#METOO

Igår svämmade Facebook över av statusar skrivna av kvinnor där det stod:

”Me too.
If all the women who have been sexually harassed or assaulted wrote ”Me too” as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.
#metoo

Även Twitter svämmade över under hashtaggen #metoo

Skärmdump från twitter

Jag var en av dem som delade statusen. Idag ser jag en massa män som är tagna av att inse att de känner så väldigt många kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier och/eller övergrepp. Och det är bra.

Dock är jag förvånad över att män är så ovetandes om hur utbrett det här faktiskt är! Jag tycker att vi pratat om det här väldigt mycket och väldigt länge nu!

Jag hoppas verkligen att det här har på riktigt blivit en ögonöppnare för män att rannsaka sig själva och faktiskt också stå upp och synliggöra de här kränkningarna när de händer fortsättningsvis!

Bild med text #metoo

Jag ska ge några exempel på vad jag varit utsatt för:

När jag gick i grundskolan och gymnasiet var det vardagsmat att killarna tafsade en på rumpan, på brösten, ropade saker efter en i korridoren, tjuvspinkade genom dörrspringan till vårt duschrum på gymnastiken, jagade oss tjejer på rasten och tryckte upp oss mot väggen för att tafsa och pussas. Jag gick i skolan i ett vanligt svenskt medelklassområde i norra Sverige på 70- och 80-talen.

Senare i livet har killkompisar tagit för sig när det gäller sex. Jag har varit med om att mina vänner har förgripit sig på mig, för att de hade lust just då. Jag har också varit med om att den jag varit tillsammans med gjort detsamma. De har inte varit intresserade att kolla efter om även jag hade lust. Deras lust var viktigare än min lust. Eller min olust är nog bättre uttryckt.

Ute på krogen har män fortsatt att tafsa: i kön till baren, på dansgolvet, i kön till toaletten, i trängseln i lokalen. Tafsat på min rumpa, mitt skrev, mina bröst. Eller stått vid baren och klätt av mig kläderna med blicken när jag dansat på dansgolvet.

Jag har blivit kallad ”lesbisk jävla hora” när jag bett en man att avlägsna sig från vårt bord med bara kvinnor efter det att jag gjort tydligt för honom att han bidrog med negativ energi och att ingen av oss var intresserade av att följa med honom hem och titta på porr. Han lämnade bordet först då en vakt kom och hjälpte honom därifrån.

Jag har fått bilder på mäns erigerade snoppar skickade till mig utan att jag bett om det ett otal gånger. Män har också känt sig manade att berätta för mig hur kåta de är och vad de skulle vilja göra med mig, ibland utan en närmare presentation av sig själva. Som ett första ”hej”.

Jag har också fått uppmaningen att skicka bilder på mig naken till män väldigt många gånger.

Vanliga vita medelklassmän

De killar/män/snubbar som utsatt mig för det här är alla vanliga killar/män/snubbar. Det är killar/män/snubbar med vanliga jobb, vanligt socialt liv, ibland även med fru och barn, men där han velat ha ”lite skoj” vid sidan av. Ingen av de här killarna/männen/snubbarna har varit invandrare, ska jag tillägga. Samtliga har varit vita medelklassmän.

Jag är en kvinna som kommit väldigt lindrigt undan.

Jag säger som Frida Boisen i en krönika:

” Jag hoppas att ”me too” inte blir ett kvinnovrål som ekar ut över vår värld, utan åtgärd. Låt #Metoo bli ett vrål som leder till förändring.

Ett vrål som ger oss alla chansen att visa vart vi står. Att vi än mer tar ställning för en jämställd värld. En värld där alla människor ska behandlas med respekt.

Det är vår förbannade plikt som människor.”

 

Annonser

Ny inriktning i livet!

Jag ska berätta lite om den förnyelse jag gjort i mitt liv det senaste året. Egentligen började allt flera år tidigare, då jag hamnade i en rejäl utmattningsdepression. Då fungerade jag inte alls. Min kropp la av. Min hjärna la av. Hela min organism la av, endast de funktioner jag verkligen behövde fungerade – typ att hjärtat slog, att jag andades, att jag ibland behövde gå på toaletten. Men inte så mycket annat. Jag kände inte hunger, jag var hur trött som helst men kunde inte sova, mina muskler orkade knappt hjälpa mig att gå. Jag var väldigt illa däran.

På Stresskliniken fick jag flera verktyg för att komma tillbaka till ett fungerande jag. Ett av verktygen jag lärde mig var att inse vad träning gör för måendet. Jag deltog i en studie som innebar att jag skulle göra tre 45-minuterspass spinning i veckan och idag kan jag faktiskt påstå att de passen gjorde att jag fick mitt liv tillbaka. Jag lärde mig att det är underbart att ta ut mig ordentligt fysiskt och att träningsvärk är skönt.

Bild på mig när jag ligger och stretchar. Svettig och lycklig

Slutkörd, genomsvettig och lycklig efter ett cykelpass.

I höstas kom boken ”Hjärnstark”, av Anders Hansen, och allt han skriver i den boken kan jag applicera på mig och mitt mående. Har du inte läst den – gör det! Den finns i Storytel, i bokhandeln, på Bokus och Adlibris.

NY INRIKTNING I LIVET

Med min historia, där min hälsa verkligen har satts på prov, har jag känt att jag vill lära mig mer och jag vill också hjälpa andra att hitta sätt att kunna må bättre. Jag läste till hälsopedagog, fastnade för massage och vidareutbildar mig nu till massageterapeut. Skillnaden mellan skön friskvårdsmassage och att träffa en massageterapeut är stor. Personer som går till en massör för att de faktiskt har ont i nacken, ryggen eller någon annanstans behöver egentligen träffa en massageterapeut, eftersom en sådan utför behandlingar som en massör inte kan ge. Det handlar om att hitta varför personen har ont och vilka muskler det är som egentligen behöver behandlas. Ontet beror ofta på att vi har kompenserat en hel del. Jag kan ge ett exempel: har man exempelvis ländryggsproblem, sitter inte problemet i ländryggen. Problemet sitter oftast i låret och/eller i höftböjarfunktionen och då är det det vi ska behandla för att ländryggen ska kännas bättre. Det är vad massageterapeuten gör och det känns fantastiskt roligt att kunna hjälpa andra till att ha mindre ont!

KOSTENS BETYDELSE FÖR HÄLSAN

Vidare har jag också insett att maten inte längre är så näringsrik som den var tidigare. Idag är jordbruken är storskaliga, jordarna är utarmade och fisknäringen är till stor del en industri. Jag har hittat ett företag som tar fram kosttillskott av oerhört hög kvalitet och sedan jag börjat tillföra de här vitaminerna, mineralerna, fiskoljan, betaglukanerna och antioxidanterna har mitt mående ytterligare stärkts. Jag känner mig starkare både i min fysik och i mitt psykiska mående. Dessutom har jag lyckats gå upp hälsosamma 5 kilo! I hela mitt vuxna liv har jag stått på samma vikt, hur mycket mat jag än ätit har jag inte lyckats gå upp och många har kommentarerna kring min undervikt varit. Idag är jag inte hålkindad och benknotig längre och det känns mycket bättre, måste jag säga.

Vad som är viktigt i det här är förhållandet mellan de båda fettsyrorna Omega-6 och Omega-3. Vi behöver dem båda, men som maten ser ut idag får vi i oss för mycket av den inflammatoriska Omega-6 i förhållande till hur lite av den antiinflammatoriska Omega-3 vi får i oss via maten. Och är förhållandet mellan de här fettsyrorna skevt tar våra kroppar inte upp näring så bra, jag har ju till exempel varit underviktig i större delen av mitt liv. Därför behöver vi tillföra Omega-3 som kosttillskott. Nu finns det en uppsjö av produkter på marknaden, men alla är inte bra. En del menar att de ”rapar fisk” om de äter Omega-3, gör man det har man en olja eller kapsel som antingen är härsken innan man äter den eller så hinner den härskna i kroppen innan den har gjort jobbet, så att säga. Man måste noga studera innehållet i produkten så att den innehåller rikliga mängder av de Omega-3-fetterna som heter EPA och DHA. Och produkten behöver ha en stark antioxidant som stabiliserar upp det känsliga Omega-3-fettet.

Företaget som jag köper av, och också arbetar för, kan via ett enkelt blodtest, ett litet stick i fingret, visa hur fettsyrabalansen ser ut i blodet både innan man äter fiskoljan och hur det ser ut när man ätit den i fyra månader. 95 procent av alla når en stor förändring i sina värden och många märker också av effekter i sina kroppar. Det känns väldigt tryggt och bra med det här blodtestet, man får svart på vitt att den här fiskoljan faktiskt fungerar. Blir du intresserad av att veta mer – hör av dig till mig!

Mina kosttillskott: balansolja, multivitamin och -mineral och betaglukaner.

Vill du grotta ner dig mer finns det forskning på det här. Jag länkar till några artiklar här, annars kan man googla ”omega-3 omega-6 ratio”:

Vad jag gör numera är alltså att först se till att jag mår så bra jag kan må – men jag har också skaffat mig verktyg för att kunna hjälpa andra att må minst lika bra! Och det känns väldigt roligt, måste jag säga!

SPORTLOV!

Till vardags läser jag till Hälsopedagog vid Vindelns folkhögskola. Jag kan säga att jag har ett riktigt lyxår! Vi läser näringslära, anatomi, vi tränar en hel del, yogar en del och får certifikat för flera olika instruktörsroller. Nyligen diplomerades vi också i klassisk massage. Och massage är något jag verkligen fastnat för! Om en vecka öppnar jag min egen mottagning och jag ska även läsa vidare till massageterapeut på distans via Axelsons.

Idag gick vi på sportlov! Tänk att jag som medelålders, med barn som numera är unga vuxna och ett barnbarn, får ha en sådan lyx! I helgen kommer jag ha några möten med människor jag tycker om och vara barnvakt åt mitt barnbarn, men jag ska också se till att njuta solen. Som jag fick göra idag en stund.

Bild på mig med ansiktet mot solen

Att sitta mot en husvägg, med ansiktet mot solen och höra takdropp är en av de aktiviteter jag gillar mest av allt. Ljuset har kommit, solen börjar värma, livet börjar komma åter! Vi ska också upp till fjällvärlden några dagar. Efter det att jag för ett år sedan bröt mitt knä kan jag inte åka slalom, men väl på längden. Vi kommer få några dagar där uppe – familjen i backen, jag i spåren och/eller någon snödriva. Sportlovslyx 🙂

(Det här är mitt inlägg 3/100 i bloggutmaningen #blogg100)

Hej Farmor! Jag ringer för att gratulera dig på vår dag! Hur har du det där uppe i himlen?

Det här är en återkommande text som jag vid min och Farmors födelsedag alltid delar med mig. Jag känner att jag vill göra det, väldigt mycket eftersom min Farmor förmodligen var en ängel som i kläder av människa gick på vår jord tillsammans med oss andra.

Den 11 februari 1970 föddes jag. Samma dag fyllde min Farmor 59 år. Då jag fyllde 1år, fyllde hon 60 år och då hade vi kalas tillsammans. Mina föräldrar har berättat att det inte gick några flyg ner till Småland så vi kunde fira henne. Vi åkte tydligen bil ner tur och retur – ner den ena dagen och hem den andra. 100 mil enkel väg.

Jag är Farmors äldsta barnbarn, därför hade vi något speciellt hon och jag. Enda nackdelen var att hon bodde i Småland, långt från mig uppe i Umeå, vi sågs inte så ofta. Men då vi sågs höll vi ihop. Och jag fick alltid ha ansvaret för de yngre barnen – mina syskon och kusiner. Skulle vi plocka bär var det jag som hade ansvaret för bärhinken, de andra barnen var ju yngre.

Farmor och jag

Farmor tvekade aldrig att resa upp till oss från Aneby i Småland till Umeå i Västerbotten, då det var fest som bröllop, jämna födelsedagar eller disputation. Hon reste ibland med min faster med bil till Stockholm och tog flyg därifrån. Även vid väldigt hög ålder. Hon var en stolt mor över sina barn och väldigt glad och stolt även över sina barnbarn.

De sista åren var Farmor glömsk. Inte förvirrad, men glömsk. Då jag ringde till henne skrev hon upp det i sin bok för att inte glömma bort det.
”Det här var roligt, Erika. Jag måste skriva upp det i min bok så jag minns det här samtalet”, avslutade hon alltid.

Sommaren 2004 hälsade jag på henne på det hem hon då hade flyttat till. Jag hade fått berättat för mig att hon mindes bäst om man tittade på gamla bilder från 40-och 50-talen, så jag tog fram ett album och hon fattade ingenting.
– Erika, varför tittar vi på de här bilderna? frågade hon. Vi har ju nyare bilder på dig och mig. Och nu är du här och jag vill prata med dig, sa hon. 

Andra som hälsat på före mig hade mötts av något annat, något mer förvirrat hos henne. Den här dagen var hon klar i skallen och jag vill tro att det var min och Farmors grej. Det var vår stund.

Jag är så fantastiskt glad att hon var med på mitt bröllop, men mest glad är jag att hon kom upp då min Pappa fyllde 60 år så mina barn fick träffa henne och få ett fint minne av henne. Min dotter, som då var 4 år, satt med Farmor och pratade och samtalet gick något i stil med det här:
Farmor: Men vem är du då, min lilla flicka?
Min dotter: Jag heter Tilde.
Farmor: Vems lilla flicka är du?
Tilde: Erikas.
Farmor: Jaha! De sa´ i säga! Erikas flicka! Hur gammal är du?
Tilde: Jag är 4 år.
Farmor: Men vem är du, min söta flicka?
Tilde: Jag heter Tilde…

Samtalet fortsatte så i 40 minuter!  Och Tilde blev inte alls less!

Min Farmor och barn var något speciellt vackert tillsammans. Hon fångade deras intresse på ett sätt jag inte sett varken innan eller efteråt hos någon annan.

Då hon gick bort, hösten 2004, gick det upp ett ljus för mig under minnesstunden. 

Min Farmor måste ha varit en ängel som gick runt på vår jord!

Alla som var på minnesstunden pratade om min Farmor, deras Tant Maria, och alla hade så fina minnen från henne och alla tyckte att hon hade varit något alldeles särskilt.

En ängel.

Farfar gick bort för länge sedan och jag är säker på att han ordnade en fest för henne där uppe i himlen den dagen hon dog. De möbler de köpte efter sitt bröllop finns hos mig; en buffé, ett linneskåp och matsalsbord med stolar. De här möblerna har kommit att bli väldigt viktiga för mig och för mina barn. Fredagsmiddagen intas alltid vid Farmor Marias matbord, buffén har blivit vår mediabänk och linneskåpet är vårt linneskåp.

Idag är det den 11 februari 2017.
Jag fyller 47 år.
Farmor skulle ha blivit 106 år.

Numera kan jag inte ringa med telefonen och säga ”Grattis Farmor på födelsedagen!”. Jag ringer till henne i himlen och så pratar vi en stund. Samtalet går ungefär såhär:
Jag: Hej Farmor! Jag ringer för att gratulera dig på vår dag! Hur har du det där uppe i himlen?
Farmor: Men hej, kära Erika! Vad roligt att du ringer! Jag ser dig här uppifrån, du ser ut att ha det bra!
Jag: Ja, just nu är jag ute på Norrbyskär, vi köpte ju ett fantastiskt hus här ute för ett par år sedan. Vintertid kan man bara ta sig ut hit på ön om isen håller, vilket den faktiskt gjorde för oss idag. Idag ska jag ta en promenad runt ön, jag ska sätta mig på en sten och titta ut mot horisonten. Vill du göra mig sällskap där på stenen?
Farmor: Ja, min kära Erika. Det vill jag. Sådana platser är fantastiska. Ha det gott, vi ses vid stenen och vi tittar ut mot horisonten tillsammans. Kram så länge, min kära Erika.
Jag: Kram min fina Farmor. Min ängel.

Alkostopp i ett halvår

Jag har tagit ett beslut – under ett halvår ska jag skippa alkohol helt och hållet. Inte en droppe ska ner för min strupe. Varför? Fortsätt läs, jag förklarar här nedan.

Vinflaskor och vinglas

Häromdagen läste jag Ingela Hjulfors Bergs inlägg om att hon skippat alkoholen under 100 dagar och vilka vinster hon gjort tack vare det. Det inspirerade mig! Läs hennes inlägg ”100 dagar utan alkohol gjorde mig gladare”. Hon har bestämt sig för att fortsätta och jag har hittat egna ”varför” och det ska bli intressant att i sommar se hur det gått för mig! Flaskorna på bilden får stå orörda i skafferiet till dess, hur goda de än är.

Maximera rehabträning och annan träning

För ganska precis 11 månader sedan fick jag ett felskär i skidbacken som jag inte kunde parera. Skidan löste inte heller ur och jag kände ett knäck i knät. Jag kunde inte stödja på mitt ben alls och röntgen visade senare att jag drabbats av en så kallad medial tibiakondylfraktur, vilket i praktiken innebar att jag hade flera småfrakturer i själva ”klumpen” i knät och sedan hade även tibia/skenbenet klyvts 9 cm. Jag har bloggat om den resan och här kan man läsa mer om det.

Jag har försökt träna upp det här benet efter bästa förmåga. När jag tog bort gipset efter 6 veckor var det ingenting kvar, kändes det som, och vägen tillbaka är lång. Längre och svårare än jag kunnat föreställa mig. Till en början gick det rätt bra, men under de senaste månaderna är det som att det snarare går bakåt än framåt. Trappor är svårare nu och när vi under trettonhelgen åkte upp till fjällvärlden och tog en skidtur med turskidor blev det väldigt tydligt att mitt ben är allt annat än okej. Att ta ett glas då och då gör att träningsresultaten blir sämre. Under våren ska jag träna hårdare, inte dricka något alls och jag hoppas att mitt ben svarar bättre. Nästa vinter vill jag kunna åka skidor och skridskor. Idag är det otänkbart.

Slippa depression?

Jag har en utmattning i mitt bagage och även ett antal depressioner, vilka jag har behandlat med antidepressiva mediciner. I höstas slutade jag äta dem och nu måste jag jobba för att inte ramla ner i depression igen!

Jag har sett ett mönster – det är alltid under vårterminer som jag fallit ihop. Det är vårtermin igen och jag ska göra allt för att jag inte ska börja må dåligt. Jag tar en balansolja som justerar balansen mellan den inflammatoriska fettsyran Omega-6 och den antiinflammatoriska fettsyran Omega-3. Sedan jag började med den mår jag mycket bättre än på länge. Fettsyraforskare menar att man måste börja se depressioner som en inflammatorisk sjukdom, det hänger ihop så, menar de. Utöver balansoljan tar jag en D-vitaminkapsel som är väldigt rik på vitaminet. Det D-vitamin vi får till oss under sommaren räcker inte till våren då solen kommer tillbaka och d-vitaminbrist kan orsaka depression. Träning är också en komponent för att minska risken för depression och den ska jag ju maximera, som jag skriver ovan.

Men jag tror även att alkohol kan bidra till depression. Hur som helst är det verkligen värt att testa! Det är inte roligt att falla ner i depression.

Sömn

I perioder sover jag inte så bra. Jag kan vara väldigt trött, men sömnen vill inte komma ändå. Får man ordning på sin sömn och bra dygnsrutiner så får man också riktigt bra spinoff-effekter. Risken för att bli deprimerad minskar, man orkar mer, man får lust att göra fler saker, träningen går lättare och så vidare, och så vidare. Skippar jag alkoholen helt tror jag att sömnen kommer att bli bättre också. Hur som helst är det värt att prova!

Det här är mina varför och jag ser att alla hänger ihop med varandra. Jag återkommer i sommar med hur det gått och vad som hänt. Om mitt ben funkar, om jag slapp depression och om sömnen påverkades. Till dess kommer jag endast att fundera på om jag ska ha citron, lime, gurka eller lingon i vattnet till maten, inte vilket vin som passar till det vi äter 🙂

Det tar sig ute på Norrbyskär

Jag har skrivit tidigare om hur vi arbetat med trädgården ute på huset vi har på Norrbyskär. Den intresserade kan läsa på taggen ”Norrbyskär” på den här sidan. Det är så roligt att se förändringen och nu börjar det arta sig rätt bra! Vi har snart gjort ett år ute på ön och mycket har hänt. Det börjar se rätt så städat ut! Även om vi fortfarande har en hel del ved kvar att klyva och även hitta på något sätt att förvara densamma. Vedboden är full och jag tror inte att hälften ens är klyvd. Vi jobbar på den saken också 🙂

IMG_5553 IMG_5554

Först har vi trädgårdslandet som såg ut som en äng för ett år sedan. Vi har inte riktigt orkat med att odla så mycket men lite prunkar det i alla fall! Av grannen fick jag några sättpotatisar, gurkört, gräslök och oregano. Själva har vi satt squash, mangold och sockerärtor. Persilja sådde vi, men upp kom endast några få kvistar.

IMG_5530

Vi har även byggt en trädgårdskompost. Tidigare ägare har haft en ”slänghög” längre ner på gräsmattan. Under årtionden har det slängts lite allt möjligt där. Det känns bättre och snyggare att ha det mer samlat. Badkaret har vi låtit stå kvar, i den växer det fina liljor och när gräset runtom blev klippt tyckte vi att det var rätt snyggt! I pallkragen mellan komposten och badkaret har vi en så kallad ”jordfabrik”. Vi komposterar vårt matavfall med en metod som heter Bokashi. Läs mer om det här och här. Det ska bli väldigt intressant att se hur det går!

IMG_5531Så kommer vi till delen av trädgården där vi fällde de där tio träden. Det var som ett mörker här förut. Idag är det öppet och fint och solens strålar kommer till oss om morgnarna. Som vi har rensat och sorterat kvistar i olika högar! Som vi har sågat upp stockar i bra längder! Som vi har klyvt ved! Som vi burit och krattat. Det artar sig som sagt!

IMG_5534

Sett från ett annat håll, uppifrån trädgårdslandet. Såhär såg det ut tidigare då poppeln stod kvar. Och efter det att vi fått träden fällda såg det ut såhär på samma ställe.

IMG_5535

Nu ser man även Röda Villan, tidigare stod här en enorm poppel som var mer död än levande. Under förra sommaren hade den bara bruna löv och vi upptäckte att stammen var väldigt ihålig då vi hade tagit ner den.

IMG_5540

Men att tro att man kan ta makten över naturen är bara naivt. Träden vill inte döden dö. De vill leva. Inte endast i den här stubben, det kommer skott över hela gräsmattan. Men skam den som ger sig!

IMG_5539

Och det här med att måla fönster, det tar vi ett annat år. En granne kom förbi häromdagen och frågade om vi räknat hur många rutor vi har. Nej, svarade jag. Han konstaterade lite torrt: ”Det är 140 stycken och alla måste nog kittas om”. Som sagt, ett annat år får det bli! 🙂

”Du ska göra det du gör”

Jag har ju tidigare skrivit att jag i vintras bröt mitt ben när jag skulle åka slalom. Skadan heter medial tibiakondylfraktur och innebär i princip att jag haft flera frakturer i mitt knä och ner längs skenbenet. I slutet av april skulle jag sluta använda ortosen och fick även ett träningsprogram. Det gick bra till en början, men sedan en dryg månad tillbaka har jag känt att det är svårt att inte överbelasta. Det behövs nästan ingenting för att det ska kännas konstigt. Idag har jag träffat ortopeden igen. Han sa att det inte är någon fara alls.

Det träningsprogram jag fick av sjukgymnasten innefattar mycket instabil träning. Och det kan nog vara så att det är därför som jag får ont nästan direkt, en massa småmuskler ska användas för att knät ska bli bra. Läkaren frågade mig hur jag helst tränar – body pump och cykling, sa jag. ”Du ska göra precis det du vill, du kan också ut och löpträna”, sa han. Det senare känner jag inte så mycket för, men det var skönt att få höra att det jag känner i knät är fullt normalt! Att det är så och att det bara är att acceptera faktum.

Sedan kom vi till det där mindre roliga att få höra. I och med att jag har haft ett rejält trauma i knät så kommer jag mycket lättare att få artos… Kanske har det redan börjat och att det är det jag känner av.  Jag ska försöka mota Olle i grind och strunta i att jag tycker att det känns lite överbelastat. Nu ska jag ut och promenera mer, något jag varit lite rädd för den senaste månaden. Jag ska klippa gräsmattan, jag ska röra mig.

Jamen då kör vi då!