Vad ska du bli när du blir stor? Den frågan får barn inte sällan och så har det varit så länge jag kan minnas. Barn kan drömma stort, det finns inga begränsningar alls, men det här är något många av oss tappar bort med tiden. Jag ska ta med dig på en liten resa här där jag berättar om hur det blivit för mig.
”När jag blir stor ska jag bli doktor, dirigent, cirkusartist, clown, snickare och polis med hundra barn som ska hjälpa mig att fånga alla tjuvar.”
Citatet ovan är mitt som jag minns det. Det var inte så att det var ett av de här yrkena jag skulle bli, jag skulle bli alla samtidigt. Lite längre fram i livet tyckte min pappa att jag skulle bli politiker, eftersom jag hade ett engagemang och så mycket åsikter i många frågor, men politiken lockade mig inte alls. Lite senare kom vi på att socialantropolog kanske skulle vara något för mig. ”Läran om den sociala människan” eller ”läran om människan i samhälleliga sammanhang”. Det låter fortfarande vansinnigt intressant, men så blev det inte.
Som 19-åring ville jag till huvudstaden och för att få någonstans att bo i staden med stor bostadsbrist valde jag att arbeta åt landstinget som sjukvårdsbiträde. Landstinget hade bostäder åt oss anställda som kom från andra ställen i så kallade bostadshotell och tillsvidareanställning fick man, trots ingen erfarenhet alls.
I vården trivdes jag riktigt bra, jag utbildade mig så småningom till undersköterska och ett tag tänkte jag att barnmorska vore kul att arbeta som. Vägen dit kändes dock alldeles för lång och krånglig, det skulle ta minst fem år och det kändes inte riktigt värt det, så jag stannade kvar i undersköterskeyrket i tio år. Jag var en duktig undersköterska och jag har arbetat med det mesta inom det skrået: på olika vårdavdelningar, som personlig assistent, på sjukhem och servicehus, på akuten. Efter tio år var jag dock less.
När jag var föräldraledig med mitt första barn kände jag att jag behövde något nytt, så jag satte mig i skolbänken på KomVux när sonen började förskolan. Tankarna på journalistyrket blev allt starkare och tillslut tog jag också examen som journalist.
Journalistyrket älskar jag! Här får jag träffa så många olika människor som kan saker jag inte kan och jag får tillträde till ställen andra inte får. Yrket innebär ett ständigt lärande, det är utvecklande och det ger mig även utlopp för den kreativa ådran. Att beskriva en händelse eller ett skeende på ett så bra sätt som möjligt är fantastiskt roligt! Oavsett media.
Mediebranschen är dock inte lika rolig. Många hoppar från vikariat till vikariat till dess att de blir ut-LAS:ade och det hände även mig. Länge har journalistyrket hamnat på listan av jobb som är svårast att få. Bilden nedan är en skärmdump från sajten AllaStudier.se.
Under åren som gått har jag arbetat med många olika saker i flera olika branscher. Jag har utbildat mig inom hälsoområdet, funderat på att starta eget men landat i att jag varken har orken eller drivet för att ro i land det så att det går ihop. Jag har även landat i att det är så många framför mig i LAS-kön för journalistjobb att jag måste tänka om helt.
Så var är jag nu?
Sedan november arbetar jag som undersköterska på sjukhuset igen. Ett yrke jag varit i från i 20 år. Och det är faktiskt väldigt roligt! Det är rätt häftigt att inse att muskelminnet är starkt! När jag klev i de vita kläderna igen kändes det inte som att det var 20 år sedan sist. Jag kan det här jobbet. Första gången jag skulle ta blodprov, ett blodtryck, skanna en urinblåsa, tappa en person på urin osv behövde jag inte alls tänka efter – det bara hände per automatik.
Igår skrev jag på ett avtal med en tillsvidareanställning på heltid och det känns riktigt bra!
Med det här jobbet kommer jag också att ha tid och ork över att på min fritid arbeta för mina drömmar. För jag har börjat kunna drömma igen. Som när jag var barn. Fast ännu större.
Erikas tankar om saker 