On the mend – en fantastisk resa!

Igår var det en fantastisk kväll på Guitars. Konserten med titeln On the mend – sånger för cancer är projektet som umeåbon Mats Johansson drog igång mot cancer efter det att hans fru, Jeanette Haglund, för andra gången drabbades av bröstcancer. Mats har också flera andra släktingar som varit drabbade av cancer och nu kände han att han ville göra något. Han berättar att det var ett sätt att minska sin egen ångest och känsla av hjälplöshet, att se till att ha ett tydligt projekt där han kunde lägga sitt fokus.

On the mend betyder att återhämta sig efter sjukdom eller skada. Det är också en låt av gruppen Foo Fighters, Jeanettes favoritband som hon lyssnat mycket på för att få styrka under sin sjukdomstid med tuffa behandlingar.

Det hela började med att han i 50-årspresent gav Jeanette att få sjunga tillsammans med NorrlandsOperans stråkkvartett och tänkte att de skulle spela in några låtar på en EP-skiva med umeåartister. Intäkterna av skivan ville han ge till cancerforskning. Men det hela eskalerade snabbt. Allt fler band och artister hörde av sig och ville spela in låtar, sina egna tolkningar av Foo Fighters, och Mats har fått tacka nej till riktigt stora band! Nu har de även tagit fram tröjor och ett halssmycke, utöver skivan, som de säljer via sin webbutik och intäkterna går till Cancerfonden, Cancerrehabfonden och Hjältarnas Hus i Umeå.

Bild på tröjan

Igår hölls konserten On the mend – sånger mot cancer och jag åkte dit, trots att jag just nu själv befinner mig i ett väldigt känsligt tillstånd. Jag berättade för mina ungdomar vad det handlar om, om Jeanettes kamp mot sin sjukdom, att hon bloggar på bloggen Supermorsa där hon öppenhjärtigt skriver om sin resa och kamp mot cancersatan, som hon kallar det. Vi har fått följa med henne på behandlingar, i hennes ångest, gråt, orkeslöshet. Och i hennes glädje och styrka att kämpa mot sjukdomen.

Jag minns då jag läste hennes inlägg om att tappa håret och hur familjen var samlade då rakapparaten kom fram. Jag grät då jag läste inlägget, jag grät igår då jag berättade för mina barn om det.

KonsertbildOn the mend-band

I den känslan åkte jag till konserten, som varade några timmar. Jag stod för mig själv och hamnade direkt i en känslobubbla. Ömsom grät jag, ömsom hade jag gåshud över hela kroppen, ömsom log jag. Och när Jeanette gick upp på scenen tillsammans med Stråkkvartetten och sjöng låten From can to can´t do tystnade alla som tidigare stått och småpratat med varandra. Tiden stannade.

Tack Jeanette och Mats för att ni jobbat med det här! Det var en av de bästa kvällar jag haft! Med den känslighet jag befinner mig i just nu visste jag inte om jag skulle klara av att gå på konserten, men jag är så glad att jag gjorde det! Det var en kväll med massor av kärlek och av liv.

Om On the mend

(Det här är mitt inlägg #63 på den 61:a dagen i bloggutmaningen #blogg100)

En månads gratis träning!

Jag har bytt träningsanläggning till Umeå Sport & Motion, USM, nyligen. Jag bytte eftersom jag flyttat och IKSU hamnade för långt bort från där jag bor och jag tog mig inte iväg och tränade. USM ligger mitt inne i centrala Umeå, numera i Utopiagallerian, och dit kan jag gå under en lunch eller direkt efter jobbet. Det blev enklare för mig. Dessutom är det en jättefräsch anläggning! Titta på filmen här:

Under nästa vår kommer USM också att finnas i nya badhuset, det som kommer kallas för Navet. Så jobbar man i centrala Umeå är det ju väldigt enkelt! De har 25-minuterspass varje dag under lunchtid för att det ska funka att hinna träna under lunchen.

Bli värvad av mig och få en månad gratis träning!

Nu har de ett erbjudande till personer som vill teckna avtal med dem! Det är nämligen så att de kommer att höja priset en aning den 1 juni, men tecknar man medlemsskap med dem under maj månad bjuder de på en månadsavgift och man får den avgift som gäller nu gäller även under kommande år. Läser du det här och blir sugen på att bli medlem i USM – säg till dem att jag värvat dig. Jag får nämligen en present för att jag värvat 🙂

(Det här är mitt inlägg #62 på den 60:e dagen i bloggutmaningen #blogg100)

 

Jädra idioter! Ni fick mig att bli arg som ett bi!

Jag skulle precis släcka lampan, klockan var några minuter i midnatt. Då small det till ordentligt alldeles i närheten här. Jag menar att det small riktigt ordentligt! Det kändes i bröstet, faktiskt, och vi har ändå bra fönster och bra väggar där vi bor. När fönstren är stängda hör vi precis ingenting av ljudet utanför. Men nu kändes smällen i bröstet. Tidigare i kväll har några småkillar smällt smällare, nu var klockan midnatt och en helt annan typ av knall.

Sonen klädde på sig direkt och gick iväg för att säga åt dem, ungdomarna som stod en bit bort. Jag gick ut på balkongen för att se och hann just ut då nästa small av. Vi pratar SMÄLLARE här, jag skulle likna det vid mindre fyrverkeri.

Då han hittar dem och ber dem sluta frågar de här ungdomarna ”varför då?”! När han berättade det för mig blev jag, om möjligt, ännu argare!

Tja, vad tror ni när klockan är mitt i natten mitt i veckan och ni står och smäller smällare av typen mindre fyrverkeri i ett område där det är väldigt många hus och det i husen bor väldigt många människor och bland de människorna många barn? Hur dum i huvudet får man bli, på en skala?

Jag funderade på om jag skulle ringa polisen, men sonen hann före. Han sa åt dem, de gick. Tack, min son!

Och när jag nu snabbgooglade undrar jag om grejorna de hade verkligen är tillåtna. Jag läser på DinSäkerhet.se:

Från och med den 15 maj 2014 är fyrverkeripjäser (raketer) med krutvikt över 75 gram förbjudna att sälja till allmänheten utan tillstånd. De är farligare än experterna tidigare har trott.

och på Polisens sida:

Smällare är förbjudna i Sverige. Fyrverkeriartiklar med knall som främsta effekt får inte heller säljas eller användas i Sverige.

Jag har ingen aning om vad det var för krutvikt i de som de smällde. Men inte var det några kinapuffar inte!

Så nu ska jag och min son, som hade funnit ron att somna, försöka hitta tillbaka till den. Jag är arg som ett bi och med ett hjärta som fortfarande klappar hårt och snabbt efter smällarna. TACK SOM FAN!

(Det här var mitt inlägg #61 på 59:e dagen i bloggutmaningen #blogg100, ursäkta tonen i det.)

Cykelkampen 2015

Förra året var första året Cykelkampen gick av stapeln. En massa städer i Europa tävlade mot varandra i bäst på att vardagscykla och i den kampen kom Umeå på en sjätteplats i Europa och – tada! – blev bäst i Sverige! Nu är det dags igen! 

Affisch, cykelkampen 2015Bild från Umeå kommuns sida - jag har bett om lov :)

Fredagen den 1 maj och under hela maj månad pågår kampen. Det handlar om att registrera sina cykelresor i vardagen. Alltså till och från jobbet, affären, kompisarna, träningen, cykelutflykten på helgen. Cykling som träning gäller inte, det vill säga de som cyklar flera mil i träningssyfte. Vardagscykling är det som räknas.

Hur går det då till?

Som jag skrev ovan ska man alltså registrera sina cykelresor och det gör man i appen Cycling365, som finns att ladda ner för iPhone här och för Androider här. Ett konto skapar man här på Cycling Challenge. Där kan man också se hur långt man cyklat, hur lång tid man suttit på en cykel, hur många kilo koldioxid man sparat och hur många varv runt jordklotet man tagit sig 🙂 Jag tycker att det där med koldioxiden var intressant!Skärmdump från Cyclechallenge

Hur appen och hemsidan fungerar i år vet jag inte, förra året var det en annan app och sida. Men då kunde man i alla fall se vilka det var som deltog, man kunde bjuda in sina kompisar via appen och se hur det gick för de andra städerna i förhållande till sin egen stad.

Så smörj era kedjor, kolla bromsarna, sätt dig på cykeln och lämna bilen helt under maj så tar vi hem det här! 🙂

(Det här är mitt inlägg #60 på den 59:e dagen i bloggutmaningen #blogg100)

 

Tom

Vissa dagar får jag inte ur mig något. Oftast när det är så ramlar jag ändå över något någonstans som jag snabbt kan spåna lite kring. Men idag är inte en sådan dag. Jag sökte på ordet ”empty” på Flickr och där på creative commons och den här bilden dök upp. Den delar jag idag som inlägg 59/100 i bloggutmaningen #blogg100

EmptyFoto: Demarquet Geoffroy, som har sin website här

Roligt med läsarrekord!

I fredags slog den här bloggen läsarrekord! Och det med råge! WP-appen plingade till några gånger och gjorde mig uppmärksam på att ”bloggen går på högvarv”.

Skärmdump från WP-appen

Jag vet inte riktigt vad det var som hände, men dagen innan hade jag skrivit inlägget om ”När man är en vuxen kort” och det var det som tog skruv. Andra ensamstående föräldrar hörde av sig och tyckte att jag skrivit bra, medan det fanns personer som lever i kärnfamiljer som blev provocerade.

Skärmdump från bloggstatistiken. 574 läsare den här dagen

Att slå läsarrekord var riktigt roligt! Jag fick en välbehövlig bekräftelseboost 🙂 Efter fredagen tolkar jag statistiksiffrorna lite annorlunda. 100 läsare känns inte längre så mycket och normalt brukar jag ha någonstans mellan 50 och 150 läsare på en dag. Det kommer nog att återgå till det normala igen snart 🙂

Jag tycker också att det är intressant att se var personer är då de läser min blogg.

Statistik olika länder

Jag undrar lite över Europeiska unionen. Var sitter den personen?

Om att vara med i #blogg100

Nu har jag tappat bort antalet veckor som #blogg100 pågått, den här bloggen startade jag i och med att utmaningen startade 1 mars och jag måste säga att #blogg100 är bra på många sätt. Länge har jag velat starta en blogg, men inte kommit mig för att göra det. Det här blev ett bra tillfälle. Utmaningen tvingar mig till att tänka kring olika saker, jag blir också mer benägen att fotografera, då jag gärna vill ha bilder i mina inlägg. Bloggen har också gjort att jag fått kontakt med andra som deltar i #blogg100, jag får läsa inlägg jag inte skulle hittat annars. Det är söndag och vi går i morgon in i ytterligare en ny bloggvecka! Det här är mitt inlägg 58/100.

Läs gärna också:

 

Tips till lördagsmiddagen

Igår lagade jag gyros för första, men absolut inte för sista, gången! Jag saxade mellan lite olika recept och här ger jag min variant till er som tips till lördagsmiddagen 🙂

Gyros

700 g fläskkotlett
2 msk soja
2 tsk sambal oelek
2 klyftor vitlök
1 tsk olivolja
1 tsk spiskummin
salt
peppar

1. Sätt ugnen på 225 grader
2. Skär köttet i strimlor och lägg i en bunke. Har köttet väldigt mycket fett går det bra att rensa bort en del men det ska fortfarande vara fett kvar, annars blir det torrt
3. Häll soja, olivolja, sambal oelek, vitlök och kryddor i bunken. Blanda om och låt stå en stund och marinera.
4. Lägg köttet i en ugnsfast form och tillaga i ugnen i ca 40-50 minuter. Höj värmen till ca 250 grader de sista tio minuterna för att få det riktigt knaprigt

Paprikasallad

Paprika-bönsallad1 grön paprika
1/2 förpackning salladslök (à 125 g)
1 lime
1 msk olivolja
1/2 tsk sambal oelek
salt och peppar
1 burk kokta svarta bönor

Picklad rödlök

Picklad rödlök i glasburk

Koka upp en 1-2-3-lag (1 dl ättika 12%, 2 dl socker och 3 dl vatten) tills sockret löst sig. Skiva rödlöken tunt och lägg i en burk tillsammans med några vitpepparkorn. Häll lagen över och låt stå ett tag. Det här är riktigt gott på skinkmackan, till köttet som är hett kryddat, till pulled pork och till gyros.

Coleslaw

Coleslow7 dl finstrimlad vitkål
1 liten morot, riven
1 liten rödlök, finstrimlad
1 dl crème fraiche
1/2 dl majonnäs
1 tsk fransk senap
1 tsk socker
1/2 tsk salt
1 krm grovmald svartpeppar

Andra tillbehör

Jag serverade i tortillasbröd med krispig sallad, gurka, tomater och avocados också.

Nu önskar jag en fin lördag!

(Det här är mitt inlägg 57/100 i bloggutmaningen #blogg100)

Om att kunna uttrycka sig inkluderande – eller inte

I en grupp på Facebook som jag är med i blev det en väldigt intressant utveckling i en tråd. Det enda jag hade gjort i tråden var att önska ett annat språkbruk. Här nedan skärmdumpar från hela tråden. Var jag överkänslig?

Språkbruk_1 - FIX Språkbruk_2 - FIX Språkbruk_3 - FIXTänk att det ska vara så provocerande att jag, som kvinna i en grupp människor, bara ber folk att uttrycka sig lite snyggare! Snubben här blev kränkt och var tvungen att försöka sig på att använda härskartekniker… Stor suck!

(Det här är mitt inlägg 56/100 i bloggutmaningen #blogg100)

 EDIT:

Jag har blurrat alla som inte är jag i den här tråden. Den som startar en diskussion med mig är inte den som startade tråden, det är en person som hakar upp sig på att jag vädjar till ett annat språkbruk och sedan går i spinn på det. Den personen har inte tidigare kommenterat någonting tidigare i tråden. Det kan också vara så att jag läst ”hooorah” som ”hora” och inte som ”horay” som är typ ”jippey” – alltså ett hurrarop.

 EDIT 2:

Nu några dagar senare kände ytterligare en man att han var tvungen att påtala att grabbighet inte är något exkluderande.

Skärmdump från Facebook

Här kände jag att jag ger honom sista ordet. Man ska inte mata personer som inte förstår bättre, tänker jag. Efter det har han som i en tidigare kommentar bett om lite hyfs skrivit ett inlägg. Nu hoppas jag att tråden stängs. Kanske är det så att det behövs att en MAN säger ifrån?

Skärmdump från Facebook

När man är en vuxen kort

Jag har varit ensamstående förälder länge. Dagligen har jag själv sett till att barnen kommit till skolan, jobbat, hämtat dem på fritids, lagat mat, diskat, skjutsat till träningar, hjälpt dem med läxor, nattat dem och veckovis städat hem och tvättat kläder.

Ett tag fick jag ta en halvtimmes lunch för att kunna gå en halvtimme tidigare då barnens fritids stängde kl 16.30(!) och mitt jobb slutade kl 17. Jag har gjort mig jobbig på arbetet under semesterplaneringar eftersom jag var tvungen att vara ledig då barnen var hos mig och jag velat jobba då de skulle vara hos sin pappa. Det gick inte alltid att få till det så.

I perioder har deras träningar börjat en timme efter det att mitt jobb slutat och träningarna har varit i två helt olika delar av stan. Lägg därtill att ett av barnen har ADHD. Det har varit slitigt, men det har gått.

Jag har haft en bra uppbackning av mina föräldrar då logistiken inte riktigt fungerat för mig och det har varit ovärderligt! Det hade inte gått annars att ha barn som gillar att vara aktiva och samtidigt jobba.

Så såg mitt liv ut och det var bara att gilla läget, anpassa mig efter vår verklighet. Jag vill inte att ni som läser det här ska tro att jag klagar eller ojar mig, jag konstaterar bara att det såg ut så här under många år.

Häromdagen såg jag Expressens stjärnreporter Niklas Svensson tweeta att han skulle vara gräsänkling i tre dygn.

Niklas Svensson gräsänkling

Han är inte ensam, jag har under årens lopp sett många föräldrar känna sig stressade då deras partner ska vara borta några dagar. Min första reaktion brukar vara ”välkommen till verkligheten”, men efter ett tag då jag har tänkt efter lite kommit på att det för dem blir en omställning – det kommer inte vara som det brukar vara under några dagar, det kommer vara lite jobbigare. Många föräldrar har också uppdrag utanför hemmet som kräver att de har en annan vuxen hemma.

Som ensamstående förälder har jag konsekvent tackat nej till uppdrag som klassförälder, skolråd, fackföreningsarbete, ansvar i idrottsföreningar och andra ansvarsuppgifter utanför hemmet. Jag har bara gjort det som är absolut nödvändigt för att vårt liv ska gå ihop. Och om det har skitit sig har jag också struntat i disken/städet/tvätten ett tag – jorden går inte under för att det står några tallrikar i diskhon eller är några dammråttor i hörnen eller att tvättkorgen är full. Ibland tar saker längre tid. Jag minns en gång då det gick löss på barnens skola och alla (hela familjerna) skulle kamma sig dagligen i två veckor för att få bort lössen från skolan. Att kamma dotterns långa, tjocka hår tog ungefär en timme/kväll och att kamma mig själv var inte heller helt enkelt. Men det gick.

Jag har lite svårt att tycka synd om Niklas Svensson under de här dagarna. Han är en väldigt priviligerad person och jag tror att det bara är nyttigt för honom att ensam ta hand om barn och hushåll ett tag.

(Det här är mitt inlägg 55/100 i bloggutmaningen #blogg100)

Hämnd som botemedel?

Jag ramlade över en nyhet på nätet idag som handlar om en man som efter 30 år hämnats sina forna mobbare. Mobbning är något hemskt som vi måste uppmärksamma när det händer och verkligen ta tag i. Det måste vara hemskt att dagligen behöva vara på sin vakt av rädsla över att något ska hända. Och veta att det kommer att hända något hemskt, men inte veta när.

Men att göra som den här mannen gjorde – anlita en privatdeckare och leta upp sina gamla mobbare och hota och trakassera dem anonymt i två år – är inte friskt. Han skrev dessutom en bok med titeln ”Helande hämnd”, som av bokförlaget beskrivs såhär:

”I nästan 40 år ruvade Kent på hämnd. Men då slog han till. Här är hans berättelse i bokform, om hur han mobbades i skolan medan lärare och hela vuxenvärlden blundade. En tickande bomb skapades.”

Känslan jag får av det här är inte så bra. Spontant känner jag att det här är en människa man bör passa sig för, han bär på mycket aggressioner fortfarande, tänker jag.

Jag förstår att man vill ge igen, att man vill visa sina plågoandar vad de gjort. Men jag kan inte förstå att man kan gå hela vägen. Varför har inte den här mannen sökt hjälp för att hantera sina känslor? Varför var hämnd det enda han kunde tänka på och få tillfredställelse av? Jag kan inte förstå det.

(Det här är mitt inlägg 54/100 i bloggutmaningen #blogg100)