Hårt tryck på vården i veckan

Den här veckan har vi haft ett extremt tryck på sjukhuset. Under det ett och ett halvt år jag arbetat på MAVA har jag aldrig varit med om liknande, faktiskt. Och då har vi haft hårt tryck många gånger tidigare. Jag behöver skriva av mig, känner jag.

Jag har skrivit två inlägg tidigare om hur vi har det på MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning) sedan Coronaviruset gjorde entré, de går att läsa här och här. Det redan höga tempot vi haft tidigare har ökat markant hos oss och den här veckan kulminerade det. Och det med besked under torsdagen. Här följer en resumé.

Tisdagskvällen var väldigt lugn. Vi hade inte supermycket att göra, vi kunde i lugn och ro jobba på och prata ordentligt med våra patienter och med varandra.

Onsdagskvällen ökade det på en del. Många patienter skrevs in och vi blev tvungna att skicka ut några av de redan inneliggande till andra avdelningar under kvällen. Inför natten behöver vi ha minst sex, gärna tio, lediga enkelsalar. Den här natten lämnade vi som arbetat kvällen fyra lediga salar. Bättre kunde vi inte göra. Vissa måste ju faktiskt vårdas hos oss.

Torsdag eftermiddag ska jag arbeta som en av fyra resurser. Att arbeta som resurs innebär att man inte har något team, man går in där det behövs. Och på kvällarna är det resurserna som har avdelningens telefon för att de med patientansvar ska slippa bli avbruten hela tiden. Att vi var fyra resurser hör till ovanligheterna, men det skulle visa sig vara en lyckträff att vi var så många just den kvällen!

Den här kvällen var jag en av två som kunde ha telefonen och vi kom överens om att vi skulle dela på det ansvaret. Vi läste på oss på hur avdelningen såg ut och det såg väldigt bra ut inför kvällen! Många skulle skrivas ut från oss och kvar på avdelningen såg det ut att bara vara 11 patienter på våra 22 platser! Drömläge!

Strax efter klockan 14 mer eller mindre slängde hon som under dagen suttit i receptionen telefonen till mig med orden: ”Ta den här nu! Jag orkar inte med den längre!”. Jag tyckte att jag har skaffat mig en bra koll på läget och kände mig hoppfull om att kvällen ska förlöpa bra.

Telefonen ringer exakt hela tiden och det är mest läkare från akuten som vill lägga in patienter hos oss, även röntgen ringer och vill ha dit några patienter för undersökning. När ett samtal är avslutat kommer nästa samtal. Det krockar med patienter ut och patienter in, vi kunde inte möta behovet som akuten ville lägga in eftersom patienter som skulle bort från oss inte än lämnat avdelningen. Vi måste nu bli oerhört tydliga med att säga ”STOPP! VÄNTA! Vi måste hinna städa och bädda om sängar innan vi kan ta emot fler!” På akuten säger de att ”ja, vi har ju fullt här med och folk ligger i korridoren även här”.

Några av de fall vi behandlar på MAVA. Följ oss gärna på Instagram!

Klockan 17 får jag faktiskt en början till stresspåslag av telefonen och nu har vi endast tre lediga salar att lägga in patienter på. Nyss hade vi 11! Telefonen ringer igen och läkare vill lägga in ett par personer under inläggningskoden ”ohållbar hemsituation”. Jag tar då i med all den pondus jag kan uppbåda och säger att de personerna måste verkligen inte ligga hos oss just nu. Normalt sett ligger personer som inte har en hållbar hemsituation hos oss, men den här kvällen behövde vi spara våra sängar till personer som verkligen behöver hjärtövervakning, diabetesjustering eller annat mer akut sjukvård. Personer som har en ohållbar hemsituation kan utan problem ligga på vilken avdelning som helst. Läkaren i luren säger ”Jamen hur funkar det här med slussavdelning för Covid? Den dementa klassas som lågrisk för Covid och lågrisk ska ju till er”. Jag frågar på vilka indikationer patienten klassas som lågrisk för Covid, läkaren svarar att det är demensen, han kunde ju inte få en bra anamnes.

Demens är inte ett poäng för Covid. Poäng för Covid är snuva, hosta, feber, huvudvärk. Ett av de här symtomen gör att patienten klassas som lågrisk för Covid. Den här personen har inget av de här symtomen. Läkaren i luren säger: ”Ja, då måste jag prata med er bakjour”. Jag säger: ”Gör det.” och bakjouren hittar andra ställen för de här patienterna.

Vi har ett möte med vår jour som ger oss möjlighet att skicka iväg några till annan avdelning och vi får nu fem lediga sängar att lägga patienter på under natten.

Trots att vi var väldigt många i personalen den här kvällen körde det ihop sig, vi var tvungna att be om tidsfrister, vi var tvungna att neka inläggningar till oss. Men vi klarade det!

Jag har aldrig tidigare, trots hög arbetsbelastning, känt stresspåslag i mitt jobb på MAVA. Men igår gjorde jag det och det höll i sig. I natt drömde jag om vårt journalsystem, förmodligen för att jag var tvungen att hålla koll på beläggningslistan hela kvällen. Jag drömde om kollegor och innan jag somnade fick min hjärna för sig att fundera på hur det ska gå för de som lämnar ut testkit för egenprovtagning för Covid till allmänheten nu i vinter. Tankar på att regionen skulle köpa i täckjackor och täckbyxor till de som står där for genom skallen. Jag somnade sent, i morse ringde klockan 5.15 igen.

I dag har jag haft huvudvärk, känt mig enormt seg och i eftermiddag när jag kom hem från jobbet har jag slumrat till i soffan till och från i flera timmar. Gårdagen är över och jag hoppas innerligt att vi kommer att slippa ha det så som vi hade fler gånger. Det är inte hållbart i längden.