Som man handlar blir man behandlad

Anders Behring Breivik. Namnet väcker avsky hos de allra flesta av oss efter hans terrordåd på Utöja och i Oslo sommaren 2011. En man som med sitt manifest ”2083 – En europeisk självständighetsdeklaration” kortsiktigt vill att alla europeiska länder ska underkasta sig vissa krav, främst att deportera alla muslimer. Terrorattackerna sommaren 2011 var en del i marknadsföringen av det här manifestet.

2016 stämmer han den norska staten för att han menar att den inskränker honom i hans mänskliga rättigheter. Han tycker synd om sig och säger i rätten att om han lyckas ta livet av sig är det den norska statens fel. Han vill umgås med andra, han menar att han hindras att värva medlemmar till sin organisation, han har inte fått ge ut böcker, han har inte fått gifta sig och han har inte heller internetuppkoppling.

Ska vi då fundera lite kring det här så kan vi ju konstatera att han är dömd för terrorbrott och anses vara en farlig människa. Farlig för andra och även för sig själv. Hans manifest och nazistiska tankar vill inte norska staten att han ska sprida ut – av förklarliga skäl. Han säger att han sedan 2012 är öppen nazist, men att han haft de tankarna sedan han var barn.

– Han ångrar ingenting och han är lika politiskt motiverad som tidigare. Han har nya planer och det är väl för att han inte kan kommunicera dessa som han känner sig frustrerad. Just nu är det inte så mycket han kan göra själv och därför är han beroende av att andra tar del av hans idéer och arbetar för att de kan förverkligas, säger reigionshistorikern Mattias Gardell till DN.

Jag blir provocerad när personer som dömts för förfärliga brott endast kan se till sig och sitt. Han ger ingen som helst tanke till sina offer, jag förmodar att många av dem fortfarande lider av det var med om den där dagen i juli 2011. Jag vill inte på något sätt jämföra dåden Hagamannen och Breiviks utfört med varandra, men deras syn på sin tillvaro är liknande:

  • Niklas Lindgren ville inte ingå i Frivårdens program under sin villkorliga frigivning, han ville till Umeå trots att Kriminalvården inte ansåg det vara så bra. Varken för honom eller för umeborna.
  • Breivik anser också att han är ett offer. Och det är han i och för sig. Han är ett offer för sina egna handlingar, sådant alla måste ta konsekvenser av.

Som man handlar blir man behandlad.

Läs även

 

Min relation till tiden med Hagamannen

Jag känner mig så frustrerad och provocerad av frisläppandet av Hagamannen och att han tillåts komma till Umeå. Jag kanske spammar med mina inlägg, men behöver skriva av mig och refkletera över mina egna tankar och känslor inför det här. Här nedan hur jag levt och jobbat under de senaste 16 åren.

Åren 1999-2000

Jag lever småbarnsliv med två barn. Ett på 3 år och en nyfödd. Jag bor strax utanför Umeå och läser i tidningen och hör på nyheterna om oerhörda överfall mot kvinnor i Umeå, bara 1,5 mil bort. Men under den här tiden lever jag i vår egen lilla bubbla och trots att det händer nära känns det overkligt och långt bort.

År 2004

Jag lever som singel, jobbar som springvikarie på olika nyhetsredaktioner i Umeå och är en av dem som rapporterar om utredningen kring Hagamannen. Privat går jag ut på krogen med vänner ibland, hem brukar jag inte sällan ta mig själv. Det är länge sedan Hagamannen har gjort något, lugnet bland oss umeåbor har börjat lägga sig. Han kanske har flyttat? Han kanske har slutat?

December 2005

Nej, han har inte flyttat eller slutat, visar det sig. En brutal överfallsvåldtäkt sker, kvinnan är nära att dö. Jakten på Hagamannen tas upp mer intensivt nu. För en nyhetsredaktion åker jag till platsen där överfallet skett, jag stannar upp, tar bilder på blodet i snön, på avspärrningsbanden. Jag filmar området i närheten – hans flyktväg. Jag glömmer aldrig känslan jag fick när jag var där. Fortfarande när jag går där kommer samma känsla över mig. Det var här det hände. Det var här kvinnan höll på att dö. Det var här Hagamannen bet av hennes öra. Det var här hans sambo hämtade honom i bil efteråt.

Vi umeåbor känner rädslan igen. Kvinnor organiserar taxiresor hem på kvällarna, män känner sig utpekade. Hagamannen kan enligt fantombilden vara vem som helst. Eller ja, vem som helst med små fötter i alla fall. Män går till polisen för att topsa sig för att de vill ha det dokumenterat att de inte är det här monstret. Årets julklapp till kvinnor och tjejer det här året blir överfallslarm. De tog slut i handeln.

Mars 2006

Jag var precis på väg att hämta barnen på fritids då telefonen ringde. Det var nyhetschefen på SR Västerbotten som undrade om jag skulle kunna komma in och jobba och det med detsamma. Jag sa att jag var tvungen att hämta barnen på fritids, vad gällde saken? ”Vi tror att Hagamannen är gripen”, sa hon. Jag gjorde ett snabbt överslag i mitt huvud: jag skulle kunna hämta barnen, ta med dem på presskonferensen på polishuset, köpa pizza till middag medan jag klippte ihop årets nyhet. Men nyhetschefen hade fått tag i en annan som kunde göra jobbet redan. VK:s webb kraschade på grund av ett enormt tryck.

Under årens lopp har mina barn fått höra rätt mycket om Hagamannen – både av mig och genom nyheterna. Till sommaren skulle de fylla 10 och 7 år. Jag hämtade dem på fritids. Jag var alldeles upp i varv och under middagen lyssnade vi under tysthet på den presskonferens som sändes direkt i radion.

Umeå kommun arrangerar så kallade ”tryggehtsvandringar” och vi umeåbor får berätta var vi känner oss trygga och var vi inte gör det. Och varför.

April 2006 och framåt

Rättegången hålls och jag har nu ett nytt jobb som inte är reporter. Jag känner mig frustrerad över att inte kunna få vara på plats under rättegången. Så kom tillslut domen – lagens strängaste tidsbestämda straff på 14 år döms han till. VK skriver:

Hagamannen Niklas Lindgren greps i mars 2006 efter att polisen jagat honom efter en serie grova och brutala våldtäkter och mordförsök i Umeå från våren 1999 till vintern 2005.

Han dömdes till 14 års fängelse för två mordförsök och grova våldtäkter, två våldtäkter samt två fall av försök till våldtäkt.

Han misstänks även ha utfört ytterligare två kvinnoöverfall, som dock hann preskriberas innan han greps. Utredningen mot honom omfattar 22 000 dokument. 14 000 personnamn förekommer i förundersökningen, och drygt 3 000 personer är förhörda, en del mer än en gång.

Sammanlagt beräknas utredningen ha kostat 30 miljoner kronor.

Vi är många som inte kan förstå att han inte dömdes till antingen livsstid i fängelse eller till rättspsykiatrisk vård. Det kan ju inte vara en frisk person som begår de här brotten?

Efter gårdagens nyhet om att han får besöka Umeå

Mina barn undrade år 2006 om han kommer komma ut igen. Jag svarar att det kommer han att göra, men jag säger också att jag tror att han aldrig kommer komma tillbaka till Umeå. Han har gjort så mycket skada och hade jag varit honom hade jag flytt landet, säger jag till dem då när de är 10 och 7 år.

Idag är sonen 19 och dottern snart 16 år. Ingen av dem känner att det känns så bra att han får komma till Umeå igen. Det känns inte bra i mig heller. Alls.

När jag läser på twitter och Facebook märker jag av frustrationen hos många umeåbor och blir faktiskt lite orolig. Man uttrycker hot och flera menar att han inte kommer klara sig länge om han kommer hit. Man uttrycker alltså att man ska ta lagen i egna händer. Jag kan förstå den känslan till viss del. Han har satt djupa spår i oss alla. Jag kan förstå att anhöriga till offren också känner så. Men det är inte bra att skapa lynchstämning. Vi måste försöka hitta något annat sätt att förhålla oss till det här. Vi får inte ställa oss på hans nivå. Vi måste vara bättre än honom.

Hagamannen kommer till Umeå

Idag kom beslutet från Umeå Tingsrätt om att Niklas Lindgren, Hagamannen, kommer att få vistas i Umeå med omnejd under sin villkorliga frigivning. Tidigare har Övervakningsnämnden slagit fast att han skulle få en geografisk begränsning – hotbilden mot honom förmodas vara stor.

Jag har tidigare skrivit om mina tankar kring frigivningen, jag har förstått att jag inte är ensamen om att tänka att det borde kunna finnas synnerliga skäl till frigivning enligt 2/3-regeln i det här fallet. Kriminalvården anser att han är så pass farlig att han inte beviljats permission utan bevakning. Han har diagnostiseras med en sadistisk personlighet och personlighetsstörning. Han förstår inte vidden av det han utsatt oss Umeåbor för, för honom är det viktigt att komma till Umeå.

Läs mer här:

På twitter lät det ungefär såhär när beslutet kom:

Manifestation i Umeå

Den 28 juli, samma dag Niklas Lindgren släpps fri, kommer det att hållas en manifestation på Rådhustorget i Umeå kl 12-15. I evenemanget som skapats på Facebook står det så här:

Den 28 juli släpps Hagamannen ur fängelset. Samma dag arrangerar vi en manifestation mot mäns våld och sexuella övergrepp mot kvinnor. Vi som står bakom initiativet agerar som privatpersoner och manifestationen är partipolitiskt obunden.

Hagamannen utförde under åren 1998-2005 en rad våldtäkter, våldtäktsförsök och överfall mot kvinnor i Umeå. Han dömdes till 14 års fängelse för sex brutala brott.. Övergreppen skapade skräck och rädsla och gjorde en hel stad otrygg. Kvinnor varnades för att gå hem ensamma på kvällar och nätter. Män bytte sida på gatan för att markera att de inte förföljde kvinnor. Det var en rädsla som lamslog staden, och präglade oss alla.

Bara i fjol gjordes 13 630 anmälningar om misshandel i nära relationer i Sverige. I snitt dödas 20 kvinnor per år av en närstående. I fjol dömdes 320 män för våldtäkt mot kvinnor och barn. Antalet som dömdes för sexuellt utnyttjande och sexuellt ofredande är långt större. Men verkligheten är värre än vad antalet anmälningar och domar visar. Överfallsvåldtäkter och okända gärningsmän tillhör undantagen, oftast är förövaren en man som är välkänd för den som drabbas. Det våld och sexuella övergrepp som kvinnor utsätts för pågår varje dag, mitt ibland oss.

Vi som tagit detta initiativ vill understryka följande: Manifestationen äger rum den dag Hagamannen friges. Vi vet att umeborna aldrig mer vill känna den otrygghet som rådde under åren 1998-2005. Den här manifestationen riktar sig mot det våld och de sexuella övergrepp som drabbar kvinnor över hela Sverige, varje dag.

Idag handlar inte om att ropa hatiska paroller oavsett vad vi känner mot förövare. Idag, den 28 juli, är tanken att hålla en allvarlig manifestation som avslutas med en tyst stund – för att minnas och hedra offren och om att vi gemensamt ska hitta en väg framåt för att mäns våld och sexuella övergrepp mot kvinnor ska upphöra.

Alla som delar vår inriktning är välkomna.

Läs mina tidigare inlägg om det här

101 inlägg på 100 dagar. #Blogg100 slutar idag.

Logotyp för blogg100Den 1 mars startade bloggutmaningen #blogg100, som innebär att deltagarna ska skriva minst ett inlägg per dag under 100 dagar. Jag har tidigare år velat vara med, men inte orkat. I år antog jag utmaningen och tänkte att det får funka så länge det funkar. Idag går jag i mål, jag erkänner dock att jag två dagar inte orkat skriva alls. Men jag har legat ett par inlägg före, så jag har nu 101 inlägg skrivna under den här perioden. Så här skrev jag innan utmaningen började.

Vad #blogg100 har gjort med mig

Jag har i och med den här utmaningen tvingats till att hålla mig mer ajour än jag brukar vara. Jag har också fotat mer eftersom jag gärna vill ha en bild till mina inlägg. Långt ifrån alla inlägg har fått en bild, men mitt fotande har också fått sig en skjuts.

Det har också varit intressant att se att det faktiskt går att skriva någorlunda intressanta inlägg varje dag. Vissa dagar har jag haft noll idéer om vad jag ska skriva om, men plötsligt läser jag något och vips kommer texten till mig. Ett strålande exempel på det är inlägget ”Älska internet”.

Jag har också lärt mig att det inte är så krångligt för mig att skriva. Ofta finns det ju andra personer som redan har tänkt kring samma sak – det är bara att snabbgoogla lite så hittar man bra texter att länka till. De flesta inlägg jag har skrivit har tagit några minuter i anspråk, krångligare än så har det inte varit.

Om att lyckas bli viral

Den 21 maj skrev jag ett inlägg om att det är Bosse Parnevik som skrivit texten ”Invandrarna” och inte Tage Danielsson, som många har trott. Det inlägget fick en skjuts utan dess like! Plötsligt hade jag över 13 000 besökare på min blogg och det höll i sig under några dagar. Nu ligger besökarantalet på det normala igen. Men det var fantastiskt roligt att få vara med om! I skrivande stund har nästan 36 000 personer läst det inlägget!

Populära inlägg jag skrivit

Inlägg jag tycker förtjänar mer uppmärksamhet

Hur kommer den här bloggen att fortsätta finnas?

Jag kommer absolut att fortsätta skriva i samma stil som jag gjort, men kanske inte varje dag. Vissa dagar är det svårt att hinna, andra dagar är skallen bara helt tom på idéer. Men jag har fått upp farten, jag har fått upp mitt intresse. Jag kommer att fortsätta.

 

Mina tankar kring att Hagamannen vill till Umeå

Idag fick vi reda på att Niklas Lindgren, mer känd som Hagamannen, har överklagat den geografiska begränsning som överförmyndarnämnden har fattat i och med att han släpps villkorligt fri i sommar. Den begränsningen innebär att han inte får vistas i Umeå eller i de fem kranskommuner till staden under ett år efter frigivningen. Orsaken är att det förmodas finnas en hotbild mot honom då han under många år satte en hel stad i skräck. Vad som också anges som orsak, enligt media, är att han anses riskera att återfalla i sexuell brottslighet om han kommer till Umeå. Personligen tror jag inte att just Umeå är trigger för honom så. Han har diagnostiserats med personlighetsstörning och sadism. Hans återfall kan ske precis exakt överallt, som jag ser på saken.

I sin överklagan skriver han, enligt vk.se:

”Jag vill överklaga beslutet av det geografiska området så att det tas bort eller åtminstone minimeras till brukligt i liknande fall (…) Samt att större resurser sätts in för att stärka ett socialt nätverk på längre sikt i hemkommunen. Det bör även vara frivilligt att delta i eventuellt program på frivården”, skriver han.

”Jag har full förståelse att inskränkningar och kontroll måste ske med hänsyn tagit till brottsoffer men de är inte proportionerliga”, skriver han, följt av en sekretessbelagd mening av tingsrätten.

”Dessa föreskrifter kan även anses som dubbelbestraffning då det i aktuell dom inte meddelats några föreskrifter, förbud eller restriktioner och straffet på 14 år ansågs som skäligt för aktuella brott”, skriver han vidare.

Mina funderingar kring hans formuleringar

Han har väl rätt i att det är bra att ha ett starkt socialt nätverk när man kommer ut från ett fängelsestraff. Men att det ”bör vara frivilligt att delta i eventuellt program på frivården” förstår jag inte. Han fick ett straff på 14 år, det har nu gått 9 år. Han är villkorligt frigiven, hans frihet är alltså villkorad.

Han skriver att han förstår att man måste ta hänsyn till hans brottsoffer, men han tycker alltså inte att hans begränsningar känns proportionerliga i förhållande till det lidande hans offer fått stå ut med. Vidare skriver han att han känner att han blir dubbelbestraffad. Här känner jag att han inte alls faktiskt under de här 9 åren har fattat vad han utsatt sina offer och hela Umeå för. Fakta är att han hade nästan ihjäl två personer, han utsatte ytterligare två personer för grov våldtäkt och han försökte med ytterligare en våldtäkt. Han satte en hel stad i skräck. Niklas Lindgren är inte offret här.

Han verkar inte heller förstå att vi i Umeå är arga, eller rent ut sagt förbannade, ursinniga på honom. Varför vill han vara i Umeå? Vad jag har hört – men inte vet – är att hans dåvarande sambo och barn lever under skyddad identitet efter det att de fått utstå hot mot sig. Om det är så antar jag att de inte finns i Umeå. Om det är så att han tycker att hans föräldrar ska vara det starka sociala nätverket som ska hjälpa honom att anpassa sig till samhället – då får de lösa det med att ses på helgerna, tänker jag. De kan resa till honom. Utöver det har jag väldigt svårt att se att han skulle ha så många vänner kvar i stan efter allt som hänt. Hade han varit min vän hade jag brutit kontakten omedelbart det blev känt att han var Hagamannen. Så det starka sociala nätverket… Nja, det tål att synas. Jag tror det handlar om makt. Att han vill återta Umeå och försöka bli accepterad här. Något som är otänkbart i den verklighet vi andra lever i. Att komma till Umeå i hans position är mer eller mindre en brottsprovokation. Det finns de som vill slå honom. Hårt.

I morse pratade jag och 15-åriga dottern om det här vid frukostbordet. Hon berättade att om hon har en man eller en kille bakom sig så springer hon. Hon springer fort. Bort därifrån. In i en trappuppgång om det finns. Hon är alltså 15 år och känner så här. Det beror inte endast på Hagamannen, när han härjade var hon ett litet barn. Men hon känner så här. Om Niklas Lindgren får komma till Umeå kommer hon att känna att hennes liv begränsas än mer! Det får faktiskt vara nog nu.

Umeåborna upprörs över hans överklagan.

Mina tankar kring 2/3-reglen

I Sverige har vi en regel som säger att om en intagen har skött sig under sin fängelsevistelse ska den friges villkorligt efter 2/3 av tiden. Om det inte finns synnerliga skäl till att inte göra så. Så har jag förstått det.

Niklas Lindgren har tydligen skött sig i fängelset. Men han har aldrig beviljats en obevakad permission. Det eftersom han anses ha stor risk att återfalla i sexuell brottslighet. Vad är ”synnerliga skäl” i det här fallet? När beviljar man inte villkorlig frigivning enligt 2/3-regeln? Vad är det som krävs för att en person ska sitta av hela straffet i fängelse?

Mina tidigare inlägg om det här

(Det här är mitt inlägg #97 på den 96:e dagen i bloggutmaningen #blogg100)

 

Mer om Hagamannens villkorliga frigivning

Jag kan inte släppa det här med att Hagamannen kommer att släppas fri om ett par månader. Han har tydligen uppträtt skötsamt under sin fängelsetid, men bedöms ändå att med hög risk återfalla i sexuell brottslighet. VK skriver i en artikel som ligger bakom en betalvägg:

Trots sina ansträngningar får han ändå inte gå på obevakade permissioner. Detta förklaras med att han tidigare i vår ansågs löpa en hög risk för att återfalla i sexualbrott. En bedömning som bland annat härleds till arten och omfattningen av brottsligheten han dömts för samt de diagnoser, vad gäller ”sexuell sadism och personlighetsstörning”, som konstaterades i ett psykologutlåtande i början av anstaltstiden.

Han var aktiv under flera år, men sedan ”försvann” han under flera år för att i december 2005 slå till med fruktansvärd kraft. Han har nästan dödat två av sina offer.

Det är inte bara jag som anser att han inte borde släppas fri nu. En ledare i Expressen tycker likadant.

Vi får inte glömma vad som hänt. Se gärna dokumentären som SVT gjort.

Lyssna också på P3 Dokumentär från 2009 om Hagamannen.

Läs tråden på Ida Östenssons Facebooksida där många umeåbor skriver om hur det kändes att leva i Hagamannens Umeå.

(Det här är mitt inlägg #77 på den 75:e dagen i bloggutmaningen #blogg100)

Att leva i Hagamannens Umeå

Igår kväll kom nyheten om att Hagamannen, Niklas Lindgren, kommer att släppas fri mot villkorlig dom om ett par månader. Det var våren 2006 som han dömdes för för försök till mord, två fall av grov våldtäkt, våldtäkt samt försök till våldtäkt och ett fängelsestraff på 14 år. Nu har två tredjedelar av det straffet gått och då ska han alltså släppas fri. Något jag tycker är konstigt på grund av följande:

  • Han har ansökt om obevakade permissioner, senast för ett par månader sedan, men nekats det på grund av att Kriminalvården anser att det är hög risk att han återfaller i sexuell brottslighet.

Villkorlig frigivning ges alltså efter det att två tredjedelar av straffet är avtjänat om det ”inte finns synnerliga skäl”. Min fråga är: Är inte ”hög risk för återfall i sexuell brottslighet” synnerliga skäl i Niklas Lindgrens fall? Jag menar, han är inte en som ”våldtar lite grann” – han är en som nästan har ihjäl sina offer!

Att leva i samma stad som Hagamannen

När han var som mest aktiv levde jag strax utanför Umeå som småbarnsförälder. Då läste jag bara om vad som hände ett par mil bort från där jag bodde. Det kändes avlägset mig och mitt liv, även fast det hände i min närhet.

Den 10 december 2005 var det en annan femma. Det är datumet då han överföll sitt sista offer vid brofästet av Tegsbron. Det överfallet var fruktansvärt brutalt, han bet bland annat av kvinnans öra. Som reporter åkte jag till brottsplatsen dagen därpå för att ta bilder och rapportera vad som hänt. Det var en hemsk syn med allt blod i snön!

Under den här tiden levde jag som singel. Jag dejtade en del och det hände att jag gick på krogen och hem brukade jag alltid ta mig själv. Antingen gick jag eller cyklade. Men efter den 10 december 2005 vågade ingen göra det längre. Vad som hände nu var att när man träffade andra på krogen kollade vi alltid upp vilka som bodde i närheten och bestämde att vi skulle ta gemensam taxi hem. Olustkänslor fanns hos både män och kvinnor. Årets julklapp till kvinnor det här året var överfallslarm, de tog snabbt slut i butikerna.

Jag har också träffat män som varit lik den fantombild som publicerades, fantombilden kunde vara precis vem som helst. Män lämnade också frivilligt tops-prov för att de skulle kunna ha papper på att de inte var Hagamannen. Män som gick bakom kvinnor bytte trottoar för att kvinnan inte skulle känna att de ville dem något ont. En del kände att de ville ropa ”Jag är inte farlig, du behöver inte oroa dig!”.

Gärningsmannaprofilen som gjordes av Hagamannen var att det var en psykopatisk enstöring som inte hade något socialt liv var helt fel. Niklas Lindgren var en familjefar som bodde i ett rött hus med vita knutar i en mindre by utanför Umeå. Han hade jobb och verkade vara precis som alla andra. När det blev känt kom det som en chock för många. Man vill ju att en person som begår sådana fruktansvärda brott ska vara en vi känner igen på konstigt beteende. Inte en helt vanlig person. Jag förstår inte hur det gick till att den rättspsykiatriska undersökningen inte kunde visa på att han var sjuk då brotten begicks! Jag förstår inte det!

Fri om två månader

Om ett par månader släps han fri. Han får inte vistas i Umeå med kranskommuner under sitt första år i frihet, det på grund av att man antar att det finns en hotbild mot honom här. Och det gör det säkert. Han är så hatad i Umeå och han gör nog bäst i att inte återvända alls. Han skulle inte ha något liv här. Hagamannen är fortfarande ett öppet sår i Umeå.

Jag känner olust inför att han släpps när Kriminalvården anser att det är hög risk att han återfaller i sexuell brottslighet. Jag är kvinna och jag har en dotter i tonåren.

Ida Östensson uppmanade igår folk i sitt Facebookflöde att skriva sina tankar och erfarenheter kring livet som umeåbo under tiden som Hagamannen var i farten. Läs gärna den tråden här!

Lyssna på P3 Dokumentär om Hagamannen här.

(Det här är mitt inlägg #76 på den 74:e dagen i bloggutmaningen #blogg100)