Jag avbryter #blogg100

Den 1 mars startade utmaningen #blogg100, som går ut på att deltagarna under 100 dagar ska publicera minst ett inlägg per dag. Förra året deltog jag för första gången och gick i mål med 101 inlägg. Det var roligt och mitt skrivande fick en skjuts så det var med glädje jag hoppade på utmaningen även i år.

Men redan har jag missat tre dagar och jag känner att jag inte vill fortsätta i utmaningen. Det innebär inte att jag kommer att sluta skriva här! Jag har bara en del spännande saker på gång i mitt liv som verkligen måste komma före. Dels är det min rehabträning, (den kommer jag fortsätta skriva om den här) och dels är det lite annat på gång (som jag i dagsläget inte kan prata om) som tar upp tid och energi. Och så familjen förstås.

Till er andra som fortsätter önskar jag varmt lycka till! Det är en rolig och spännande utmaning! 🙂

 

 

Rehabträning #1

Idag tinade jag upp mitt gymkort som sedan olyckan varit fryst. Jag har verkligen längtat efter att få gå dit och prova mig fram. Egentligen är jag en gruppträningsmänniska och gillar verkligen inte att sitta med apparaterna i gymmet, men nu får det bli så ett tag framöver.

Min plan har varit att cykla på lägsta växeln i kanske 20 minuter till att börja med och sedan se vad som händer. Jag får inte överanstränga mig, då blir det bara värre. Kruxet med mig är att jag har lite svårt att inte ta ut mig. Hjärnan måste verkligen kopplas in för att kroppen ska kunna vara smart.

Efter ett tag tyckte jag att det var lite mesigt att cykla på lägsta växeln, naturligtvis. Men då kom jag på att om jag bara cyklar med det friska benet så följer ju det andra med automatiskt! Och det sjuka benet får en bra böj-och-sträck-stund i alla fall. Så jag ökade på motståndet och körde på tills det friska benet blev lite trött. Allt gick bra! 🙂 Sedan gick jag till maskinerna och kollade in dem – jag kan ju använda alla som inte involverar ben. Så axlar, biceps, triceps, bröst och rygg fick sitt och magen fick sitt på mattan innan jag avslutade. Skönt!

Vad som sedan har hänt är följande:

• Jag är mindre stel i knät
• Jag kan gå kortare sträckor utan kryckor!
• Jag är gladare och kroppen känns riktigt bra

Det här ska jag göra till en daglig rutin. Jag vill ha tillbaka mina muskler och stadgan i benet, det måste ta den tid det tar. Just nu är det vänstra benet ynkligt, men knät svullet.

(Det här är mitt inlägg 28/100, dag 29, i bloggutmaningen #blogg100)

 

Mer rörlig i knät!

I onsdags tog jag bort mitt helbensgips som jag haft i sex veckor. Jag var då rädd, gipset har varit väldigt stabilt. Nu har jag inga som helst muskler och endast en ortos som stöd.

Jag fick ett träningsschema som jag följt sedan i onsdags. 

Att hitta lårmusklerna  igen är som att försöka hitta knipmusklerna efter en förlossning. Lättare sagt än gjort. Men det har hänt saker! I går kunde jag plötsligt böja benet mer än innan olyckan!  
Till veckan ska jag aktivera mitt vilande gymkort och försiktigt börja cykla. Det känns spännande och roligt!

(Det här är mitt inlägg 27/100, dag 27 i bloggutmaningen #blogg100)

Påskafton, sol och ris

Solen sken på förmiddagen så vi tog skotern ut på vattnet och pimplade en stund. Inga fiskar fick  vi, men väl sol i ansiktet. 

Efter lunch inspekterade vi hur det var där vi igår eldade, det rykte fortfarande då vi bökade runt lite i askan! Några till kvistar hamnade i glöden.  

Igår blev vi av med tre av de högar vi hade med ris! Pilarna markerar var högarna var. 

I somras såg det ut såhär på samma plats.

Vi är inte säkra på om vi tar oss ut hit på Valborg och sedan blir det för torrt i marken för att kunna elda. Så i morgon ryker nästa hög. 

Men det finns ännu mer ris! Det tar som aldrig slut! I dungen nedanför tomten ska vi i sommar röja upp här, allt har sin tid.

(Det här är mitt inlägg 26/100, dag 26, i bloggutmaningen #blogg100)

En dag i eldens tecken

I höstas fällde vi inte mindre än tio träd på vår gård ute på Norrbyskär. Tio träd ger enormt mycket ris. Enormt mycket. Vi har flera brännhögar och idag var dagen då vi tog itu med en del i alla fall.  
Det tog ett bra tag och krävdes en massa kärlek innan vi fick elden att vilja ta sig ordentligt, men skam den som ger sig!

Efter en stor genomrutten poppel har vi en stubbe som idag fick agera grill till lunchkorvar och pinnbröd.

Så här glad är jag idag 😃 

Och här sitter jag nu och har just druckit kaffe sittandes på en stubbe och njuter vid elden. Sämre dagar går absolut att ha!
(Det här är mitt inlägg 25/100, dag 25, i bloggutmaningen #blogg100)

Älskade Norrbyskär!

I slutet av sommaren 2015 köpte vi ett hus på Norrbyskär, strax söder om Umeå. Jag har skrivit om det här. När vi stängde huset för vintern under Alla helgonahelgen var det med stor sorg.

En gång har jag skidat ut till ön i vinter. Sedan gick jag och bröt mitt ben. Vi har drömt om att kunna åka ut till påskhelgen, först var vi tvungna att hitta en skoter, då vi är två som är kryckburna i familjen! Skotern fixade vi! Nu är vi här!

Vi håller på att försöka slå på vattnet och få till värmen i huset.
Jag önskar er en riktigt skön påsk!

Läs gärna Ingela Hjulfors Bergs snabbguide till varför vi egentligen firar påsken här!

(Det här är mitt inlägg 24/100, dag 24, i bloggutmaningen #blogg100)

Speed date och robotben

”På onsdag ska jag gå på speed date”, sa jag häromdagen till min man.
”Det hade varit lite kul att få reda på det liiiite tidigare”, sa han och jag tror att vi båda tänkte på Klungans tvserie ”Ingen bor i skogen”.

Den speed date jag varit på idag var arrangerad av Arbetsförmedlingen och en möjlighet för arbetsgivare och arbetssökande att mötas. Det var medieföretag i Västerbotten som var på plats och det var riktigt intressant och bra! De berättade vad de var ute efter för kompetenser och hur det går till på deras respektive arbetsplatser och vi fick berätta vilka vi är, vad vi är bra på att göra och vad vi tycker om att göra. Efter det här har jag fått en ny och bra energi.

Från gips till robotben

I förmiddags var jag på ortopeden och tog bort det helbensgips jag haft i sex veckor. Jag har skrivit om det tidigare och om min rädsla för hur det ska gå efter gipset och hur magert och muskellöst det ser ut under gipset. Så här ser mitt lår ut idag.

Vaden är något bredare än låret. Nu måste jag lära mig att hitta musklerna i benet igen. Lättare sagt en gjort. Men jag har fått en ortos, jag kallar det mitt robotben. Med det kan, och ska, jag böja och sträcka så mycket jag kan.

Jag har också fått ett träningsschema med övningar. Nästa vecka får jag belasta fullt, då ska jag försöka cykla på motionscykel! Musklerna behöver jag, de ska tillbaka!

(Det här är mitt inlägg 23/100, dag 23, i bloggutmaningen #blogg100)

Tankar kring muskler

I natt drömde jag om mitt ben, som efter en skidolycka varit helbensgipsat i 6 veckor. Sist jag såg det utan gips var för en dryg vecka sedan då jag gipsade om mig senast. Då såg det fjantigt löjligt ut. Nästan inga muskler var kvar. Huden och mina före detta muskler liksom hängde ner och benet var bara lite bredare än själva lårbenets skelett. Det såg inte alls levande ut.

I min dröm i natt…. alltså jag hoppas på riktigt att det inte ser ut som det gjorde där! Men samtidigt förstår jag att det hänt ytterligare en del med muskelförtviningen efter ytterligare en vecka…

I morgon blir jag avgipsad för sista gången. Känslorna inför det är blandade. Det ska bli fantastiskt skönt att slippa gipset, att få börja böja benet lite smått! Samtidigt är gipset väldigt stabilt och skönt. Inget kan hända med benet under det! Och det ger mig bra stadga när jag står och går.

Hur det kommer att bli med endast en ortos har jag ingen aning om. Kommer jag att få ta av den när jag duschar? Hur sladdrigt kommer benet att kännas i så fall? Måste nog sitta ner och duscha om jag inte har något som helst stöd. Jag antar att jag måste sova med den, hur kommer det att gå? Kommer den att skava? Måste jag lära mig att gå igen. Hur kommer det att bli i trappor? När får jag börja rehabträna? Hur lång tid kommer det att ta innan benet fungerar som jag vill?

I morgon får jag svar på några av mina frågor.

Läs även mina tidigare inlägg på temat

• En månad med helbensgips
• Låret försvinner!
• Händerna värker när jag går

(Det här är mitt inlägg 22/100, dag 22, i bloggutmaningen #Blogg100)

Twitter fyller 10 år

Idag fyller det sociala nätverket 10 år. Jag skapade mitt konto där i maj 2009, har jag för mig att det var. Det var Ingela Hjulfors Berg som hjälpte mig, det var en ganska lång uppförsbacke innan jag tillsammans med henne kom på hur det fungerade. Det var något helt annat än Facebook. Hon introducerade även Daniel Nordström, då chefredaktör på Västerbottens Folkblad, nu på VLT. Läs hans text om födelsedagen här.

Under årens lopp har jag, så att säga, varit periodare på Twitter. I början var jag en av väldigt få från Umeå som höll till där, vilket gjorde att jag där kunde skriva om saker som jag kände att jag inte kunde ta på Facebook. Jag kunde på Twitter också hitta personer som hade samma tankar, problem, eller vad det nu kunde vara och få stöd och pepp där.

För att inte tala om nyhetsflödet som där snabbt har spridits. När jordbävningen skedde på Haiti 2010 kunde vi hålla oss uppdaterade om vad som hände där genom hashtags. När den isländska vulkanen Eyjafjallajökull hade ett utbrott samma år och ställde till det i flygtrafiken kunde människor hjälpa varandra genom olika hashtags på Twitter. Jag vet personer som gick tillsammans och köpte bilar och ordnade samåkning hem för att det inte gick att flyga. Det tack vare Twitter. Under den Arabiska våren var det också på Twitter som vi kunde hålla oss uppdaterade om vad som hände i Nordafrika. Det här är endast några händelser där Twitter haft stort inflytande för människors omvärldskunskaper.

Här har Twitter själva samlat ihop några stora händelser där Twitter haft betydelse under de 10 år som gått.

Men på senare år har många tyckt att Twitter inte är vad det en gång varit. På senare år har tonen hårdnat, allt fler konton startas i anonymitet och vissa hashtags undviker i alla fall jag att använda idag. #svpol är en sådan. Använder jag den kommer det ofelbart tweets från personer som man skulle kunna säga kom från Sverigedemokraternas svans. Personer som får allt att handla om att ”det är invandringens fel”, vad det än handlar om. Personer som hatar och hotar och som det inte alls går att föra ett vettigt samtal med.

Ingela, som var den som introducerade mig, har här skrivit sina funderingar om Twitter är en skadeskjuten 10-åring. Just nu trendar även hashtagen #LoveTwitter där jag också kommer att posta det här inlägget.

(Det här är mitt inlägg 21/100, dag 21, i bloggutmaningen #blogg100)

Ängslighet bland SKL:s ledamöter

I veckan har Sveriges kommuner och landsting (SKL) haft en konferens där det till middagen beställts underhållning. SKL hade efterfrågat ”humor och akrobatik”, vilket de också fick. Men det här med akrobatikinslaget blev för mycket då det visade sig att det var akrobatik i form av poledance och en del i publiken drar paralleller till stripshow.

Oliver Rosengren, moderat gruppledare från Växjö, kände sig obekväm och lämnade lokalen, arrangören Tor Hatlevoll gick upp på scenen och stoppade showen. Jocke Assarsson, som är en i duon som underhöll säger till SVT Nyheter Uppsala:

– Det känns som att vi förflyttade oss 30-40 år tillbaka i tiden, att folk inte kan titta på en stark smidig kvinnokropp utan att förknippa det med sina egna fördomar, säger Jocke Assarsson till SVT Nyheter Uppsala.

I Västerbotten kände tidningen Folkbladet att de inte ville släppa den här bollen, trots att de båda ledamöterna från länet inte ens var där. Klicka upp bilden för att läsa artikeln.

Poledance är en idrottsform och utövare hoppas att den ska bli en gren i Olympiska spelen, akrobater och cirkusartister utövar grenen och det har ingenting med striptease att göra. Att utövarna har lite kläder på sig (kvinnan på SKL-eventet hade sport-BH och tillhörande sportshorts) har att göra med att de måste få fäste i stången, något som inte går om man har tröja och långbyxor på sig.

Bild från Poleworld news

Jag tycker att de reaktioner som uppkom är oerhört ängsliga och visar på en stor kunskapsbrist kopplat till sina egna fördomar och snabba slutsater.

– Det känns som att det var en manlig chef som i kombination med vin, middag och underhållning blev rädd att bli uthängd på Twitter som tog det här beslutet. Efter showen kom det fram mycket folk, främst kvinnor, som tyckte att det var det bästa de hade sett. Det var en märklig känsla, säger Jocke Assarsson till SVT Nyheter Uppsala.

Flera andra politiker som var med på eventet skäms å sina kollegors sida och kräver att de ska be om ursäkt till artisterna. Till Nya Linköpingstidningen säger Cecila Rådmark från Skaraborg:

– Det här är hennes yrkesval. Jag anser att man förnedrat hennes yrke. Hon borde få en ursäkt. Inte minst av politikern som twittrade, säger hon.
Hon såg inget sexistiskt eller utmanande med föreställningen.
Samma inställning har Robert Olsson och Michael Sandsjö.
– Det vi såg var akrobatik på hög nivå, inget annat, säger Michael Sandsjö.
Efter den avbrutna showen var det många som ifrågasatte SKL:s beslut och gick fram och diskuterade med ansvariga, berättar han.

Jag hoppas att synen på kvinnokroppen, på artisteri, på poledance kommer att ändras. Det är väldigt förlegat och omodernt att ha de här åsikterna.

(Det här är mitt inlägg 20/100, dag 20, i bloggutmaningen #Blogg100)