vara något att vara med om. Absolut, sa jag! Jag passade på att sälja in norra Sverige med sin natur och midnattsol också. Det lät intressant, tyckte Chris.

Sedan fick jag ett samtal från Bulgarien. En man som med sin fru nu den här sommaren ville besöka Sverige, men uppleva något annat än Stockholm och Malmö, där de redan varit. Jag hann säga norra Sverige – sedan bröts vårt samtal, tråkigt nog.

Jordan från Iowa, USA, ringde sedan. En 22-årig student som tycker att det är väldigt roligt att ringa och prata med okända svenskar! Jag blev hans åttonde svensk! Med honom pratade jag i nästan en halvtimme.

Dubai ringde, men den snubben ville ha mitt privata nummer och när han inte fick det la han på luren. Idag har Indien även ringt, men han som ringde därifrån la på luren ganska direkt.

Jag tycker det här är fantastiskt roligt! I början är samtalet lite trevande, men de som ringt mig är sociala människor som vill prata en stund. Om sitt eget land, om mitt land, politik, skillnader i system, om sitt jobb, om var i Europa det är bra att åka om man ändå tagit sig över till Europa. Om precis vad som helst.

Vår statsminister Stefan Löfven har också svarat i telefonen som en random swede.

Ingela Hjulfors Berg har skrivit ett par inlägg om det här också:

 

DN/Ispos undersökning – ”Högt förtroende för media”

”De traditionella medierna mörkar”, ”PK-media talar inte om hur det EGENTLIGEN ligger till”. Så har det låtit ett bra tag nu i vissa kretsar. De så kallade ”sanningssägarna” menar att de medier som under väldigt lång rapporterat om nyheter och skeenden har börjat ljuga och då främst då det gäller när brott begåtts. Vi får i de här medierna sällan – eller aldrig – veta om förövaren haft mörk hud, menar de. Och i det ligger alltså då mörkningen.

Själva litar de på sajter som Avpixlat, Exponerat, Fria Tider, Samtiden, Dispatch International – sajter som i vissa fall får samlingsnamnet ”alternativa medier”. Sajter som när brott begås avpixlar sådant som de menar att de andra medierna mörkar. De talar gärna om brottet begåtts av person med mörk hy, de lämnar i vissa fall även ut adress och annat om den personen. Det här görs däremot inte om förövaren råkar ha vit hy och heta något typiskt svenskt namn. Inte helt konsekvent kan jag tycka. (Jag har tidigare skrivit inlägget ”Rasistiska sajter du inte vill råka dela”).

Nyligen intervjuades även makarna Adelsohn i DN Fokus där de berättade att de inte riktigt litar på de traditionella medierna. Och de menade också att ”många upplever” att sanningen mörkas. Här blev jag mörkrädd. Vi har en före detta kulturminister och en före detta partiledare som har de här åsikterna. Det blev ett ramaskri och det kan inte ha varit lätt för Lena och Ulf de efterkommande dagarna. Läs här hur krönikören Erik Wisterberg, i Dagens Media, skriver ”Så ljög Adelsohn om mediernas påstådda mörkläggning”.

Jesper Strömbäck är professor i journalistik och politisk kommunikation vid JMG, Göteborgs universitet. Han säger i en artikeln ”De förstår inte hur journalistik går till”, i tidningen Journalisten följande:

”Ibland kallas de alternativmedier, men det är en beteckning som är djupt missvisande. De är inte på något sätt ett alternativ till etablerade medier och tror man att de ger en mer rättvisande bild av verkligheten ser jag det som djupt problematiskt. De drivs av en agenda, de har inga journalistiska anspråk och försöker inte på något sätt följa normer om saklighet och opartiskhet när det gäller hur man värderar källor, hur man värderar information eller hur man gör relevansbedömningar av olika typer av information. De har en tydlig agenda som de följer, på samma sätt som politiska partier. Man måste ta del av innehållet utifrån de förutsättningarna. Därför är de inga alternativ till traditionella nyhetsmedier.”

DN/Ispos undersökning – ”Högt förtroende för media”

Kollage medialoggor

DN och Ispos har nu gjort en undersökning bland svenskar och vårt förtroende för olika medier och den visar på något annat än vad makarna Adelsohn och de som kallar sig ”sanningssägare”. Den visar på att vi svenskar har högst förtroende för Public Service och på andra plats kommer de stora morgontidningarna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Endast 4 procent har förtroende för Avpixlat. DN skriver idag:

”Avpixlat nämns ofta i debatten men sajten är inte välkänd för en bredare allmänhet, visar DN/Ipsos mätning. Andelen som känner till den ganska eller mycket väl är 13 procent. Tilltron ligger på en ännu lägre nivå. Det är 4 procent som anser sig ha mycket eller ganska stort förtroende för sajten medan 7 procent har uppfattningen att den ger en sann bild av verkligheten.”

Martin Jönsson skriver i en kommentar till den här undersökningen att det här är ”Förödande siffror för alternativa ‘sanningssägare’”:

”Framför allt är dagens Ipsos-undersökning en väldigt dålig nyhet för de främlingsfientliga och antimuslimska sajter som kallar sig själva alternativmedier. Dock är det en nyhet som deras läsare inte lär få ta del av, eftersom själva grundidén på dessa sajter är att bara publicera sådant som kan förstärka deras världsbild.”

Kanske det vänder nu? SD som parti har också tappat väljare och förtroende på senare tid. Kanske är det så att vi börjar bli rätt less på de här ”sanningssägarna” och deras variant på vad som är sant och riktigt? Jag hoppas det!

Som man handlar blir man behandlad

Anders Behring Breivik. Namnet väcker avsky hos de allra flesta av oss efter hans terrordåd på Utöja och i Oslo sommaren 2011. En man som med sitt manifest ”2083 – En europeisk självständighetsdeklaration” kortsiktigt vill att alla europeiska länder ska underkasta sig vissa krav, främst att deportera alla muslimer. Terrorattackerna sommaren 2011 var en del i marknadsföringen av det här manifestet.

2016 stämmer han den norska staten för att han menar att den inskränker honom i hans mänskliga rättigheter. Han tycker synd om sig och säger i rätten att om han lyckas ta livet av sig är det den norska statens fel. Han vill umgås med andra, han menar att han hindras att värva medlemmar till sin organisation, han har inte fått ge ut böcker, han har inte fått gifta sig och han har inte heller internetuppkoppling.

Ska vi då fundera lite kring det här så kan vi ju konstatera att han är dömd för terrorbrott och anses vara en farlig människa. Farlig för andra och även för sig själv. Hans manifest och nazistiska tankar vill inte norska staten att han ska sprida ut – av förklarliga skäl. Han säger att han sedan 2012 är öppen nazist, men att han haft de tankarna sedan han var barn.

– Han ångrar ingenting och han är lika politiskt motiverad som tidigare. Han har nya planer och det är väl för att han inte kan kommunicera dessa som han känner sig frustrerad. Just nu är det inte så mycket han kan göra själv och därför är han beroende av att andra tar del av hans idéer och arbetar för att de kan förverkligas, säger reigionshistorikern Mattias Gardell till DN.

Jag blir provocerad när personer som dömts för förfärliga brott endast kan se till sig och sitt. Han ger ingen som helst tanke till sina offer, jag förmodar att många av dem fortfarande lider av det var med om den där dagen i juli 2011. Jag vill inte på något sätt jämföra dåden Hagamannen och Breiviks utfört med varandra, men deras syn på sin tillvaro är liknande:

  • Niklas Lindgren ville inte ingå i Frivårdens program under sin villkorliga frigivning, han ville till Umeå trots att Kriminalvården inte ansåg det vara så bra. Varken för honom eller för umeborna.
  • Breivik anser också att han är ett offer. Och det är han i och för sig. Han är ett offer för sina egna handlingar, sådant alla måste ta konsekvenser av.

Som man handlar blir man behandlad.

Läs även

 

Män borde vara mer rädda än kvinnor

Sedan polisen i Östersund häromdagen gick ut och varnade kvinnor att gå ut ensamma efter mörkrets inbrott har det blivit något av en storm i sociala medier. Framför allt kvinnor har stormat, framför allt män förstår inte stormen. Kvinnorna menar att det inte är deras ansvar att män överfaller kvinnor. Männen menar att det är väl bra att polisen varnar för att det nu är osäkert för kvinnor att röra sig ute på gator och torg. Jag vill rikta den här texten till den senare gruppen.

  • När män samlas i grupp för att se på fotboll eller för att demonstrera riktas det stora polisinsatser för att skydda män från män. Männen förväntas att inte kunna sköta sig.
  • När Sverige stänger gränserna för att minska flyktingströmmarna riktas stora polisinsatser för att hindra asylsökanden från att komma in i landet
  • När män går ut på stan och överfaller kvinnor uppmanars kvinnor att stanna inne. Kvinnor förväntas ta ansvaret för att män inte ska överfalla dem. Inga större polisinsatser sätts in.

Jag tycker att något är snett här, måste jag säga. Igår såg jag en status på Facebook som delades friskt. Det stod:

Polisen i Östersund uppmanar alla män i stan att stanna hemma när mörkret faller på. Finns stor risk för att ni våldtar och misshandlar ensamma kvinnor på promenad. Fruktansvärt trist att detta ska drabba alla män då långt ifrån alla är skyldiga men man måste ju tänka på säkerheten i första hand och därför går dom nu ut med detta.

Här har personen vänt på problemet och gör inte offren ansvariga för eventuella överfall. Men hade polisen gått ut med den här varningen hade det nog blivit ett ännu större ramaskri, skulle jag tro. Inte ska väl mäns frihet behöva inkräktas!

Och så kommer ofelbart argumentet ”Men det är ju INTE ALLA MÄN som gör sånt här!”. Nej, det är det inte. Det håller jag med om. Men det är i större utsträckning män än kvinnor som står för våld mot andra människor. Framför allt mot andra män.

Hur ser då statistiken ut?

Jag tog fram publikationen På tal om kvinnor och män. Lathund om jämställdhet 2014, som SCB tar fram vartannat år. (Här går den att beställa, ny upplaga kommer dock i sommar.) Här nedan några bilder om hur det ser ut och vilka som egentligen borde hålla sig hemma. Så här säger statistiken:

1) Antal anmälda brott som OFFER i åldern 18 år och äldre som utsatts för misshandel samt relation mellan offer och förövare.

Anmäld för misshandel

Här kan vi se att män oftare än kvinnor blir offer för misshandel av okänd förövare och att det mest sker utomhus. Kvinnor blir oftare än män utsatta för misshandel av känd förövare och oftare i hemmet än utomhus.

2) Personer som varit utsatta för misshandel efter hur deras familjesituation ser ut

Personer som varit utsatta för misshandel

Här kan vi se att gruppen ensamstående män 16-44 år utan barn är den mest utsatta gruppen när det gäller misshandel.

3) Procent av befolkningen som utsatts för misshandel, uppdelat på kvinnor och män samt åldersgrupper

Personer utsatta för mishandel efter ålder

Här ser vi att de flesta av oss, kvinnor som män, blir inte utsatta för överfall.

4) Personer som varit utsatta för misshandel efter plats

Personer som varit utsatta frö misshandel efter plats

Vi ser att män står för en mycket större andel av förrövarna än vad kvinnor gör. Vi ser också att kvinnor i större delen är mest utsatt i sitt eget hem än andra platser.

5) Personer som känner ORO för att utsättas för överfall eller misshandel efter ålder och kön

Personer som känner oroTrots att det mest är män som är utsatta är det framför allt kvinnor som KÄNNER ORO för att utsättas.

6) Personer som känner sig otrygga vid utevistelse sen kväll efter kön och ålder

Personer som känner oro sen kväll Det är samma sak här – trots att det mest är män som är utsatta för överfall sen kväll är det kvinnor som känner sig mest otrygga,

7) Personer som mycket, eller ganska ofta, väljer en annan väg eller färdsätt på grund av oro att utsättas för brott efter ålder och kön

Personer som väljer väg

Igen ser vi att kvinnor i större omfattning än män väljer att anpassa sig efter hur deras oro känns.

Visst är det snett någonstans?

 FAKTA: Män borde vara mer rädda än kvinnor!

Journalisten och författaren Katarina Wennstam, specialiserad på sexuellt våld, skrev igår på sin Facebooksida:

Jag skulle vilja understryka hur problematisk Östersundspolisens uppmaning till kvinnor att hålla sig hemma på kvällar och nätter pga flertalet överfall den senaste tiden är, av flera skäl:
1) det är självklart att uppmaningen är sprungen ur omtanke, men i så fall borde polisen också avråda kvinnor från att gifta sig eller bli sambo
2) det är rent statistiskt farligare för en kvinna hemma vilket gör rådet att just stanna hemma väldigt paradoxalt 3) polisen går inte ut i samband med t ex fotbollsderbyn och avråder män från att vistas på och runt arenor av risk för att utsättas för våld, då ska lugnet istället garanteras genom enorma polisinsatser
4) inga andra presumtiva brottsoffer får i samma utsträckning höra att de är de själva som ska stå för det brottspreventiva arbetet, som ska se till att ”bete sig” så att de inte blir utsatta, dvs våldtagna
5) samma råd att begränsa sitt livsutrymme i det offentliga rummet har polisen gett till kvinnor flera gånger tidigare då andra överfallsvåldtäktsmän härjat – men hur länge ska kvinnor hålla sig inne är det tänkt? I fallet Hagamannen tog det nio år innan polisen grep rätt man.

Hon var med i Aktuellt igår och diskuterade med områdeschefen för polisen i Östersund. Se klippet här. Läs även en artikel med henne i Expressen här. Advokaten Elisabeth Massi Fritz skriver en debattartikel i Metro på ämnet här.

(Det här är mitt inlägg 10/100, dag 10, i bloggutmaningen #Blogg100)