Våga sätta mål och gör en handlingsplan

För ganska precis ett år sedan satt jag i soffan med ett brutet ben som höll på att läka. Jag funderade på hur jag vill att min framtid ska se ut. Innan jag bröt benet hade jag blivit arbetslös och faktiskt kom det där benbrottet rätt lägligt, om vi nu ska se positivt på den saken. Med sjukskrivningen som kom efter olyckan gavs jag möjlighet att få fundera en del på min framtid. Hur vill jag att den ska se ut?

Jag surfade runt på nätet och jag kom på något sätt in på Vindelns folkhögskolas hemsida och Hälsopedadogutbildningen. Idag minns jag inte hur jag hamnade där, men hamnade där gjorde jag och jag tänkte att det kanske inte skulle vara så dumt att gå där ett år. Ett år där jag kan rehabträna mitt ben, ett år där jag kommer lära mig mer om träning, jag kommer lära mig om yoga och massage, tänkte jag och det kändes väldigt spännande. Det blev väldigt bra för mig, konstaterar jag nu ett år senare.

Att ta konsekvenserna av sina val

När jag gick på stresskliniken pratade vi mycket om det här med att göra val och att analysera de val vi gör för att se vilka konsekvenser de val vi gör får. Att inte välja är också ett val man gör och även det får konsekvenser. Konsekvenser blir det alltså hur vi än gör och vi måste medvetandegöra dem för oss. Ibland kanske man måste göra något man verkligen inte vill göra, eller något som suger musten ur en, för att det senare kan ge någonting bra.

Idag har jag ett mål, jag vet ungefär vart jag vill och hur jag vill att min framtid ska se ut. Men ett mål är ingenting utan en handlingsplan. Jag måste göra saker för att jag ska komma fram till mitt mål, saker händer ju som bekant inte av sig själva.

Jag minns hur jag gjorde när jag skulle börja träna och jag tyckte att det kändes så oerhört jobbigt och föreställde mig att det skulle vara så fruktansvärt tråkigt, för att inte tala om den förväntade träningsvärken, som jag var rädd för. En dag bara bestämde jag mig. Jag köpte ett månadskort på en träningsanläggning. Jag använde min kalender i min telefon och skrev in, och satte påminnelse på, att jag 1) skulle boka ett träningspass och 2) att jag skulle byta om och gå iväg till träningspasset. Jag bestämde att minst två gånger i veckan skulle jag träna. Helst tre gånger. Efter bara några veckor gick det av sig själv, jag kände att jag mådde så bra av att träna, och jag behövde inte längre de här påminnelserna i min telefon. Jag hade ändrat mitt beteende där.

Jag har hittat ett intressant klipp på Youtube om det här – The slight edge (Det lilla övertaget). Det handlar om att ta makten över sina handlingar för att komma i en ny riktning i sitt liv eller med sitt jobb eller vad det nu kan handla om. Precis som jag gjorde när jag skulle börja träna.

Det finns ett verktyg man kan använda som går ut på att man gör tre aktiviteter varje dag som:

  1. ökar ens välbefinnande
  2. är bra för ens personliga utveckling och
  3. något som för en närmare sitt mål

Sakerna man väljer här ska inte vara en vana i ens liv just nu, men det ska vara saker som inte heller är omöjliga att genomföra dagligen. Det gäller här att bryta mönster, steg för steg, för att släppa in något nytt. Det kan till exempel vara att:

  • istället för att ta bilen till jobbet promenera till jobbet varje dag – välbefinnande hälsomässigt
  • läsa ett antal sidor i en bok, lyssna till en podd eller ett radioprogram varje dag – göra något som utvecklar en personligen
  • göra något annorlunda på jobbet/i skolan med studier som gör jobbet/studierna roligare/lättare och gör att du rör på dig i en annan, mer effektiv/produktiv/roligare riktning (beroende på vad du har satt för mål).

Schemat ser ut så här:

Fyll i varje dag hur det går för dig. Målet är att göra de här tre aktiviteterna dagligen. Gör du det sätter du ett kryss för den dagen, nästa dag sätter du ett kryss i rutan ovanför. Det kommer att komma dagar då du inte lyckas genomföra alla tre aktiviteterna, då sätter du krysset nedanför det förra. Det kommer att bli ett diagram över hur du lyckas med dina satta mål, nästa månad kanske du har andra aktiviteter du ska göra för att komma närmare ditt mål.

Jag har fyllt i vilka aktiviteter jag ska göra dagligen i april, i slutet av april skriver jag en plan för maj. Det ska bli spännande att se hur det gått för mig om ett år! Vill du ha det här schemat finns det att ladda ner här.

Annonser

Fake it ‘til you become it

Det här med att känna sig liten. Att inte duga. Att inte räcka till. Det är saker som de flesta av oss känner lite då och då. Tyvärr! För några år sedan gick jag på stresskliniken i Umeå och vi pratade mycket om det här. En av läxorna vi fick var att vi skulle ställa oss framför spegeln, titta oss själva i ögonen och säga högt till oss själva: ”Jag duger som jag är. Jag är bra.” Det var olika jobbigt för oss alla. För vissa av oss var det riktigt jobbigt, en del hade lättare för det.

Jag har funderat mycket på det här. Varför är det så vanligt att vi känner att vi inte duger? Varför är det så vanligt att vi krymper i förhållande till andra människor? Är det rent av Jante som kommer och säger till oss att vi inte ska tro att vi är något? Eller är det något annat? Jag tror att det finns lika många svar på de här frågorna som det finns människor. En del av oss hade det kanske kämpigt i skolan, kanske var retad eller mobbad, andra kanske har dukat under för stress och efter det tappat förmågor man tidigare haft och då har en känsla av maktlöshet.

Det finns dock bot på det här! Boten heter power pose. Se Amy Cuddys TED-talk om kraften i att låtsas något så det blir verklighet. Det är väl investerade 20 minuter att se det!

Jag tror att gör man de här power poses, kraftfulla poserna, några gånger om dagen och efter man gjort dem också gör något som är bara lite utanför sin komfortzon, så kommer man att må bättre och också ha högre tankar om sig själv. Hon säger: ”Fake it ‘till you become it”.

 

Finns det hopp så finns det liv

För lite drygt ett år sedan bröt jag mitt knä i skidbacken. Jag har skrivit en del om det, här kan den intresserade läsa om olyckan och tiden efteråt. Fortfarande är jag inte alls bra i mitt ben. Musklerna i låret och rumpan vill inte bli starka och nu har jag lärt mig att det inte bara är att träna upp styrkan, först måste muskeln fatta att den finns och ska arbeta då jag tränar. Och det är lättare sagt än gjort, kan jag meddela.

I höstas hade jag rejäla spänningar i min bröstrygg och en liten rackare till muskel i skinkan, piriformis, fick för sig att den skulle arbeta för hela den skinkan vilket ledde till att det gjorde väldigt ont och jag fick även ischiaskänningar. Hela min kropp är som en enda stor kompensation för det som inte riktigt funkar.

Att gå nerför en trappa går fortfarande inte så bra, att stå på ett ben och böja går bra med det ben jag inte brutit, men när jag gör samma sak med det jag bröt går det inte utan att jag skakar enormt.

Jag har nu fått kontakt med Q-stone Wellness och Johan Andreasson, som arbetat med att behandla skador och ickefunktionalitet länge. För en vecka sedan hade vi vår första träff och han tryckte lite, kände lite, masserade lite och sedan fick jag en övning jag skulle göra. Just då kändes det inte som att han gjorde något märkvärdigt, men det måste han ha gjort. Ett par timmar senare var jag totalt utslut, jag sov ett par timmar på eftermiddagen och sedan som en stock under natten. Dagen efter började det prirra i min fot, lite sockerdrickskänsla, och det har det fortsatt att göra sedan dess. Igår satte han kinesiotejp på mitt lår för att väcka musklerna där till liv.

img_6915

Idag har det pirrat ännu mer i foten! Det verkar som att saker håller på att hitta rätt i min kropp, faktiskt. En dag kanske jag kan stå på ett ben och böja det utan att skaka sönder 🙂 Hoppet är ju det sista som överger en, tänker jag. Finns det hopp så finns det liv.

(Det här är mitt inlägg 4/100 i bloggutmaningen #blogg100)

SPORTLOV!

Till vardags läser jag till Hälsopedagog vid Vindelns folkhögskola. Jag kan säga att jag har ett riktigt lyxår! Vi läser näringslära, anatomi, vi tränar en hel del, yogar en del och får certifikat för flera olika instruktörsroller. Nyligen diplomerades vi också i klassisk massage. Och massage är något jag verkligen fastnat för! Om en vecka öppnar jag min egen mottagning och jag ska även läsa vidare till massageterapeut på distans via Axelsons.

Idag gick vi på sportlov! Tänk att jag som medelålders, med barn som numera är unga vuxna och ett barnbarn, får ha en sådan lyx! I helgen kommer jag ha några möten med människor jag tycker om och vara barnvakt åt mitt barnbarn, men jag ska också se till att njuta solen. Som jag fick göra idag en stund.

Bild på mig med ansiktet mot solen

Att sitta mot en husvägg, med ansiktet mot solen och höra takdropp är en av de aktiviteter jag gillar mest av allt. Ljuset har kommit, solen börjar värma, livet börjar komma åter! Vi ska också upp till fjällvärlden några dagar. Efter det att jag för ett år sedan bröt mitt knä kan jag inte åka slalom, men väl på längden. Vi kommer få några dagar där uppe – familjen i backen, jag i spåren och/eller någon snödriva. Sportlovslyx 🙂

(Det här är mitt inlägg 3/100 i bloggutmaningen #blogg100)

#IDittNamn markerar damlandslaget i fotboll

Om en knapp vecka, på onsdag, är det Internationella kvinnodagen och till den dagens ära har det svenska damlandslaget tillsammans med Addidas och Svenska Fotbollförbundet, tagit fram nya matchtröjor som de ska bära under Algarve Cup som kommer att pågå fram till den 8 mars. Istället för spelarnas namn på tröjornas ryggar har de citat uttryckta av starka kvinnor tryckta. Kampanjen heter #IDittNamn. Bland de som fått sina citat tryckta på landslagsspelarnas ryggar finns Gudrun Schyman, Zara Larsson och Silvana Imam.

– Landslagströjan är en viktig och stolt symbol för oss och jag tycker att det är häftigt att vi genom den kan sammanstråla med andra starka kvinnor och röster, att vi tillsammans kan visa att allt är möjligt, säger Lotta Schelin, lagkapten i damlandslaget, i ett pressmeddelande. Hon har valt en tweet från Gudrun Schyman.

Lotta Schelin med nya tröjan

Bild från @schelin_official på Instagram

Genom det här initiativet vill damlandslaget visa, kanske framför allt för unga tjejer, att det går att lyckas med det man vill och att man inte ska känna sig begränsad som tjej.

fotbollslandslaget-1

Bild från google. Citat av Zara Larsson.

Jag tycker det här initiativet är super! Och jag hoppas att det får ett rejält genomslag!

fotbollslandslaget-2

Bild från google. Citat Karin Adelsköld.

(Det är är mitt inlägg 2/100 i bloggutmaningen #blogg100)

Jamen då kör vi igen! #blogg100

Blogg100-bild

Det är den 1 mars och sedan sex år tillbaka sparkar bloggutmaningen #blogg100 igång det datumet. Fredrik Wass, som kom på den här idéen, skriver i ett inlägg att aldrig tidigare har det känts så viktigt med den här utmaningen som nu. Jag återkommer till det lite längre ner i texten. Först lite om vad #blogg100 är.

Utmaningen går ut på att under 100 dagar från och med idag skriva minst ett inlägg varje dag. Tanken från början var att få igång det egna skrivandet, att kunna släppa en del på prestationsångesten för att skriva ett inlägg, att få upp farten och även kreativiteten en smula. Första året deltog 20 bloggare, idag är omkring 200 bloggare anmälda som deltagare. Jag var med under 2015 och gick i mål den 8 juni med 101 skrivna inlägg under perioden. I år får vi se hur det går!

Som jag skrev här ovan känner Fredrik Wass att det i år känns viktigare än någonsin med den här utmaningen. Det är många skribenter som kommer igång, vi är många och vi kommer att synas under hashtags i sociala medier. #blogg100 har idag blivit en rörelse i att manifestera det fria ordet, en motaktion mot hot och hat på internet, en aktion för ett sunt klimat på internet. Jag håller med Fredrik Wass i hans känsla. Samhället, inte bara i Sverige utan även globalt, är på väg mot något som skrämmer mig. Vi läser om en president som menar att media rapporterar ”fake news”, som själv använder sig av något som kallas ”alternativa fakta”, vi läser om människor som trots att vissa saker kan bevisas ändå vägrar tro på fakta utan väljer att tro på andra saker för att man idag ”inte kan lita på fakta”, att faktan skulle vara förvrängd på något sätt.

Jag går in i den här utmaningen med ett öppet sinne. Jag vill klara av den, men vet också att jag kommer ha svackor. Under våren kommer det att hända rätt mycket spännande saker i mitt liv, jag kommer att skriva om det. De ämnen jag tror jag kommer beröra mest är nyheter, samhälle, frågor som har med hälsa att göra, hur det går för mig att rehabträna efter den skidolycka jag var med om för ett år sedan då jag bröt mitt knä och säkert lite annat.

Jag vill redan nu tala om att jag har bestämt mig för att jag vill moderera kommentarer som skrivs här. Det efter att jag skrev ett inlägg som råkade bli rätt så viralt en gång. Det är många som vill kommentera det inlägget, men för det mesta tillför de kommentarerna ingenting. Jag tar dock gärna emot hejarop och jag kan föra sansade diskussioner.

Jag accepterar inte hot och hat på min blogg. På min blogg är det jag som bestämmer. Ingen annan.

Jamen då kör vi då!

(Det här är mitt inlägg 1/100 i bloggutmaningen #blogg100)

Om Umeå, känslor och SD

Igår skulle Sverigedemokraterna hålla möte i Umeå. Jag kommer här att skriva ner mina tankar kring det.

Inför mötet

Jag tycker att det är troligt att tänka att partiet valde lokalen i Väven för att provocera. Väven är Umeås nya kulturhus och det är ett hus som är öppet för alla. Huset ägs till viss del ett privat företag och till en annan del av kommunen. Det var i den del som Umeå kommun äger som mötet skulle hållas. Protesterna lät inte vänta på sig, personer som har Väven som sin arbetsplats uttryckte att de inte kände sig trygga om SD skulle komma till den plats de skulle sköta sitt jobb, det ansågs att Umeå kommun och Väven har en värdegrund som inte lirar med den politik som Sverigedemokraterna för. Mötet flyttades till en annan lokal, men SD var inte glada över det och tillslut kände Umeå kommun att de inte hade mandat att neka ett riksdagsparti att hålla sitt möte i Väven så i Väven skulle mötet hållas bestämdes det tillslut.

Om det här skrevs det ett stort antal artiklar i de lokala medierna. Hur många vet jag inte, men det var fler än en artikel/redaktion i alla fall.

Dagen för mötet

Igår var dagen för mötet. Under eftermiddagen gick Sverigedemokraterna ut med att de inte kände sig trygga och de beslutade då att mötet endast skulle hållas för deras medlemmar och för de journalister som fått ackreditering. Jag vet att SD bojkottar vissa redaktioner i Umeå, så jag tror (jag vet alltså inte) att inte alla redaktioner hade journalister som ackrediterats.

Innan mötet skulle hållas i Väven hade ”Umeå kultur mot rasism” ordnat en manifestation i Rådhusparken, en bit bort. De ville ha en stillsam manifestation där de pratade om människors lika värde och den manifestationen fortsatte sedan till Hamnmagasinet och där var en familjär stämning med musik och ett 100-tal personer var där. Till VK säger Jimmy Thorsell, som var den som arrangerade den här manifestationen:

– Huvudsyftet med vår manifestation var inte att synas i media, utan det var att stärka varandra och visa att vi har ett enat kulturliv mot rasism. Det syftet uppnådde vi.

Ytterligare några artiklar skrivs av varje redaktion.

Tiden för Sverigedemokraternas möte

Det är nu problemen börjar. Jag får en flash i mobilen där det står att brandlarmet inne i Väven har gått och att lokalen måste utrymmas. Min spontana tanke var att det går inte så bra för SD när de ska ha möte i Umeå. Jag har under gårdagskvällen och dagen idag läst igenom mitt flöde på Facebook och i vad media har rapporterat. En del är glada för att det blev tumultartat, andra är arga på polisen som man menar ha använt övervåld mot demonstranterna.

Jag var inte där, så jag har inga egna erfarenheter om vad det var som egentligen hände, men jag har lite egna tankar om det här ändå.

Tydligen delades det ut ett flygblad av någon, eller några, personer under ”Umeå kultur mot rasism”:s fredliga manifestation.

la%cc%8at-inte-jimmie-snacka

Jag tror inte att det är ”Umeå kultur mot rasism” som delade ut det här flygbladet. De ville ha en fredlig manifestation för att samla Umeås kulturliv och känna att de står enade mot våld och mot rasism. Men det är med det här flygbladet som problemen kommer. Av de cirka 300 som först deltog i Rådhusparken är det endast ett 100-tal som fortsätter på Hamnmagasinet. Hur många som istället fortsatte in i Väven har jag ingen aning om, men enligt mediarapporteringen blev det tumult där.

tog-strypgrepp

Några av de som var i Väven blev omhändertagna av polis, någon tyckte att det var en bra sak att överfalla en av poliserna. Ytterligare någon tyckte att det var en bra sak att göra att starta brandlarmet.

Det har skrivits flera artiklar/redaktion om det här.

Mina egna reflektioner

Inget annat riksdagsparti får så mycket uppmärksamhet kring sina möten som SD får. SD är smarta, de ser till att skapa oreda, de provocerar, de söker det beteende som igår visades i Umeå. Och umeåborna går på det varje gång. Och SD tjänar på det. Återigen kan de sätta på sig den offerkoftan som så skönt smeker deras kroppar. De älskar den. Den är deras älsklingsplagg.

Åkesson säger till SVT att ”Det spelar ingen roll varifrån de säger att de kommer, de ser likadana ut och kommer från samma vänsterextrema organisationer”. Ordet vänsterextrem återkommer väldigt ofta när det pratas om personer som inte håller med SD politiskt. Jag vet att det inte är hela sanningen. Personer som aldrig någonsin röstat på något parti till vänster om mitten hamnar nämligen också i den skaran när SD pratar om meningsmotståndare.

Jag har absolut ingenting emot att man manifesterar mot rasism och för människors lika värde samtidigt som SD håller möte. Men jag tycker att det är väldigt viktigt att när man gör det gör det snyggt.

Att man sköter sig.
Att man inte går till våldsamheter.
Att man inte drar i brandlarmet!

I synnerhet det sista. Om det skulle börja brinna på riktigt någonstans är brandkåren ute på ett ickeuppdrag. Det är inte brandkårens uppgift att hindra ett politiskt möte!

Jag förstår verkligen folks frustration, men det är inte effektivt att vara den som sköter sig sämst just där och då. Det är kontraproduktivt att se till att det blir tumult. Det är också djupt oansvarigt. Känslorna får inte styra, intellektet måste göra det. Personer som säger sig värna om demokratin måste också göra det. TV4:s, något excentriske, politiske kommentator Marcus Oscarsson skriver såhär på sin Facebooksida och jag håller med honom i hans analys:

marcus-oskarsson

Ska man bemöta SD:s politik ska man göra det med politiska argument, inte genom att inte låta dem bli offer. För det är offer de helst av allt vill vara. Jag brukar säga att man ska ”vara snygg hela vägen”. Umeås kultur mot rasism var snygga. Det var inte de som istället gick in i Väven.

Medial summa

När andra partier håller möte i Umeå blir det på sin höjd en artikel/redaktion. Inför, under och efter SD:s möte i Umeå den här gången har jag tappat räkningen på hur många artiklar som skrivits. SD är verkligen duktiga på att få medialt genomslag. Det måste jag ge dem. Och de vinner enormt på den här typen av rapportering. Något de flesta av oss inte vill.