Pressat läge på NUS

Den senaste veckan har situationen på Norrlands universitetssjukhus, NUS, varit kaosartad. Antalet vårdplatser har varit lågt, samtidigt som trycket från akuten varit högt och personal har känt sig hjälplösa, vilket bidragit till enorm stress hos alla yrkeskategorier.

Grundinformation:
På MAVA har vi slutat vara slussavdelning för Covid, vi slussar numera bara till lung- och njurmedicin, och tar naturligtvis emot våra egna patienter och våra patienter är i princip alla som inte behöver operation. Vi är specialistavdelning för gastroenterologiska och endokrina sjukdomar, samtidigt som vi är akutvårdsavdelning för övrig internmedicin och är lite av navet för Medicincentrum.

MAVA har fyra vårdlag som vardera har sex vårdplatser. Varje vårdlag grundbemannas med en sjuksköterska, en undersköterska och en underläkare dagtid. Överläkarna har två vårdlag var. Dagtid har vi också olika antal resurser, som får hjälpa till där det behövs. Nattetid är grundbemanningen fem personal, vilka fördelas en sjuksköterska och en undersköterska per 12 patienter och en sjuksköterska som resurs.

Läget på sjukhuset nu:
Förra fredagen arbetade jag som MAVA:s koordinator och satt med på det så kallade 13-mötet, där alla klinkers koordinatorer meddelar platsläget klinik för klinik. Vi fick den här fredagen veta att till Infektionskliniken väntades en transport med flera covidpatienter från Skellefteå. Infektionskliniken visste att från den här dagen ska alla inläggningar hos dem gå via deras bakjour och andra kliniker måste numera hjälpa till med att ta emot deras andra infektionspatienter.

Sedan den här dagen har det varit mer eller mindre kaos på MAVA. Eftersom samtliga av våra patienter läggs in från akuten måste vi hela tiden försöka lösa så att det finns lediga platser att lägga in nya patienter på. Det har varit oerhört svårt den senaste veckan då våra inneliggande patienter varit riktigt svårt sjuka, ibland döende, och omvårdnadskrävande. Vi har helst velat låta dem ligga kvar hos oss, istället för att satellita ut dem till andra avdelningar, men det har inte gått. Jag tar förra fredagen som ett exempel på hur det ser ut en vanlig dag på MAVA: vi visste vid 13-mötet att vi kunde skaka fram två vårdplatser lite senare under eftermiddagen. Samtidigt visste vi också att man ville lägga in tre nya från akuten och det gärna omgående. På övriga sjukhuset fanns inte heller jättemånga platser, men vi löste det på något sätt tillslut. Och fler än de tre vi då visste om lades in senare under dygnet, vilket innebar att vi var tvungen att satellita ut ganska många från oss under kvällen och natten.

Vad som också har hänt på slutet är att flera patienter, som har ett beslut taget tillsammans med sina husläkare att de inte ska skickas in till sjukhuset om de blir sämre. Beslut om 0 HLR, alltså att man inte ska göra hjärt-lungräddning om patientens hjärta slutar slå, är taget. Det är också taget beslut om att patienten inte heller ska få IVA-vård om den blir sämre, eftersom patienten inte skulle klara av sådan vård på grund av att den är så gammal och skör. Patienten och husläkaren har gemensamt kommit fram till att det bästa för patienten är att dö hemma. Ändå har flera sådana här patienter kommit in med ambulans till akuten. När det sker har akutläkarna inget annat val än att lägga in patienten och det här är inte bra för någon.

När patienten kommer tar vi en massa prover, kopplar upp övervakningsutrustning, vi skickar patienten till olika undersökningar för att ta reda på vad som står på. Vi sätter nålar och kopplar dropp, ibland håller vi döende patienter vid liv med syrgas eller andra andningsapparater och tillslut inser vi att patientens liv inte kommer att kunna räddas.

Det här är en apparat som mäter blodtryck, puls, hjärtfrekvens och syresättningsförmåga. Många av MAVA:s patienter ligger med sådan utrustning. Bild från Region Västerbotten

Ibland märker vi på patienterna som hamnar i det här läget, att de inte mår bra av de åtgärder som görs. De skulle haft det bättre hemma eller på boendet de bor på. Det är en stressig miljö på sjukhuset. Vi måste lära oss att acceptera att döden kommer en dag.

Sjukvårdens uppdrag är att rädda liv och att göra patienter så friska som de kan bli. Då blir det konstigt när patienter läggs in i ett palliativt syfte, när det redan finns beslut om att så inte ska ske, att patienten vill själv dö hemma och hemsjukvården skulle kunna klara den sista tiden. Vad ska vi på sjukhuset göra som hemsjukvården inte klarar av, undrar vi de här gångerna.

Det känns inte alls etiskt.
Inte etiskt gentemot den enskilde patienten.
Inte etiskt gentemot oss i personalen, eftersom det går åt en hel del personalresurser då vi ofta behöver sitta vak för de här patienterna och de är väldigt omvårdnadskrävande.
Och det känns inte etiskt gentemot andra patienter som har en högre potential att bli friska, eller friskare, om de får sjukhusvård.

Våra chefer håller på att utreda vad det beror på att mycket gamla och mycket sköra patienter, med ett beslut om att de inte ska hållas vid liv om de blir sämre, ändå skickas in till akuten med ambulans. En teori är att kommunerna i media blivit så hårt kritiserade och blivit anklagade för att de låter äldre dö utan att ha kontaktat sjukvården. Om det är så vet vi inte, men det här undersöker våra chefer just nu.

Visst handlar läget på NUS om coronaviruset och om smittspridningen, covidpatienterna tar ju upp vårdplatser. Men bara för att vi har en smittspridning i samhället innebär det ju inte att folk inte blir sjuka i andra sjukdomar. Folk får fortfarande hjärtinfarkt, njur-, lever- och hjärtsvikt, diabetes kan löpa amok, folk får fortfarande blodproppar och fler sjukdomar och tillstånd därtill. De har rätt att få en bra och god vård av oss på MAVA. Men den senaste veckan har inte alls känts patientsäker.

Igår eftermiddag fanns på hela sjukhuset 26 lediga vårdplatser, varav 7 fanns på barnkliniken så alltså 19 platser fanns för vuxna. Det har hänt att det varit 40-talet patienter på akuten, varav 20-talet varit medicinpatienter. Alla som kommer till akuten läggs inte in, men många blir det.

Det blir en enorm dominoeffekt då vi måste skicka ut patienter till andra avdelningar för att kunna ta emot nya. Vad som händer är följande:

  1. MAVA är fullt, vi måste skicka patienter hem (hem eller till det boende det bor i) eller till andra avdelningar för att frigöra plats för de som är på akuten.
  2. Rondande läkare får alltså fler avdelningar att springa till och ibland blir patienten rondad sent av den anledningen och vad som sker då är att undersökningar, provtagning och planering för patienterna också blir senarelagda.
  3. Vi fyller andra avdelningar med våra patienter, så de har färre platser för sina egna, vilket i teorin kan leda till att de hamnar på MAVA.
  4. Dagen efter måste alla avdelningar skicka hem patienter för att kunna ta emot nya som hela tiden kommer in, ofta till MAVA först och sedan andra avdelningar för att kunna möta behovet från akuten. Och så fortsätter det.

Vi brukar klara av att arbeta i ett högt tempo, det är lite det höga tempot som är tjusningen med vårt arbete på MAVA. Men den senaste veckan har jag sett uppgivna och superstressade överläkare, underläkare, sjuksköterskor, undersköterskor och chefer. Vi har sprungit benen av oss, luncher och kafferaster har blivit inställda, ibland har även våra egna toalettbesök fått stryka på foten. Patienttransport har nekat oss hjälp med att köra patienter till olika undersökningar, eftersom även de haft mycket att göra. En dag hade jag tre patienter som skulle till röntgen ungefär samtidigt och två av dem behövdes transporteras i säng. När vi själva måste skjutsa patienter till undersökningar lämnar vi också avdelningen lägre bemannad för en stund.

Jag skulle vilja ha makten att öppna flera plånböcker inom regionen.
Jag skulle vilja att vi hade resurser till att öppna ett MAVA 2 med kanske 15-20 nya vårdplatser så vi fick möjlighet att vårda patienterna i lugn och ro och patientsäkert.

Bild från Region Västerbotten

Till sist några uppmaningar till dig som läser det här:
1) Sök vård om du behöver det – gör du inte det i första steget kan du bli sjukare senare! Du kanske inte behöver läggas in i första steget, du kanske kan utredas utan att ligga inne. Men väntar du kanske du i ett senare skede måste läggas in.
2) Håll i och håll ut! Vi måste alla hjälpas åt att minska smittspridningen.
3) Påverka våra politiker! Vi regionanställda behöver ditt stöd för att påverka våra folkvalda politiker. Vi behöver mer resurser, vi behöver ge våra patienter en god vård och vi behöver ha en dräglig arbetsmiljö.

Coronavåren året 2020

Våren 2020 blev våren då världen drabbades av ett nytt och aggressivt virus. För egen del känner jag att jag behöver skriva av mig lite om den, utifrån att jag arbetar på sjukhus och på en så kallad slussavdelning för Covid-19. Jag skriver i en slags dagboksform om hur det är på att arbeta på MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning). Vi har fått läsa en väldig massa berättelser från olika IVA-avdelningar runt om i landet, min berättelse är annorlunda.

En dag i januari

Efter att hösten 2019 var så tung arbetsmässigt, har vi nu dragit ner antalet vårdplatser till 18. Vi hade 24 innan och det var inte ovanligt att vi hade 28 patienter inneliggande under hösten. Beläggningsgraden var 106%. Många patienter behövde också en personal som hela tiden vakade över dem på grund av olika saker: vissa är oroliga, andra behöver ett vak för att de är väldigt sjuka och några har försökt ta sitt liv.

Till oss på MAVA kommer de allra flesta direkt från akuten. De kan ha hjärtsvikt, njursvikt, svårt att andas, svimmat och slagit sig, tagit en överdos, de kan ha blodproppar i benet och ibland vet vi inte varför patienten mår som den mår och utreds hos oss.

Att vi nu tar emot färre patienter spiller över på andra avdelningar, men vi behöver det här. Vi behöver verkligen återhämtning. Flera i personalen har slutat och just nu skolar vi in många nya sjuksköterskor och undersköterskor, de flesta är alldeles nyexaminerade. Dessutom har vi många studenter på praktik. Det ställer höga krav på oss alla.

En dag i mars

Coronaviruset har nu kommit till Sverige. Vi får veta att vi behöver öka antalet vårdplatser igen. Först tillbaka till 24, men målet är att vi ska ha personal till 28 platser. Vi får också ett nytt schema, ett schema där vår arbetstid omfördelats en del. Det känns jobbigt och jag känner även en oro för vad vi står inför. Men vi måste ju. Vi har ju samhällsbärande yrken.

MAVA blir en så kallad slussavdelning för Covid-19, vilket innebär att alla patienter vi tar emot ska testas för sjukdomen och när vi har fått provsvar skickas patienten vidare. På akuten har man tre olika klasser för Covid-19 i triageringen: högrisk, lågrisk och ingen risk. De som klassas som högrisk hamnar på infektionskliniken, lågrisk kommer till oss. Men om patienten behöver hjärtövervakning kommer även högriskklassade till oss. Vissa avdelningar på sjukhuset tar inte emot patienter som inte har ett negativt Covidprov (dvs som inte har sjukdomen), eftersom deras patienter är så sköra. Så först landar de hos oss.

Vi har gått igenom vad vi har för skydd. I förrådet finns fem visir, vi får veta att munskydd är det brist på.
”Munskydden tillverkas i Kina och nu har Kina exportförbud”, berättade chefen vid ett morgonmöte. Så vi får just nu endast använda sådana när vi verkligen behöver dem. FFP3-skydden är inlåsta i läkemedelsrummet.

Vi har en patient som är väldigt vård- och omsorgsbehövande. Jag och den sjuksköterska jag arbetar med är inne på salen och pysslar om patienten mycket den här dagen. Statusen för Covid-19 är ”lågrisk”, det betyder att patienten har ett symtom och förmodligen inte har sjukdomen. Omkring klockan 15 knackar det på dörren till salen och en kollega ber oss komma ut. Men först måste vi tvätta händerna väldigt noga. Patienten är vår första med konstaterad Covid-19. Vi har varken haft på oss munskydd eller visir. Det ska vi inte behöva vid låg misstanke om Covid. Vi har endast haft på oss förkläde och handskar som vanligt. Tankarna går genom huvudet. Vad gör vi nu? Hur transporterar vi patienten till infektionskliniken på ett säkert sätt? Kommer jag att bli sjuk?

Vi får veta att vi måste vara tre personal som går iväg, två som tar sängen och en som går ett par meter framför och ser till att folk vi möter tar en annan väg. Patienten ska ha munskydd, nya kläder, sängen ska vara spritad och renbäddad. Vi ska ha långärmade förkläden, munskydd, visir och handskar. Det är varmt, förklädet klibbar fast längs armarna, glasögonen immar igen och munskyddet gör det svårt att andas.

I kulverten möter vi många, det är tiden för skiftbyte så sjukhusets dagpersonal är på väg hem. De vi möter ser chockade ut, de förstår först inte riktigt vad de möter, men min kollega som går längst fram är väldigt bestämd och folk vänder om.

Väl på infektionsavdelningen flyttar vi över patienten till en av deras sängar och nu får vi lära oss hur vi ska klä av oss skyddsmunderingen:

  • av med handskarna – sprita händerna
  • av med förklädet – sprita händerna
  • gå ut i slussen mellan salen och korridoren, stäng dörren, ta av visiret – sprita händerna.
  • ta av munskyddet och sprita händerna.
  • ta på nya handskar, sprita sängen, ta av handskarna och sprita händerna.
  • nu först får vi gå ut i korridoren.

Den här dagen blir det en och en halv timmes övertid för mig.
Jag är vaksam över mitt eget mående i två veckor och träffar inga vänner.
Lyckligtvis får jag inga symtom!
Jag pustar ut.

En dag i april

”Var är alla våra vanliga patienter?” undrade vi en dag. Har folk plötsligt slutat bli sjuka? Vi har bemannat upp ordentligt och ökat antalet vårdplatser, men vi har nästan inga patienter. Jag ser på Rapport en kväll att en man som fått en hjärtinfarkt valde att inte söka vård, på grund av rädsla över att smittas av Covid-19. Det är nog många som resonerar så. En dag hade vi så få patienter och så mycket personal att vi skulle kunna haft extravak på samtliga och ändå ha personal på golvet! Helt galet!

På jobbet har vi roligt, vi får faktiskt tid att umgås med varandra. Vi skrattar mycket och vi beställer mat från en take awayrestaurang och kan äta middag tillsammans hela gänget. Det är verkligen inte ofta det händer.

Vi har bra med skyddsutrustning numera. Men nu är toalettborstar restade. Chefen får själv åka till ICA Maxi och köpa så att vi har. Även hand- och ytsprit är det brist på. Vi sparar flaskor och fyller på från dunkar som kommer från Sekab, etanolfabriken i Domsjö. Den luktar konstigt.

En dag i maj

Att vi ett tag hade så lugnt har nu ändrats. På MAVA har vi normalt sett, utan Covid-19, ett högt flöde med snabba vårdförlopp. Våra patienter ligger inne hos oss 3-5 dagar (ibland bara ett dygn), ofta för utredning om vad som felas med dem och sedan går de antingen hem eller skickas vidare till andra avdelningar. Det tempot är tillbaka och nu har vi dessutom Covid att tänka på. Patienterna ligger kortare tid hos oss, då vi skickar de flesta vidare till andra avdelningar efter att vi fått provsvar om Covid-19. In och ut går betydligt snabbare nu än vanligt.

Vi har inte kommit upp till 28 vårdplatser än, det går inte eftersom alla nya patienter behöver isoleras i enkelsal till dess att vi har ett provsvar. Covidproverna tar sex timmar att analyseras och på labbet kör de proverna bara ett par gånger om dagen. De flesta svaren kommer kring klockan 15 dagen efter att de kommit in och det är först då vi kan börja jobba. Det här blir en flaskhals för oss eftersom det är först efter det att vi fått negativa provsvar som vi kan börja jobba. Det är efter det att patienten fått ett provsvar som säger att den inte har Covid-19 som vi kan skicka patienten till olika undersökningar och till andra avdelningar: Tiden fram till klockan 15 är en enda lång väntan och det blir på sena eftermiddagar, kvällar och nätter som vi både skriver ut och skriver in patienter. Vi måste också flytta om patienterna som är kvar. De som har fått provsvar som är negativt, alltså att de inte är sjuk i Covid-19, behöver ju inte ligga isolerade längre och vi behöver ha minst 10 lediga salar, helst fler, för nya patienter. Under ett kvällspass skrev vi in 14 nya patienter. Det har också hänt att vi satellitat ut patienter (skickat till annan avdelning på sjukhuset) mitt i natten för att frigöra plats hos oss. Det är inte bra.

Via rörposten skickas det numera mycket kärlek från andra avdelningar och akuten till oss. Det är väldigt fint.

SBAR, som det står på bilden här ovan, är ett sätt att kommunicera effektivt inom vården där bokstäverna betyder olika saker: SBAR står för:

  • Situation
  • Bakgrund
  • Aktuellt tillstånd
  • Rekommendation

Ibland kommer det patienter till oss från akuten som blir skjutsade av personal i full mundering och gasmask 90, som IVA och akuten fått av försvaret. Den synen kommer jag nog aldrig att vänja mig vid. Just gasmaskerna griper tag i mig. Är vi i krig? Jag pratar med en narkossköterska om det här och han sa att det nog är bra att den känslan kommer, att vi blir påminda om virusets starkhet. Att det är på riktigt. Att det är allvarligt. Han har nog rätt.

Jag tittar på mina händer. Handflatorna har fått flagor och även mellan fingrarna flagar det. Under en fikarast är vi tre kollegor som pratar om våra händer och de ser alla likadana ut. Allt tvättande och spritande av händerna gör dem så här torra. Under en ledighet från jobbet går det mycket handkräm och huden får lite återhämtning till det är dags för en arbetsperiod igen.

En dag i juni

Vi får höra att det finns avdelningar på sjukhuset som haft utbrott av Covid-19 bland personalen. Det har vi faktiskt lyckats undvika. Ingen av oss har drabbats trots att vi har haft flera patienter hos oss som har konstaterats med sjukdomen. Vi känner oss stolta över att vi har bra hygienrutiner i arbetsgruppen.

Under våren har olika saker varit restade och inte gått att beställa. Först var det munskydd, sedan blev det toalettborstar. Nu är det skydden till örontermometrarna som är svåra att få tag i. Det är slut i hela Europa. Hos oss har därför alla patienter personliga skydd, som ligger på deras sängbord och återanvänds. Vad är nästa grej att restnoteras, tro?

Nu kommer även antikroppstestet som vi ska ta. Jag förstår egentligen inte varför, eftersom man inte riktigt vet vad det innebär om man har antikroppar. Folkhälsomyndigheten säger ju att man inte vet om det innebär att man är immun eller inte. Men det kanske är för regionens statistik, för att vi ska lära oss mer om viruset tänker jag och lämnar provet. Svaret är att jag inte har antikroppar, jag har inte haft Covid-19. Än.

Skärmdump 1177, antikroppssvar