Coronavåren året 2020

Våren 2020 blev våren då världen drabbades av ett nytt och aggressivt virus. För egen del känner jag att jag behöver skriva av mig lite om den, utifrån att jag arbetar på sjukhus och på en så kallad slussavdelning för Covid-19. Jag skriver i en slags dagboksform om hur det är på att arbeta på MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning). Vi har fått läsa en väldig massa berättelser från olika IVA-avdelningar runt om i landet, min berättelse är annorlunda.

En dag i januari

Efter att hösten 2019 var så tung arbetsmässigt, har vi nu dragit ner antalet vårdplatser till 18. Vi hade 24 innan och det var inte ovanligt att vi hade 28 patienter inneliggande under hösten. Beläggningsgraden var 106%. Många patienter behövde också en personal som hela tiden vakade över dem på grund av olika saker: vissa är oroliga, andra behöver ett vak för att de är väldigt sjuka och några har försökt ta sitt liv.

Till oss på MAVA kommer de allra flesta direkt från akuten. De kan ha hjärtsvikt, njursvikt, svårt att andas, svimmat och slagit sig, tagit en överdos, de kan ha blodproppar i benet och ibland vet vi inte varför patienten mår som den mår och utreds hos oss.

Att vi nu tar emot färre patienter spiller över på andra avdelningar, men vi behöver det här. Vi behöver verkligen återhämtning. Flera i personalen har slutat och just nu skolar vi in många nya sjuksköterskor och undersköterskor, de flesta är alldeles nyexaminerade. Dessutom har vi många studenter på praktik. Det ställer höga krav på oss alla.

En dag i mars

Coronaviruset har nu kommit till Sverige. Vi får veta att vi behöver öka antalet vårdplatser igen. Först tillbaka till 24, men målet är att vi ska ha personal till 28 platser. Vi får också ett nytt schema, ett schema där vår arbetstid omfördelats en del. Det känns jobbigt och jag känner även en oro för vad vi står inför. Men vi måste ju. Vi har ju samhällsbärande yrken.

MAVA blir en så kallad slussavdelning för Covid-19, vilket innebär att alla patienter vi tar emot ska testas för sjukdomen och när vi har fått provsvar skickas patienten vidare. På akuten har man tre olika klasser för Covid-19 i triageringen: högrisk, lågrisk och ingen risk. De som klassas som högrisk hamnar på infektionskliniken, lågrisk kommer till oss. Men om patienten behöver hjärtövervakning kommer även högriskklassade till oss. Vissa avdelningar på sjukhuset tar inte emot patienter som inte har ett negativt Covidprov (dvs som inte har sjukdomen), eftersom deras patienter är så sköra. Så först landar de hos oss.

Vi har gått igenom vad vi har för skydd. I förrådet finns fem visir, vi får veta att munskydd är det brist på.
”Munskydden tillverkas i Kina och nu har Kina exportförbud”, berättade chefen vid ett morgonmöte. Så vi får just nu endast använda sådana när vi verkligen behöver dem. FFP3-skydden är inlåsta i läkemedelsrummet.

Vi har en patient som är väldigt vård- och omsorgsbehövande. Jag och den sjuksköterska jag arbetar med är inne på salen och pysslar om patienten mycket den här dagen. Statusen för Covid-19 är ”lågrisk”, det betyder att patienten har ett symtom och förmodligen inte har sjukdomen. Omkring klockan 15 knackar det på dörren till salen och en kollega ber oss komma ut. Men först måste vi tvätta händerna väldigt noga. Patienten är vår första med konstaterad Covid-19. Vi har varken haft på oss munskydd eller visir. Det ska vi inte behöva vid låg misstanke om Covid. Vi har endast haft på oss förkläde och handskar som vanligt. Tankarna går genom huvudet. Vad gör vi nu? Hur transporterar vi patienten till infektionskliniken på ett säkert sätt? Kommer jag att bli sjuk?

Vi får veta att vi måste vara tre personal som går iväg, två som tar sängen och en som går ett par meter framför och ser till att folk vi möter tar en annan väg. Patienten ska ha munskydd, nya kläder, sängen ska vara spritad och renbäddad. Vi ska ha långärmade förkläden, munskydd, visir och handskar. Det är varmt, förklädet klibbar fast längs armarna, glasögonen immar igen och munskyddet gör det svårt att andas.

I kulverten möter vi många, det är tiden för skiftbyte så sjukhusets dagpersonal är på väg hem. De vi möter ser chockade ut, de förstår först inte riktigt vad de möter, men min kollega som går längst fram är väldigt bestämd och folk vänder om.

Väl på infektionsavdelningen flyttar vi över patienten till en av deras sängar och nu får vi lära oss hur vi ska klä av oss skyddsmunderingen:

  • av med handskarna – sprita händerna
  • av med förklädet – sprita händerna
  • gå ut i slussen mellan salen och korridoren, stäng dörren, ta av visiret – sprita händerna.
  • ta av munskyddet och sprita händerna.
  • ta på nya handskar, sprita sängen, ta av handskarna och sprita händerna.
  • nu först får vi gå ut i korridoren.

Den här dagen blir det en och en halv timmes övertid för mig.
Jag är vaksam över mitt eget mående i två veckor och träffar inga vänner.
Lyckligtvis får jag inga symtom!
Jag pustar ut.

En dag i april

”Var är alla våra vanliga patienter?” undrade vi en dag. Har folk plötsligt slutat bli sjuka? Vi har bemannat upp ordentligt och ökat antalet vårdplatser, men vi har nästan inga patienter. Jag ser på Rapport en kväll att en man som fått en hjärtinfarkt valde att inte söka vård, på grund av rädsla över att smittas av Covid-19. Det är nog många som resonerar så. En dag hade vi så få patienter och så mycket personal att vi skulle kunna haft extravak på samtliga och ändå ha personal på golvet! Helt galet!

På jobbet har vi roligt, vi får faktiskt tid att umgås med varandra. Vi skrattar mycket och vi beställer mat från en take awayrestaurang och kan äta middag tillsammans hela gänget. Det är verkligen inte ofta det händer.

Vi har bra med skyddsutrustning numera. Men nu är toalettborstar restade. Chefen får själv åka till ICA Maxi och köpa så att vi har. Även hand- och ytsprit är det brist på. Vi sparar flaskor och fyller på från dunkar som kommer från Sekab, etanolfabriken i Domsjö. Den luktar konstigt.

En dag i maj

Att vi ett tag hade så lugnt har nu ändrats. På MAVA har vi normalt sett, utan Covid-19, ett högt flöde med snabba vårdförlopp. Våra patienter ligger inne hos oss 3-5 dagar (ibland bara ett dygn), ofta för utredning om vad som felas med dem och sedan går de antingen hem eller skickas vidare till andra avdelningar. Det tempot är tillbaka och nu har vi dessutom Covid att tänka på. Patienterna ligger kortare tid hos oss, då vi skickar de flesta vidare till andra avdelningar efter att vi fått provsvar om Covid-19. In och ut går betydligt snabbare nu än vanligt.

Vi har inte kommit upp till 28 vårdplatser än, det går inte eftersom alla nya patienter behöver isoleras i enkelsal till dess att vi har ett provsvar. Covidproverna tar sex timmar att analyseras och på labbet kör de proverna bara ett par gånger om dagen. De flesta svaren kommer kring klockan 15 dagen efter att de kommit in och det är först då vi kan börja jobba. Det här blir en flaskhals för oss eftersom det är först efter det att vi fått negativa provsvar som vi kan börja jobba. Det är efter det att patienten fått ett provsvar som säger att den inte har Covid-19 som vi kan skicka patienten till olika undersökningar och till andra avdelningar: Tiden fram till klockan 15 är en enda lång väntan och det blir på sena eftermiddagar, kvällar och nätter som vi både skriver ut och skriver in patienter. Vi måste också flytta om patienterna som är kvar. De som har fått provsvar som är negativt, alltså att de inte är sjuk i Covid-19, behöver ju inte ligga isolerade längre och vi behöver ha minst 10 lediga salar, helst fler, för nya patienter. Under ett kvällspass skrev vi in 14 nya patienter. Det har också hänt att vi satellitat ut patienter (skickat till annan avdelning på sjukhuset) mitt i natten för att frigöra plats hos oss. Det är inte bra.

Via rörposten skickas det numera mycket kärlek från andra avdelningar och akuten till oss. Det är väldigt fint.

SBAR, som det står på bilden här ovan, är ett sätt att kommunicera effektivt inom vården där bokstäverna betyder olika saker: SBAR står för:

  • Situation
  • Bakgrund
  • Aktuellt tillstånd
  • Rekommendation

Ibland kommer det patienter till oss från akuten som blir skjutsade av personal i full mundering och gasmask 90, som IVA och akuten fått av försvaret. Den synen kommer jag nog aldrig att vänja mig vid. Just gasmaskerna griper tag i mig. Är vi i krig? Jag pratar med en narkossköterska om det här och han sa att det nog är bra att den känslan kommer, att vi blir påminda om virusets starkhet. Att det är på riktigt. Att det är allvarligt. Han har nog rätt.

Jag tittar på mina händer. Handflatorna har fått flagor och även mellan fingrarna flagar det. Under en fikarast är vi tre kollegor som pratar om våra händer och de ser alla likadana ut. Allt tvättande och spritande av händerna gör dem så här torra. Under en ledighet från jobbet går det mycket handkräm och huden får lite återhämtning till det är dags för en arbetsperiod igen.

En dag i juni

Vi får höra att det finns avdelningar på sjukhuset som haft utbrott av Covid-19 bland personalen. Det har vi faktiskt lyckats undvika. Ingen av oss har drabbats trots att vi har haft flera patienter hos oss som har konstaterats med sjukdomen. Vi känner oss stolta över att vi har bra hygienrutiner i arbetsgruppen.

Under våren har olika saker varit restade och inte gått att beställa. Först var det munskydd, sedan blev det toalettborstar. Nu är det skydden till örontermometrarna som är svåra att få tag i. Det är slut i hela Europa. Hos oss har därför alla patienter personliga skydd, som ligger på deras sängbord och återanvänds. Vad är nästa grej att restnoteras, tro?

Nu kommer även antikroppstestet som vi ska ta. Jag förstår egentligen inte varför, eftersom man inte riktigt vet vad det innebär om man har antikroppar. Folkhälsomyndigheten säger ju att man inte vet om det innebär att man är immun eller inte. Men det kanske är för regionens statistik, för att vi ska lära oss mer om viruset tänker jag och lämnar provet. Svaret är att jag inte har antikroppar, jag har inte haft Covid-19. Än.

Skärmdump 1177, antikroppssvar

Tillbaka till där det började

Vad ska du bli när du blir stor? Den frågan får barn inte sällan och så har det varit så länge jag kan minnas. Barn kan drömma stort, det finns inga begränsningar alls, men det här är något många av oss tappar bort med tiden. Jag ska ta med dig på en liten resa här där jag  berättar om hur det blivit för mig.

”När jag blir stor ska jag bli doktor, dirigent, cirkusartist, clown, snickare och polis med hundra barn som ska hjälpa mig att fånga alla tjuvar.”

Citatet ovan är mitt som jag minns det. Det var inte så att det var ett av de här yrkena jag skulle bli, jag skulle bli alla samtidigt. Lite längre fram i livet tyckte min pappa att jag skulle bli politiker, eftersom jag hade ett engagemang och så mycket åsikter i många frågor, men politiken lockade mig inte alls. Lite senare kom vi på att socialantropolog kanske skulle vara något för mig. ”Läran om den sociala människan” eller ”läran om människan i samhälleliga sammanhang”. Det låter fortfarande vansinnigt intressant, men så blev det inte.

Som 19-åring ville jag till huvudstaden och för att få någonstans att bo i staden med stor bostadsbrist valde jag att arbeta åt landstinget som sjukvårdsbiträde. Landstinget hade bostäder åt oss anställda som kom från andra ställen i så kallade bostadshotell och tillsvidareanställning fick man, trots ingen erfarenhet alls.

I vården trivdes jag riktigt bra, jag utbildade mig så småningom till undersköterska och ett tag tänkte jag att barnmorska vore kul att arbeta som. Vägen dit kändes dock alldeles för lång och krånglig, det skulle ta minst fem år och det kändes inte riktigt värt det, så jag stannade kvar i undersköterskeyrket i tio år. Jag var en duktig undersköterska och jag har arbetat med det mesta inom det skrået: på olika vårdavdelningar, som personlig assistent, på sjukhem och servicehus, på akuten. Efter tio år var jag dock less.

När jag var föräldraledig med mitt första barn kände jag att jag behövde något nytt, så jag satte mig i skolbänken på KomVux när sonen började förskolan. Tankarna på journalistyrket blev allt starkare och tillslut tog jag också examen som journalist.

Journalistyrket älskar jag! Här får jag träffa så många olika människor som kan saker jag inte kan och jag får tillträde till ställen andra inte får. Yrket innebär ett ständigt lärande, det är utvecklande och det ger mig även utlopp för den kreativa ådran. Att beskriva en händelse eller ett skeende på ett så bra sätt som möjligt är fantastiskt roligt! Oavsett media.

Mediebranschen är dock inte lika rolig. Många hoppar från vikariat till vikariat till dess att de blir ut-LAS:ade och det hände även mig. Länge har journalistyrket hamnat på listan av jobb som är svårast att få. Bilden nedan är en skärmdump från sajten AllaStudier.se.

Prognos för journalistjobb, negativ trend

Under åren som gått har jag arbetat med många olika saker i flera olika branscher. Jag har utbildat mig inom hälsoområdet, funderat på att starta eget men landat i att jag varken har  orken eller drivet för att ro i land det så att det går ihop. Jag har även landat i att det är så många framför mig i LAS-kön för journalistjobb att jag måste tänka om helt.

Så var är jag nu?

Sedan november arbetar jag som undersköterska på sjukhuset igen. Ett yrke jag varit i från i 20 år. Och det är faktiskt väldigt roligt! Det är rätt häftigt att inse att muskelminnet är starkt! När jag klev i de vita kläderna igen kändes det inte som att det var 20 år sedan sist. Jag kan det här jobbet. Första gången jag skulle ta blodprov, ett blodtryck, skanna en urinblåsa, tappa en person på urin osv behövde jag inte alls tänka efter – det bara hände per automatik.

Igår skrev jag på ett avtal med en tillsvidareanställning på heltid och det känns riktigt bra!

Anställningsavtal

Med det här jobbet kommer jag också att ha tid och ork över att på min fritid arbeta för mina drömmar. För jag har börjat kunna drömma igen. Som när jag var barn. Fast ännu större.

Är det något skumt det där?

I mitt förra inlägg skrev jag ett inlägg om ett sätt att arbeta som på sikt kan ge en mer tid till sådant man skulle vilja ha mer tid till, men inte har råd att göra. Det handlar om direkthandel. Jag ser stora möjligheter i det här sättet att jobba, men jag har märkt att okunskapen kring direkthandelsbranschen är stor och att det finns en hel del förutfattade meningar kring vad det handlar om. Jag vill också understryka att det är ett jobb att göra, gör man inte jobbet kommer inte heller den ekonomiska möjligheten.

”Är det här ett pyramidspel?”

Den frågan dyker ofta upp och svaret på frågan är nej. Direkthandel har ingenting med pyramidspel att göra. Pyramidspel är för det första olagligt och där handlar det inte om att sälja saker. I pyramidspel handlar det om att värva personer som ska betala en medlemsavgift och det är svårt att vinna något som är hållbart i ett sådant spel. Såvida du inte var den, eller en av dem, som startade det hela. Det handlar inte om att köpa och sälja något, det handlar om att värva medlemmar till spelet.

Direkthandel däremot är just handel med varor och tjänster. Det var någon som sa att det handlar om riktiga människor som köper riktiga saker för riktiga pengar – till skillnad från pyramidspelen. Ofta är det hushållsprodukter, kosmetika eller kosttillskott det handlar om. De mest kända direkthandelsföretagen är kanske Tupperware och Oriflame.

Ett seriöst företag har som främsta mål att skaffa kunder, att engagera nya medarbetare är sekundärt. Företaget vill naturligtvis nå så många kunder som möjlig så nya medarbetare söker man också ständigt efter, men inkomsten måste komma från kunder som handlar. I ett direkthandelsföretag spelar det ingen större roll när i tid du börjar, du kan ”gå om” en som började före dig om du arbetar för det, till skillnad från pyramidspelet.

En annan skillnad är ledarskapet och utbildningen som är en viktig del i direkthandel. Här coachas man av personer som har arbetat längre än en själv, det hålls konferenser där duktiga ledare från hela världen föreläser och det handlar mycket om personlig utveckling.

Ett seriöst företag är också medlem i Direkthandelsföreningen har etiska regler som man måste följa. Vill du läsa mer om det här kan du läsa här, här och här. Patric Nilsson är en person som arbetat länge i den här branschen och han har en blogg där han skriver mycket i det här ämnet. Läs gärna den också. Man ska dock se upp, det finns oseriösa företag i den här branschen. Blir du kontaktad av någon som vill rekrytera dig, kolla upp företaget och hur de arbetar. Här finns en guide i vad du ska titta på.

Kärt barn har också många namn: direktförsäljning, relationsmarknadsföring, nätverksmarknadsföring och Multi-Level-Marketing (MLM) är olika namn på samma sak.

”Ska jag göra det här ska jag göra det till 100% och det har jag inte tid med”

Så säger många och därmed hindrar de sig själva, anser jag. De allra flesta som börjar i den här branschen arbetar redan 100% på sina jobb och arbetar med direkthandel på sin fritid. De kanske träffar någon under sin lunchrast, ringer till någon på väg hem från jobbet och tar en kopp kaffe med någon på kvällen medan de presenterar vad de arbetar med.

För några år sedan var det en vän till mig som kom på att vi har egentligen mer tid än vi tror. Hennes resonemang var grundat i att dygnet har 24 timmar – av dem sover vi kanske 8 (i bästa fall) och arbetar 8. Kvar på dygnet har vi 8 timmar. Jag tyckte att vi äter ju frukost, lunch, vi lagar och äter middag och där försvinner ju en del tid. Hon kontrade med att vi ändå hade 5 timmar kvar på dygnet, vad gör vi av den tiden? Det här samtalet har jag funderat mycket på sedan dess. Vi har mer tid över än vi tänker på om vi tänker efter. Läs gärna min kloka kompis Natalie Carrions ord om det här med tiden och hur vi kan tänka kring den här.

”Jag är inte säljtypen”

Många tror inte att det här är något för dem. De säger att de inte är ”säljtypen”. I den här branschen handlar det inte om att kränga saker till varje pris. Det handlar mer om att skapa relationer. Man har sett att personer som har ett genuint intresse för andra människor, personer som är goda lyssnare, är de som lyckas bäst. Det eftersom det handlar mer om att skapa och bygga relationer med andra än att sälja. Tänk själv vem du helst köper något av: är det av personen som till varje pris vill pracka på dig något du inte känner att du behöver? Eller är det av den som lyssnar till vilka behov du har och som kan erbjuda något du kan tänkas behöva? Sjuksköterskor och lärare är ofta väldigt framgångsrika.

Faktum är att det är en jämlik bransch, den är öppen för alla och lika arbete avlönas lika, oavsett vem det är som utför arbetet. Den ena kan vara en person som tidigare varit en framgångsrik företagare, den andra kan vara den som alltid haft problem i skolan och inte lyckats med någonting tidigare.

Villig att satsa för att få mer tid?

Känner du att ditt liv rullar på, att du gör det du ska på jobbet och hemma, men du är ändå inte riktigt nöjd? Hur är det med dina arbetskamrater – trivs du helt med dem, eller skaver det ibland?

Skulle du vilja ha mer tid tillsammans med familjen, vännerna, för att resa mer eller tillbringa mer tid på ditt lantställe men inte riktigt vet hur du ska få tiden och/eller lönen att räcka till?

Skulle du vara beredd att satsa lite mer under en period för att längre fram komma dit?

Tänk dig ett scenario så här:

Din arbetsgivare kallar in dig på sitt rum för att ge dig ett erbjudande. Erbjudandet innebär att du under en tidsperiod om 1 år, kanske 1,5 år, skulle arbeta 10-15 timmar extra i veckan, utöver din nuvarande arbetstid. Din arbetsgivare säger att det kommer vara en del utbildning under de här extra timmarna och du kommer också att utvecklas både personligen och kompetensmässigt.

Vidare berättar din arbetsgivare att de här extra timmarna kan du göra när det passar dig. Ibland kanske en stund under din lunch, någon timme på kvällen medan tvättmaskinen går eller det kanske passar bäst under helgen. Det viktiga är inte när du gör de här extra timmarna, bara att du gör dem.

I det här erbjudandet ingår det att du efter den här tidsperioden får gå ner i arbetstid till 50%, men med bibehållen heltidslön.

Skulle du ta erbjudandet?

Det senaste året har jag haft tid att fundera på hur jag vill att min framtid ska se ut. Med den utmattning jag har i bagaget, som jag kommer få kämpa med och mot under resten av mitt liv, och det tuffa läget på arbetsmarknaden har jag tänkt att jag måste tänka nytt. Jag måste skapa en situation som är hållbar för mig på sikt. Och jag har hittat ett sätt. Det stavas direkthandel, och det är det som beskrivs ovan, minus att det var någon arbetsgivare som gav mig den här möjligheten. Jag fick möjligheten presenterad för mig av en person som tycker om mig och bryr sig om mig.

Start where you are, use what you have, do what you can

Vad är då direkthandel? Jag läser på Direkthandelsföreningens hemsida där det står att läsa: ”Direktförsäljning/direkthandel initieras vid personliga möten utanför de traditionella försäljningsställena. Vi brukar säga att direktförsäljning/direkthandel är butikslös. En visning eller försäljning kan i princip ske var som helst; hos grannen, på arbetsplatsen eller på någon helt annan plats.”

Jag arbetar för ett svenskt aktiebolag som har sitt huvudkontor i Göteborg. Det är invalt till Nasdaqs First North 25, vilket är ett index för de 25 största och mest omsatta bolagen på Nasdaq First North och Nasdaq First North Premier. First North 25 är framtaget för att vidareutveckla Nordens ledande plattform för tillväxtbolag. Företaget har också uppmärksammats i European Business Awards, som lyfter fram och belönar framstående och innovativa företag i Europa. Det är också ISO 9001-certifierat (läs mer om vad det betyder här). År 2015 var det med bland Veckans Affärers ”Superföretagslista” och de har utsetts som en av 2013 års Årets Gasell av Dagens Industri. Företaget har också en handlingsplan fram till år 2035. Produkterna vi arbetar med håller en hög och unik kvalitet, man kan inte få tag i liknande produkter i butikerna.

Jag känner mig väldigt trygg i det här och jag är så glad att jag har hittat ett sätt att arbeta där jag:

  • kan välja vilka jag ska arbeta med
  • ingår i ett tydligt mentorskap
  • får utbildning varje månad
  • kan välja när jag ska jobba
  • själv bestämmer hur mycket jag ska jobba – jobbar jag mer tjänar jag mer, väljer jag att arbeta mindre så tjänar jag naturligtvis mindre.
  • också kan starta upp egen verksamhet med annat under tiden jag arbetar med det här

Vad som också är väldigt intressant är att personer som tidigare haft problem i skolan, hamnat utanför arbetsmarknaden, varit sjukpensionärer eller på annat sätt haft det svårt verkligen kan lyckas med direkthandel. Det finns även de som tidigare varit oerhört framgångsrika företagare med enormt höga löner, men knappt någon ledig tid, som bytt bort det för det här sättet att arbeta. Jag har träffat personer som fått ett helt annat liv efter det att de börjat jobba i den här branschen. Jag skulle säga att alla som vill lyckas med det här sättet att arbeta kan göra det.

Är du sugen på att veta mer? Kontakta mig så tar vi det därifrån 🙂

Nästa inlägg kommer att handla om vad direkthandel är för något.

Våga sätta mål och gör en handlingsplan

För ganska precis ett år sedan satt jag i soffan med ett brutet ben som höll på att läka. Jag funderade på hur jag vill att min framtid ska se ut. Innan jag bröt benet hade jag blivit arbetslös och faktiskt kom det där benbrottet rätt lägligt, om vi nu ska se positivt på den saken. Med sjukskrivningen som kom efter olyckan gavs jag möjlighet att få fundera en del på min framtid. Hur vill jag att den ska se ut?

Jag surfade runt på nätet och jag kom på något sätt in på Vindelns folkhögskolas hemsida och Hälsopedadogutbildningen. Idag minns jag inte hur jag hamnade där, men hamnade där gjorde jag och jag tänkte att det kanske inte skulle vara så dumt att gå där ett år. Ett år där jag kan rehabträna mitt ben, ett år där jag kommer lära mig mer om träning, jag kommer lära mig om yoga och massage, tänkte jag och det kändes väldigt spännande. Det blev väldigt bra för mig, konstaterar jag nu ett år senare.

Att ta konsekvenserna av sina val

När jag gick på stresskliniken pratade vi mycket om det här med att göra val och att analysera de val vi gör för att se vilka konsekvenser de val vi gör får. Att inte välja är också ett val man gör och även det får konsekvenser. Konsekvenser blir det alltså hur vi än gör och vi måste medvetandegöra dem för oss. Ibland kanske man måste göra något man verkligen inte vill göra, eller något som suger musten ur en, för att det senare kan ge någonting bra.

Idag har jag ett mål, jag vet ungefär vart jag vill och hur jag vill att min framtid ska se ut. Men ett mål är ingenting utan en handlingsplan. Jag måste göra saker för att jag ska komma fram till mitt mål, saker händer ju som bekant inte av sig själva.

Jag minns hur jag gjorde när jag skulle börja träna och jag tyckte att det kändes så oerhört jobbigt och föreställde mig att det skulle vara så fruktansvärt tråkigt, för att inte tala om den förväntade träningsvärken, som jag var rädd för. En dag bara bestämde jag mig. Jag köpte ett månadskort på en träningsanläggning. Jag använde min kalender i min telefon och skrev in, och satte påminnelse på, att jag 1) skulle boka ett träningspass och 2) att jag skulle byta om och gå iväg till träningspasset. Jag bestämde att minst två gånger i veckan skulle jag träna. Helst tre gånger. Efter bara några veckor gick det av sig själv, jag kände att jag mådde så bra av att träna, och jag behövde inte längre de här påminnelserna i min telefon. Jag hade ändrat mitt beteende där.

Jag har hittat ett intressant klipp på Youtube om det här – The slight edge (Det lilla övertaget). Det handlar om att ta makten över sina handlingar för att komma i en ny riktning i sitt liv eller med sitt jobb eller vad det nu kan handla om. Precis som jag gjorde när jag skulle börja träna.

Det finns ett verktyg man kan använda som går ut på att man gör tre aktiviteter varje dag som:

  1. ökar ens välbefinnande
  2. är bra för ens personliga utveckling och
  3. något som för en närmare sitt mål

Sakerna man väljer här ska inte vara en vana i ens liv just nu, men det ska vara saker som inte heller är omöjliga att genomföra dagligen. Det gäller här att bryta mönster, steg för steg, för att släppa in något nytt. Det kan till exempel vara att:

  • istället för att ta bilen till jobbet promenera till jobbet varje dag – välbefinnande hälsomässigt
  • läsa ett antal sidor i en bok, lyssna till en podd eller ett radioprogram varje dag – göra något som utvecklar en personligen
  • göra något annorlunda på jobbet/i skolan med studier som gör jobbet/studierna roligare/lättare och gör att du rör på dig i en annan, mer effektiv/produktiv/roligare riktning (beroende på vad du har satt för mål).

Schemat ser ut så här:

Fyll i varje dag hur det går för dig. Målet är att göra de här tre aktiviteterna dagligen. Gör du det sätter du ett kryss för den dagen, nästa dag sätter du ett kryss i rutan ovanför. Det kommer att komma dagar då du inte lyckas genomföra alla tre aktiviteterna, då sätter du krysset nedanför det förra. Det kommer att bli ett diagram över hur du lyckas med dina satta mål, nästa månad kanske du har andra aktiviteter du ska göra för att komma närmare ditt mål.

Jag har fyllt i vilka aktiviteter jag ska göra dagligen i april, i slutet av april skriver jag en plan för maj. Det ska bli spännande att se hur det gått för mig om ett år! Vill du ha det här schemat finns det att ladda ner här.