Coronavåren året 2020

Våren 2020 blev våren då världen drabbades av ett nytt och aggressivt virus. För egen del känner jag att jag behöver skriva av mig lite om den, utifrån att jag arbetar på sjukhus och på en så kallad slussavdelning för Covid-19. Jag skriver i en slags dagboksform om hur det är på att arbeta på MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning). Vi har fått läsa en väldig massa berättelser från olika IVA-avdelningar runt om i landet, min berättelse är annorlunda.

En dag i januari

Efter att hösten 2019 var så tung arbetsmässigt, har vi nu dragit ner antalet vårdplatser till 18. Vi hade 24 innan och det var inte ovanligt att vi hade 28 patienter inneliggande under hösten. Beläggningsgraden var 106%. Många patienter behövde också en personal som hela tiden vakade över dem på grund av olika saker: vissa är oroliga, andra behöver ett vak för att de är väldigt sjuka och några har försökt ta sitt liv.

Till oss på MAVA kommer de allra flesta direkt från akuten. De kan ha hjärtsvikt, njursvikt, svårt att andas, svimmat och slagit sig, tagit en överdos, de kan ha blodproppar i benet och ibland vet vi inte varför patienten mår som den mår och utreds hos oss.

Att vi nu tar emot färre patienter spiller över på andra avdelningar, men vi behöver det här. Vi behöver verkligen återhämtning. Flera i personalen har slutat och just nu skolar vi in många nya sjuksköterskor och undersköterskor, de flesta är alldeles nyexaminerade. Dessutom har vi många studenter på praktik. Det ställer höga krav på oss alla.

En dag i mars

Coronaviruset har nu kommit till Sverige. Vi får veta att vi behöver öka antalet vårdplatser igen. Först tillbaka till 24, men målet är att vi ska ha personal till 28 platser. Vi får också ett nytt schema, ett schema där vår arbetstid omfördelats en del. Det känns jobbigt och jag känner även en oro för vad vi står inför. Men vi måste ju. Vi har ju samhällsbärande yrken.

MAVA blir en så kallad slussavdelning för Covid-19, vilket innebär att alla patienter vi tar emot ska testas för sjukdomen och när vi har fått provsvar skickas patienten vidare. På akuten har man tre olika klasser för Covid-19 i triageringen: högrisk, lågrisk och ingen risk. De som klassas som högrisk hamnar på infektionskliniken, lågrisk kommer till oss. Men om patienten behöver hjärtövervakning kommer även högriskklassade till oss. Vissa avdelningar på sjukhuset tar inte emot patienter som inte har ett negativt Covidprov (dvs som inte har sjukdomen), eftersom deras patienter är så sköra. Så först landar de hos oss.

Vi har gått igenom vad vi har för skydd. I förrådet finns fem visir, vi får veta att munskydd är det brist på.
”Munskydden tillverkas i Kina och nu har Kina exportförbud”, berättade chefen vid ett morgonmöte. Så vi får just nu endast använda sådana när vi verkligen behöver dem. FFP3-skydden är inlåsta i läkemedelsrummet.

Vi har en patient som är väldigt vård- och omsorgsbehövande. Jag och den sjuksköterska jag arbetar med är inne på salen och pysslar om patienten mycket den här dagen. Statusen för Covid-19 är ”lågrisk”, det betyder att patienten har ett symtom och förmodligen inte har sjukdomen. Omkring klockan 15 knackar det på dörren till salen och en kollega ber oss komma ut. Men först måste vi tvätta händerna väldigt noga. Patienten är vår första med konstaterad Covid-19. Vi har varken haft på oss munskydd eller visir. Det ska vi inte behöva vid låg misstanke om Covid. Vi har endast haft på oss förkläde och handskar som vanligt. Tankarna går genom huvudet. Vad gör vi nu? Hur transporterar vi patienten till infektionskliniken på ett säkert sätt? Kommer jag att bli sjuk?

Vi får veta att vi måste vara tre personal som går iväg, två som tar sängen och en som går ett par meter framför och ser till att folk vi möter tar en annan väg. Patienten ska ha munskydd, nya kläder, sängen ska vara spritad och renbäddad. Vi ska ha långärmade förkläden, munskydd, visir och handskar. Det är varmt, förklädet klibbar fast längs armarna, glasögonen immar igen och munskyddet gör det svårt att andas.

I kulverten möter vi många, det är tiden för skiftbyte så sjukhusets dagpersonal är på väg hem. De vi möter ser chockade ut, de förstår först inte riktigt vad de möter, men min kollega som går längst fram är väldigt bestämd och folk vänder om.

Väl på infektionsavdelningen flyttar vi över patienten till en av deras sängar och nu får vi lära oss hur vi ska klä av oss skyddsmunderingen:

  • av med handskarna – sprita händerna
  • av med förklädet – sprita händerna
  • gå ut i slussen mellan salen och korridoren, stäng dörren, ta av visiret – sprita händerna.
  • ta av munskyddet och sprita händerna.
  • ta på nya handskar, sprita sängen, ta av handskarna och sprita händerna.
  • nu först får vi gå ut i korridoren.

Den här dagen blir det en och en halv timmes övertid för mig.
Jag är vaksam över mitt eget mående i två veckor och träffar inga vänner.
Lyckligtvis får jag inga symtom!
Jag pustar ut.

En dag i april

”Var är alla våra vanliga patienter?” undrade vi en dag. Har folk plötsligt slutat bli sjuka? Vi har bemannat upp ordentligt och ökat antalet vårdplatser, men vi har nästan inga patienter. Jag ser på Rapport en kväll att en man som fått en hjärtinfarkt valde att inte söka vård, på grund av rädsla över att smittas av Covid-19. Det är nog många som resonerar så. En dag hade vi så få patienter och så mycket personal att vi skulle kunna haft extravak på samtliga och ändå ha personal på golvet! Helt galet!

På jobbet har vi roligt, vi får faktiskt tid att umgås med varandra. Vi skrattar mycket och vi beställer mat från en take awayrestaurang och kan äta middag tillsammans hela gänget. Det är verkligen inte ofta det händer.

Vi har bra med skyddsutrustning numera. Men nu är toalettborstar restade. Chefen får själv åka till ICA Maxi och köpa så att vi har. Även hand- och ytsprit är det brist på. Vi sparar flaskor och fyller på från dunkar som kommer från Sekab, etanolfabriken i Domsjö. Den luktar konstigt.

En dag i maj

Att vi ett tag hade så lugnt har nu ändrats. På MAVA har vi normalt sett, utan Covid-19, ett högt flöde med snabba vårdförlopp. Våra patienter ligger inne hos oss 3-5 dagar (ibland bara ett dygn), ofta för utredning om vad som felas med dem och sedan går de antingen hem eller skickas vidare till andra avdelningar. Det tempot är tillbaka och nu har vi dessutom Covid att tänka på. Patienterna ligger kortare tid hos oss, då vi skickar de flesta vidare till andra avdelningar efter att vi fått provsvar om Covid-19. In och ut går betydligt snabbare nu än vanligt.

Vi har inte kommit upp till 28 vårdplatser än, det går inte eftersom alla nya patienter behöver isoleras i enkelsal till dess att vi har ett provsvar. Covidproverna tar sex timmar att analyseras och på labbet kör de proverna bara ett par gånger om dagen. De flesta svaren kommer kring klockan 15 dagen efter att de kommit in och det är först då vi kan börja jobba. Det här blir en flaskhals för oss eftersom det är först efter det att vi fått negativa provsvar som vi kan börja jobba. Det är efter det att patienten fått ett provsvar som säger att den inte har Covid-19 som vi kan skicka patienten till olika undersökningar och till andra avdelningar: Tiden fram till klockan 15 är en enda lång väntan och det blir på sena eftermiddagar, kvällar och nätter som vi både skriver ut och skriver in patienter. Vi måste också flytta om patienterna som är kvar. De som har fått provsvar som är negativt, alltså att de inte är sjuk i Covid-19, behöver ju inte ligga isolerade längre och vi behöver ha minst 10 lediga salar, helst fler, för nya patienter. Under ett kvällspass skrev vi in 14 nya patienter. Det har också hänt att vi satellitat ut patienter (skickat till annan avdelning på sjukhuset) mitt i natten för att frigöra plats hos oss. Det är inte bra.

Via rörposten skickas det numera mycket kärlek från andra avdelningar och akuten till oss. Det är väldigt fint.

SBAR, som det står på bilden här ovan, är ett sätt att kommunicera effektivt inom vården där bokstäverna betyder olika saker: SBAR står för:

  • Situation
  • Bakgrund
  • Aktuellt tillstånd
  • Rekommendation

Ibland kommer det patienter till oss från akuten som blir skjutsade av personal i full mundering och gasmask 90, som IVA och akuten fått av försvaret. Den synen kommer jag nog aldrig att vänja mig vid. Just gasmaskerna griper tag i mig. Är vi i krig? Jag pratar med en narkossköterska om det här och han sa att det nog är bra att den känslan kommer, att vi blir påminda om virusets starkhet. Att det är på riktigt. Att det är allvarligt. Han har nog rätt.

Jag tittar på mina händer. Handflatorna har fått flagor och även mellan fingrarna flagar det. Under en fikarast är vi tre kollegor som pratar om våra händer och de ser alla likadana ut. Allt tvättande och spritande av händerna gör dem så här torra. Under en ledighet från jobbet går det mycket handkräm och huden får lite återhämtning till det är dags för en arbetsperiod igen.

En dag i juni

Vi får höra att det finns avdelningar på sjukhuset som haft utbrott av Covid-19 bland personalen. Det har vi faktiskt lyckats undvika. Ingen av oss har drabbats trots att vi har haft flera patienter hos oss som har konstaterats med sjukdomen. Vi känner oss stolta över att vi har bra hygienrutiner i arbetsgruppen.

Under våren har olika saker varit restade och inte gått att beställa. Först var det munskydd, sedan blev det toalettborstar. Nu är det skydden till örontermometrarna som är svåra att få tag i. Det är slut i hela Europa. Hos oss har därför alla patienter personliga skydd, som ligger på deras sängbord och återanvänds. Vad är nästa grej att restnoteras, tro?

Nu kommer även antikroppstestet som vi ska ta. Jag förstår egentligen inte varför, eftersom man inte riktigt vet vad det innebär om man har antikroppar. Folkhälsomyndigheten säger ju att man inte vet om det innebär att man är immun eller inte. Men det kanske är för regionens statistik, för att vi ska lära oss mer om viruset tänker jag och lämnar provet. Svaret är att jag inte har antikroppar, jag har inte haft Covid-19. Än.

Skärmdump 1177, antikroppssvar

Tillbaka till där det började

Vad ska du bli när du blir stor? Den frågan får barn inte sällan och så har det varit så länge jag kan minnas. Barn kan drömma stort, det finns inga begränsningar alls, men det här är något många av oss tappar bort med tiden. Jag ska ta med dig på en liten resa här där jag  berättar om hur det blivit för mig.

”När jag blir stor ska jag bli doktor, dirigent, cirkusartist, clown, snickare och polis med hundra barn som ska hjälpa mig att fånga alla tjuvar.”

Citatet ovan är mitt som jag minns det. Det var inte så att det var ett av de här yrkena jag skulle bli, jag skulle bli alla samtidigt. Lite längre fram i livet tyckte min pappa att jag skulle bli politiker, eftersom jag hade ett engagemang och så mycket åsikter i många frågor, men politiken lockade mig inte alls. Lite senare kom vi på att socialantropolog kanske skulle vara något för mig. ”Läran om den sociala människan” eller ”läran om människan i samhälleliga sammanhang”. Det låter fortfarande vansinnigt intressant, men så blev det inte.

Som 19-åring ville jag till huvudstaden och för att få någonstans att bo i staden med stor bostadsbrist valde jag att arbeta åt landstinget som sjukvårdsbiträde. Landstinget hade bostäder åt oss anställda som kom från andra ställen i så kallade bostadshotell och tillsvidareanställning fick man, trots ingen erfarenhet alls.

I vården trivdes jag riktigt bra, jag utbildade mig så småningom till undersköterska och ett tag tänkte jag att barnmorska vore kul att arbeta som. Vägen dit kändes dock alldeles för lång och krånglig, det skulle ta minst fem år och det kändes inte riktigt värt det, så jag stannade kvar i undersköterskeyrket i tio år. Jag var en duktig undersköterska och jag har arbetat med det mesta inom det skrået: på olika vårdavdelningar, som personlig assistent, på sjukhem och servicehus, på akuten. Efter tio år var jag dock less.

När jag var föräldraledig med mitt första barn kände jag att jag behövde något nytt, så jag satte mig i skolbänken på KomVux när sonen började förskolan. Tankarna på journalistyrket blev allt starkare och tillslut tog jag också examen som journalist.

Journalistyrket älskar jag! Här får jag träffa så många olika människor som kan saker jag inte kan och jag får tillträde till ställen andra inte får. Yrket innebär ett ständigt lärande, det är utvecklande och det ger mig även utlopp för den kreativa ådran. Att beskriva en händelse eller ett skeende på ett så bra sätt som möjligt är fantastiskt roligt! Oavsett media.

Mediebranschen är dock inte lika rolig. Många hoppar från vikariat till vikariat till dess att de blir ut-LAS:ade och det hände även mig. Länge har journalistyrket hamnat på listan av jobb som är svårast att få. Bilden nedan är en skärmdump från sajten AllaStudier.se.

Prognos för journalistjobb, negativ trend

Under åren som gått har jag arbetat med många olika saker i flera olika branscher. Jag har utbildat mig inom hälsoområdet, funderat på att starta eget men landat i att jag varken har  orken eller drivet för att ro i land det så att det går ihop. Jag har även landat i att det är så många framför mig i LAS-kön för journalistjobb att jag måste tänka om helt.

Så var är jag nu?

Sedan november arbetar jag som undersköterska på sjukhuset igen. Ett yrke jag varit i från i 20 år. Och det är faktiskt väldigt roligt! Det är rätt häftigt att inse att muskelminnet är starkt! När jag klev i de vita kläderna igen kändes det inte som att det var 20 år sedan sist. Jag kan det här jobbet. Första gången jag skulle ta blodprov, ett blodtryck, skanna en urinblåsa, tappa en person på urin osv behövde jag inte alls tänka efter – det bara hände per automatik.

Igår skrev jag på ett avtal med en tillsvidareanställning på heltid och det känns riktigt bra!

Anställningsavtal

Med det här jobbet kommer jag också att ha tid och ork över att på min fritid arbeta för mina drömmar. För jag har börjat kunna drömma igen. Som när jag var barn. Fast ännu större.

Om träning och hjärnspöken

När det gäller träning finns det ibland en hel del hinder. Jag har några få gånger i mitt liv varit ute och sprungit, men det tycker jag är så vansinnigt tråkigt så det har kanske blivit totalt 10 gånger under min livstid. Max.

I 20-årsåldern fick jag ett träningskort i present, så då var jag ju tvungen under ett halvår att gå dit. Då var det aerobics jag gick på tillsammans med en kompis och det var så svårt med alla koreografier, så det blev också väldigt tråkigt och rätt kass träning för mig och sedan la jag det där helt och hållet på hyllan. Det var verkligen ingenting för mig!

När jag blev äldre handlade mina tankar om att träna på en träningsanläggning om följande:

  • på en träningsanläggning är alla så ”hippa”, unga och har snygga träningskläder. Jag skulle känna mig som ett UFO
  • alla andra är så duktiga, jag är så otränad (inga muskler, ingen kondis) så jag kommer att skämmas. Alla kommer att tycka att jag är så urkass!

Så det har inte alls varit något för mig, det där med träning. Jag tror inte jag är ensam om sådana här tankar. Vissa vågar inte heller bli rödblommiga, svettiga och flåsiga av ansträngning inför andra eftersom ”man inte ser riktigt klok ut då”. Vi föreställer oss att saker är på ett visst sätt och i den föreställningen hindrar vi oss, vilket är så synd!

Som jag nämnt tidigare peppade sjukgymnasten på Stressrehab mig med att jag skulle må så mycket bättre om jag motionerade några gånger varje vecka. Mitt motstånd var enormt! Dels är det ju jobbigt att träna, men sedan var det mina föreställningar också som kändes jobbiga. Jag var ju 43 år och alla på gym är ju unga-hippa-snygga-vältränade, tänkte jag och skämdes. Men vad jag upptäckte när jag väl tog modet till mig att köpa ett träningskort som jag faktiskt började använda var:

  • alla var inte så hippa och hade så snygga träningskläder! Vissa var över 70 år och hade ”gäddhäng” eller annat häng!
  • ingen brydde sig om hur dålig jag var, alla fokuserade på sin egen träning!
  • JAG fokuserade inte heller på andra, jag var tvungen att hålla allt fokus på mig själv!

I verkligheten såg det alltså helt annorlunda ut än vad jag hade tänkt och när jag efteråt tänkt efter en smula är det ju rätt märkligt hur jag resonerade tidigare. Varför i hela fridens namn skulle andra fokusera på MIG när de tränar? Och varför i hela friden skulle jag jämföra mig med andra och inte med mig själv?

Text på vägg: start where you are, use what you have, do what yo canPersonligen vill jag ha valuta för de pengar jag betalar för träningskortet och då funkar det inte att jag håller mer koll på alla andra än på mig själv. Det funkar inte heller att bara låtsasträna utan att bli rödblommig, flåsig och svettig. Kortet har jag ju skaffat för min egen skull, för att jag ska må så bra jag kan, för att jag ska bli starkare, smidigare och få bättre kondis. Inte för att stajla eller titta snett på otränade deltagare. Och jag har en stark känsla av att fler också resonerar så 🙂

Bilder på vikter Bild på mig bakom en stepbräda

Jag föredrar att gå på gruppass istället för att träna på egen hand och det eftersom jag tycker det är bra att en instruktör talar om för mig vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Instruktören har tänkt igenom passen så att de ska vara så effektiva som möjligt. Hemma slår latmasken till, men skulle jag ändå få för mig att köra något hemma skulle det verkligen inte bli lika uttänkt som ett gruppass är. Jag är också en sådan som vill stå längst fram så att jag lätt ser instruktören och mig själv i spegeln, så jag har koll på tekniken så att jag gör rätt. Det tycker jag är viktigt och min träning blir mest effektiv så. Jag skulle känna mig konstig och osäker på mina rörelser om jag stod längst bak och inte hade koll i spegeln.

Under åren har jag märkt en enorm skillnad på hur jag mår när jag tränar regelbundet jämfört med när jag inte gjort det. Jag är mycket piggare i huvudet, kroppen känns friskare och jag blir nog också en roligare människa att vara omkring. Om du som läser det här blir bara lite inspirerad att göra en förändring i ditt liv är jag glad. Du kanske inte vet idag hur bra du kan må! Men prova! Ta tag i latmasken och gör upp med den en gång för alla! Det är så värt det! 🙂

 

 

Nytt år – nya målsättningar

Så var det här, det nya året. Jag brukar aldrig ge nyårslöften och det har jag inte heller gjort i år. Men innan jul skaffade jag mig ett nytt träningskort och tanken är att jag ska använda det flera gånger i veckan.

När jag tittar på bilder på mig från 2014, när jag var som allra mest vältränad, har jag målbilden klar för mig. Så ska min kropp se ut och, vad som är ännu viktigare, så som den fungerade då vill jag att den ska funka igen. Då var jag så stark och uthållig och det ska jag bli igen! Nedan lite bilder från semestern på Hvar, Kroatien, sommaren 2014. 8 km stadig uppförsbacke var faktiskt inga som helst problem, trots värmen!

Sedan jag för snart två år sedan råkade bryta mitt knä i en skidolycka har det blivit lite si och så med träningen. Först var det helbensgips i sex veckor, sedan ortos och efter det har träningen inte riktigt funkat så bra för mig. Rehabträningen var urtråkig, jag gjorde den lite halvhjärtat, ska jag villigt erkänna, och musklerna i det ben jag bröt har inte riktigt hittat rätt än med alla nervbanor och funktioner. Det här är något jag lärt mig en hel del om genom min utbildning till massageterapeut. Hjärnan måste aktivt koppla på musklerna och nerverna för att de ska fatta att de ska jobba. Annars tar fel muskler över funktionen och då kompenserar vi, vilket gör att vi får problem på andra ställen. Kroppen vill vara stark, men den är också väldigt lat och tar den kortaste vägen till att vara stark, vilket blir knas.

Bild på vikter och vattenflaska

Idag har jag genomfört mitt första pass body pump på snart två år! Jag tänkte att jag skulle ta det väldigt lugnt, jag är högst medveten om vilken träningsvärk som är att vänta när man börjar med body pump, men jag blev så peppad av instruktören Magdalena att jag lite glömde bort det! 😀 När vi körde seten för benen fick jag aktivt titta på mitt vänstra ben i spegeln, fokusera på det ordentligt för att jag skulle kunna göra rätt. Musklerna är svaga och har inte fått jobba så här på väldigt länge.

Efter passet var mitt vänstra ben lite förvirrat, kändes det som. Det var som att det inte längre visste hur det skulle röra sig. Nu pirrar det i foten och jag tror att det är nervtrådar som håller på att hitta tillbaka och tar det som ett gott tecken.

Body pump ska det bli tre gånger i veckan nu och lite cykelpass på det. 2018 års målsättning när det gäller träning är härmed satt! För att hålla det här vill jag ha träningskompisar. Vi är ett gäng som startar en grupp på Facbook där vi har en hälsoutmaning. Hör av dig om du vill vara med i den! 🙂

Bild på mig när jag ligger och stretchar. Svettig och lycklig

#METOO

Igår svämmade Facebook över av statusar skrivna av kvinnor där det stod:

”Me too.
If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote ”Me too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.
#metoo

Även Twitter svämmade över under hashtaggen #metoo

Skärmdump från twitter

Jag var en av dem som delade statusen. Idag ser jag en massa män som är tagna av att inse att de känner så väldigt många kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier och/eller övergrepp. Och det är bra.

Dock är jag förvånad över att män är så ovetandes om hur utbrett det här faktiskt är! Jag tycker att vi pratat om det här väldigt mycket och väldigt länge nu!

Jag hoppas verkligen att det här har på riktigt blivit en ögonöppnare för män att rannsaka sig själva och faktiskt också stå upp och synliggöra de här kränkningarna när de händer fortsättningsvis!

Bild med text #metoo

Jag ska ge några exempel på vad jag varit utsatt för:

När jag gick i grundskolan och gymnasiet var det vardagsmat att killarna tafsade en på rumpan, på brösten, ropade saker efter en i korridoren, tjuvspinkade genom dörrspringan till vårt duschrum på gymnastiken, jagade oss tjejer på rasten och tryckte upp oss mot väggen för att tafsa och pussas. Jag gick i skolan i ett vanligt svenskt medelklassområde i norra Sverige på 70- och 80-talen.

Senare i livet har killkompisar tagit för sig när det gäller sex. Jag har varit med om att mina vänner har förgripit sig på mig, för att de hade lust just då. Jag har också varit med om att den jag varit tillsammans med gjort detsamma. De har inte varit intresserade att kolla efter om även jag hade lust. Deras lust var viktigare än min lust. Eller min olust är nog bättre uttryckt.

Ute på krogen har män fortsatt att tafsa: i kön till baren, på dansgolvet, i kön till toaletten, i trängseln i lokalen. Tafsat på min rumpa, mitt skrev, mina bröst. Eller stått vid baren och klätt av mig kläderna med blicken när jag dansat på dansgolvet.

Jag har blivit kallad ”lesbisk jävla hora” när jag bett en man att avlägsna sig från vårt bord med bara kvinnor efter det att jag gjort tydligt för honom att han bidrog med negativ energi och att ingen av oss var intresserade av att följa med honom hem och titta på porr. Han lämnade bordet först då en vakt kom och hjälpte honom därifrån.

Jag har fått bilder på mäns erigerade snoppar skickade till mig utan att jag bett om det ett otal gånger. Män har också känt sig manade att berätta för mig hur kåta de är och vad de skulle vilja göra med mig, ibland utan en närmare presentation av sig själva. Som ett första ”hej”.

Jag har också fått uppmaningen att skicka bilder på mig naken till män väldigt många gånger.

Vanliga vita medelklassmän

De killar/män/snubbar som utsatt mig för det här är alla vanliga killar/män/snubbar. Det är killar/män/snubbar med vanliga jobb, vanligt socialt liv, ibland även med fru och barn, men där han velat ha ”lite skoj” vid sidan av. Ingen av de här killarna/männen/snubbarna har varit invandrare, ska jag tillägga. Samtliga har varit vita medelklassmän.

Jag är en kvinna som kommit väldigt lindrigt undan.

Jag säger som Frida Boisen i en krönika:

” Jag hoppas att ”me too” inte blir ett kvinnovrål som ekar ut över vår värld, utan åtgärd. Låt #Metoo bli ett vrål som leder till förändring.

Ett vrål som ger oss alla chansen att visa vart vi står. Att vi än mer tar ställning för en jämställd värld. En värld där alla människor ska behandlas med respekt.

Det är vår förbannade plikt som människor.”

 

Ny inriktning i livet!

Jag ska berätta lite om den förnyelse jag gjort i mitt liv det senaste året. Egentligen började allt flera år tidigare, då jag hamnade i en rejäl utmattningsdepression. Då fungerade jag inte alls. Min kropp la av. Min hjärna la av. Hela min organism la av, endast de funktioner jag verkligen behövde fungerade – typ att hjärtat slog, att jag andades, att jag ibland behövde gå på toaletten. Men inte så mycket annat. Jag kände inte hunger, jag var hur trött som helst men kunde inte sova, mina muskler orkade knappt hjälpa mig att gå. Jag var väldigt illa däran.

På Stresskliniken fick jag flera verktyg för att komma tillbaka till ett fungerande jag. Ett av verktygen jag lärde mig var att inse vad träning gör för måendet. Jag deltog i en studie som innebar att jag skulle göra tre 45-minuterspass spinning i veckan och idag kan jag faktiskt påstå att de passen gjorde att jag fick mitt liv tillbaka. Jag lärde mig att det är underbart att ta ut mig ordentligt fysiskt och att träningsvärk är skönt.

Bild på mig när jag ligger och stretchar. Svettig och lycklig

Slutkörd, genomsvettig och lycklig efter ett cykelpass.

I höstas kom boken ”Hjärnstark”, av Anders Hansen, och allt han skriver i den boken kan jag applicera på mig och mitt mående. Har du inte läst den – gör det! Den finns i Storytel, i bokhandeln, på Bokus och Adlibris.

NY INRIKTNING I LIVET

Med min historia, där min hälsa verkligen har satts på prov, har jag känt att jag vill lära mig mer och jag vill också hjälpa andra att hitta sätt att kunna må bättre. Jag läste till hälsopedagog, fastnade för massage och vidareutbildar mig nu till massageterapeut. Skillnaden mellan skön friskvårdsmassage och att träffa en massageterapeut är stor. Personer som går till en massör för att de faktiskt har ont i nacken, ryggen eller någon annanstans behöver egentligen träffa en massageterapeut, eftersom en sådan utför behandlingar som en massör inte kan ge. Det handlar om att hitta varför personen har ont och vilka muskler det är som egentligen behöver behandlas. Ontet beror ofta på att vi har kompenserat en hel del. Jag kan ge ett exempel: har man exempelvis ländryggsproblem, sitter inte problemet i ländryggen. Problemet sitter oftast i låret och/eller i höftböjarfunktionen och då är det det vi ska behandla för att ländryggen ska kännas bättre. Det är vad massageterapeuten gör och det känns fantastiskt roligt att kunna hjälpa andra till att ha mindre ont!

KOSTENS BETYDELSE FÖR HÄLSAN

Vidare har jag också insett att maten inte längre är så näringsrik som den var tidigare. Idag är jordbruken är storskaliga, jordarna är utarmade och fisknäringen är till stor del en industri. Jag har hittat ett företag som tar fram kosttillskott av oerhört hög kvalitet och sedan jag börjat tillföra de här vitaminerna, mineralerna, fiskoljan, betaglukanerna och antioxidanterna har mitt mående ytterligare stärkts. Jag känner mig starkare både i min fysik och i mitt psykiska mående. Dessutom har jag lyckats gå upp hälsosamma 5 kilo! I hela mitt vuxna liv har jag stått på samma vikt, hur mycket mat jag än ätit har jag inte lyckats gå upp och många har kommentarerna kring min undervikt varit. Idag är jag inte hålkindad och benknotig längre och det känns mycket bättre, måste jag säga.

Vad som är viktigt i det här är förhållandet mellan de båda fettsyrorna Omega-6 och Omega-3. Vi behöver dem båda, men som maten ser ut idag får vi i oss för mycket av den inflammatoriska Omega-6 i förhållande till hur lite av den antiinflammatoriska Omega-3 vi får i oss via maten. Och är förhållandet mellan de här fettsyrorna skevt tar våra kroppar inte upp näring så bra, jag har ju till exempel varit underviktig i större delen av mitt liv. Därför behöver vi tillföra Omega-3 som kosttillskott. Nu finns det en uppsjö av produkter på marknaden, men alla är inte bra. En del menar att de ”rapar fisk” om de äter Omega-3, gör man det har man en olja eller kapsel som antingen är härsken innan man äter den eller så hinner den härskna i kroppen innan den har gjort jobbet, så att säga. Man måste noga studera innehållet i produkten så att den innehåller rikliga mängder av de Omega-3-fetterna som heter EPA och DHA. Och produkten behöver ha en stark antioxidant som stabiliserar upp det känsliga Omega-3-fettet.

Företaget som jag köper av, och också arbetar för, kan via ett enkelt blodtest, ett litet stick i fingret, visa hur fettsyrabalansen ser ut i blodet både innan man äter fiskoljan och hur det ser ut när man ätit den i fyra månader. 95 procent av alla når en stor förändring i sina värden och många märker också av effekter i sina kroppar. Det känns väldigt tryggt och bra med det här blodtestet, man får svart på vitt att den här fiskoljan faktiskt fungerar. Blir du intresserad av att veta mer – hör av dig till mig!

Mina kosttillskott: balansolja, multivitamin och -mineral och betaglukaner.

Vill du grotta ner dig mer finns det forskning på det här. Jag länkar till några artiklar här, annars kan man googla ”omega-3 omega-6 ratio”:

Vad jag gör numera är alltså att först se till att jag mår så bra jag kan må – men jag har också skaffat mig verktyg för att kunna hjälpa andra att må minst lika bra! Och det känns väldigt roligt, måste jag säga!

SPORTLOV!

Till vardags läser jag till Hälsopedagog vid Vindelns folkhögskola. Jag kan säga att jag har ett riktigt lyxår! Vi läser näringslära, anatomi, vi tränar en hel del, yogar en del och får certifikat för flera olika instruktörsroller. Nyligen diplomerades vi också i klassisk massage. Och massage är något jag verkligen fastnat för! Om en vecka öppnar jag min egen mottagning och jag ska även läsa vidare till massageterapeut på distans via Axelsons.

Idag gick vi på sportlov! Tänk att jag som medelålders, med barn som numera är unga vuxna och ett barnbarn, får ha en sådan lyx! I helgen kommer jag ha några möten med människor jag tycker om och vara barnvakt åt mitt barnbarn, men jag ska också se till att njuta solen. Som jag fick göra idag en stund.

Bild på mig med ansiktet mot solen

Att sitta mot en husvägg, med ansiktet mot solen och höra takdropp är en av de aktiviteter jag gillar mest av allt. Ljuset har kommit, solen börjar värma, livet börjar komma åter! Vi ska också upp till fjällvärlden några dagar. Efter det att jag för ett år sedan bröt mitt knä kan jag inte åka slalom, men väl på längden. Vi kommer få några dagar där uppe – familjen i backen, jag i spåren och/eller någon snödriva. Sportlovslyx 🙂

(Det här är mitt inlägg 3/100 i bloggutmaningen #blogg100)

Hej Farmor! Jag ringer för att gratulera dig på vår dag! Hur har du det där uppe i himlen?

Det här är en återkommande text som jag vid min och Farmors födelsedag alltid delar med mig. Jag känner att jag vill göra det, väldigt mycket eftersom min Farmor förmodligen var en ängel som i kläder av människa gick på vår jord tillsammans med oss andra.

Den 11 februari 1970 föddes jag. Samma dag fyllde min Farmor 59 år. Då jag fyllde 1år, fyllde hon 60 år och då hade vi kalas tillsammans. Mina föräldrar har berättat att det inte gick några flyg ner till Småland så vi kunde fira henne. Vi åkte tydligen bil ner tur och retur – ner den ena dagen och hem den andra. 100 mil enkel väg.

Jag är Farmors äldsta barnbarn, därför hade vi något speciellt hon och jag. Enda nackdelen var att hon bodde i Småland, långt från mig uppe i Umeå, vi sågs inte så ofta. Men då vi sågs höll vi ihop. Och jag fick alltid ha ansvaret för de yngre barnen – mina syskon och kusiner. Skulle vi plocka bär var det jag som hade ansvaret för bärhinken, de andra barnen var ju yngre.

Farmor och jag

Farmor tvekade aldrig att resa upp till oss från Aneby i Småland till Umeå i Västerbotten, då det var fest som bröllop, jämna födelsedagar eller disputation. Hon reste ibland med min faster med bil till Stockholm och tog flyg därifrån. Även vid väldigt hög ålder. Hon var en stolt mor över sina barn och väldigt glad och stolt även över sina barnbarn.

De sista åren var Farmor glömsk. Inte förvirrad, men glömsk. Då jag ringde till henne skrev hon upp det i sin bok för att inte glömma bort det.
”Det här var roligt, Erika. Jag måste skriva upp det i min bok så jag minns det här samtalet”, avslutade hon alltid.

Sommaren 2004 hälsade jag på henne på det hem hon då hade flyttat till. Jag hade fått berättat för mig att hon mindes bäst om man tittade på gamla bilder från 40-och 50-talen, så jag tog fram ett album och hon fattade ingenting.
– Erika, varför tittar vi på de här bilderna? frågade hon. Vi har ju nyare bilder på dig och mig. Och nu är du här och jag vill prata med dig, sa hon. 

Andra som hälsat på före mig hade mötts av något annat, något mer förvirrat hos henne. Den här dagen var hon klar i skallen och jag vill tro att det var min och Farmors grej. Det var vår stund.

Jag är så fantastiskt glad att hon var med på mitt bröllop, men mest glad är jag att hon kom upp då min Pappa fyllde 60 år så mina barn fick träffa henne och få ett fint minne av henne. Min dotter, som då var 4 år, satt med Farmor och pratade och samtalet gick något i stil med det här:
Farmor: Men vem är du då, min lilla flicka?
Min dotter: Jag heter Tilde.
Farmor: Vems lilla flicka är du?
Tilde: Erikas.
Farmor: Jaha! De sa´ i säga! Erikas flicka! Hur gammal är du?
Tilde: Jag är 4 år.
Farmor: Men vem är du, min söta flicka?
Tilde: Jag heter Tilde…

Samtalet fortsatte så i 40 minuter!  Och Tilde blev inte alls less!

Min Farmor och barn var något speciellt vackert tillsammans. Hon fångade deras intresse på ett sätt jag inte sett varken innan eller efteråt hos någon annan.

Då hon gick bort, hösten 2004, gick det upp ett ljus för mig under minnesstunden. 

Min Farmor måste ha varit en ängel som gick runt på vår jord!

Alla som var på minnesstunden pratade om min Farmor, deras Tant Maria, och alla hade så fina minnen från henne och alla tyckte att hon hade varit något alldeles särskilt.

En ängel.

Farfar gick bort för länge sedan och jag är säker på att han ordnade en fest för henne där uppe i himlen den dagen hon dog. De möbler de köpte efter sitt bröllop finns hos mig; en buffé, ett linneskåp och matsalsbord med stolar. De här möblerna har kommit att bli väldigt viktiga för mig och för mina barn. Fredagsmiddagen intas alltid vid Farmor Marias matbord, buffén har blivit vår mediabänk och linneskåpet är vårt linneskåp.

Idag är det den 11 februari 2017.
Jag fyller 47 år.
Farmor skulle ha blivit 106 år.

Numera kan jag inte ringa med telefonen och säga ”Grattis Farmor på födelsedagen!”. Jag ringer till henne i himlen och så pratar vi en stund. Samtalet går ungefär såhär:
Jag: Hej Farmor! Jag ringer för att gratulera dig på vår dag! Hur har du det där uppe i himlen?
Farmor: Men hej, kära Erika! Vad roligt att du ringer! Jag ser dig här uppifrån, du ser ut att ha det bra!
Jag: Ja, just nu är jag ute på Norrbyskär, vi köpte ju ett fantastiskt hus här ute för ett par år sedan. Vintertid kan man bara ta sig ut hit på ön om isen håller, vilket den faktiskt gjorde för oss idag. Idag ska jag ta en promenad runt ön, jag ska sätta mig på en sten och titta ut mot horisonten. Vill du göra mig sällskap där på stenen?
Farmor: Ja, min kära Erika. Det vill jag. Sådana platser är fantastiska. Ha det gott, vi ses vid stenen och vi tittar ut mot horisonten tillsammans. Kram så länge, min kära Erika.
Jag: Kram min fina Farmor. Min ängel.

Alkostopp i ett halvår

Jag har tagit ett beslut – under ett halvår ska jag skippa alkohol helt och hållet. Inte en droppe ska ner för min strupe. Varför? Fortsätt läs, jag förklarar här nedan.

Vinflaskor och vinglas

Häromdagen läste jag Ingela Hjulfors Bergs inlägg om att hon skippat alkoholen under 100 dagar och vilka vinster hon gjort tack vare det. Det inspirerade mig! Läs hennes inlägg ”100 dagar utan alkohol gjorde mig gladare”. Hon har bestämt sig för att fortsätta och jag har hittat egna ”varför” och det ska bli intressant att i sommar se hur det gått för mig! Flaskorna på bilden får stå orörda i skafferiet till dess, hur goda de än är.

Maximera rehabträning och annan träning

För ganska precis 11 månader sedan fick jag ett felskär i skidbacken som jag inte kunde parera. Skidan löste inte heller ur och jag kände ett knäck i knät. Jag kunde inte stödja på mitt ben alls och röntgen visade senare att jag drabbats av en så kallad medial tibiakondylfraktur, vilket i praktiken innebar att jag hade flera småfrakturer i själva ”klumpen” i knät och sedan hade även tibia/skenbenet klyvts 9 cm. Jag har bloggat om den resan och här kan man läsa mer om det.

Jag har försökt träna upp det här benet efter bästa förmåga. När jag tog bort gipset efter 6 veckor var det ingenting kvar, kändes det som, och vägen tillbaka är lång. Längre och svårare än jag kunnat föreställa mig. Till en början gick det rätt bra, men under de senaste månaderna är det som att det snarare går bakåt än framåt. Trappor är svårare nu och när vi under trettonhelgen åkte upp till fjällvärlden och tog en skidtur med turskidor blev det väldigt tydligt att mitt ben är allt annat än okej. Att ta ett glas då och då gör att träningsresultaten blir sämre. Under våren ska jag träna hårdare, inte dricka något alls och jag hoppas att mitt ben svarar bättre. Nästa vinter vill jag kunna åka skidor och skridskor. Idag är det otänkbart.

Slippa depression?

Jag har en utmattning i mitt bagage och även ett antal depressioner, vilka jag har behandlat med antidepressiva mediciner. I höstas slutade jag äta dem och nu måste jag jobba för att inte ramla ner i depression igen!

Jag har sett ett mönster – det är alltid under vårterminer som jag fallit ihop. Det är vårtermin igen och jag ska göra allt för att jag inte ska börja må dåligt. Jag tar en balansolja som justerar balansen mellan den inflammatoriska fettsyran Omega-6 och den antiinflammatoriska fettsyran Omega-3. Sedan jag började med den mår jag mycket bättre än på länge. Fettsyraforskare menar att man måste börja se depressioner som en inflammatorisk sjukdom, det hänger ihop så, menar de. Utöver balansoljan tar jag en D-vitaminkapsel som är väldigt rik på vitaminet. Det D-vitamin vi får till oss under sommaren räcker inte till våren då solen kommer tillbaka och d-vitaminbrist kan orsaka depression. Träning är också en komponent för att minska risken för depression och den ska jag ju maximera, som jag skriver ovan.

Men jag tror även att alkohol kan bidra till depression. Hur som helst är det verkligen värt att testa! Det är inte roligt att falla ner i depression.

Sömn

I perioder sover jag inte så bra. Jag kan vara väldigt trött, men sömnen vill inte komma ändå. Får man ordning på sin sömn och bra dygnsrutiner så får man också riktigt bra spinoff-effekter. Risken för att bli deprimerad minskar, man orkar mer, man får lust att göra fler saker, träningen går lättare och så vidare, och så vidare. Skippar jag alkoholen helt tror jag att sömnen kommer att bli bättre också. Hur som helst är det värt att prova!

Det här är mina varför och jag ser att alla hänger ihop med varandra. Jag återkommer i sommar med hur det gått och vad som hänt. Om mitt ben funkar, om jag slapp depression och om sömnen påverkades. Till dess kommer jag endast att fundera på om jag ska ha citron, lime, gurka eller lingon i vattnet till maten, inte vilket vin som passar till det vi äter 🙂

Det tar sig ute på Norrbyskär

Jag har skrivit tidigare om hur vi arbetat med trädgården ute på huset vi har på Norrbyskär. Den intresserade kan läsa på taggen ”Norrbyskär” på den här sidan. Det är så roligt att se förändringen och nu börjar det arta sig rätt bra! Vi har snart gjort ett år ute på ön och mycket har hänt. Det börjar se rätt så städat ut! Även om vi fortfarande har en hel del ved kvar att klyva och även hitta på något sätt att förvara densamma. Vedboden är full och jag tror inte att hälften ens är klyvd. Vi jobbar på den saken också 🙂

IMG_5553 IMG_5554

Först har vi trädgårdslandet som såg ut som en äng för ett år sedan. Vi har inte riktigt orkat med att odla så mycket men lite prunkar det i alla fall! Av grannen fick jag några sättpotatisar, gurkört, gräslök och oregano. Själva har vi satt squash, mangold och sockerärtor. Persilja sådde vi, men upp kom endast några få kvistar.

IMG_5530

Vi har även byggt en trädgårdskompost. Tidigare ägare har haft en ”slänghög” längre ner på gräsmattan. Under årtionden har det slängts lite allt möjligt där. Det känns bättre och snyggare att ha det mer samlat. Badkaret har vi låtit stå kvar, i den växer det fina liljor och när gräset runtom blev klippt tyckte vi att det var rätt snyggt! I pallkragen mellan komposten och badkaret har vi en så kallad ”jordfabrik”. Vi komposterar vårt matavfall med en metod som heter Bokashi. Läs mer om det här och här. Det ska bli väldigt intressant att se hur det går!

IMG_5531Så kommer vi till delen av trädgården där vi fällde de där tio träden. Det var som ett mörker här förut. Idag är det öppet och fint och solens strålar kommer till oss om morgnarna. Som vi har rensat och sorterat kvistar i olika högar! Som vi har sågat upp stockar i bra längder! Som vi har klyvt ved! Som vi burit och krattat. Det artar sig som sagt!

IMG_5534

Sett från ett annat håll, uppifrån trädgårdslandet. Såhär såg det ut tidigare då poppeln stod kvar. Och efter det att vi fått träden fällda såg det ut såhär på samma ställe.

IMG_5535

Nu ser man även Röda Villan, tidigare stod här en enorm poppel som var mer död än levande. Under förra sommaren hade den bara bruna löv och vi upptäckte att stammen var väldigt ihålig då vi hade tagit ner den.

IMG_5540

Men att tro att man kan ta makten över naturen är bara naivt. Träden vill inte döden dö. De vill leva. Inte endast i den här stubben, det kommer skott över hela gräsmattan. Men skam den som ger sig!

IMG_5539

Och det här med att måla fönster, det tar vi ett annat år. En granne kom förbi häromdagen och frågade om vi räknat hur många rutor vi har. Nej, svarade jag. Han konstaterade lite torrt: ”Det är 140 stycken och alla måste nog kittas om”. Som sagt, ett annat år får det bli! 🙂