Finns det hopp så finns det liv

För lite drygt ett år sedan bröt jag mitt knä i skidbacken. Jag har skrivit en del om det, här kan den intresserade läsa om olyckan och tiden efteråt. Fortfarande är jag inte alls bra i mitt ben. Musklerna i låret och rumpan vill inte bli starka och nu har jag lärt mig att det inte bara är att träna upp styrkan, först måste muskeln fatta att den finns och ska arbeta då jag tränar. Och det är lättare sagt än gjort, kan jag meddela.

I höstas hade jag rejäla spänningar i min bröstrygg och en liten rackare till muskel i skinkan, piriformis, fick för sig att den skulle arbeta för hela den skinkan vilket ledde till att det gjorde väldigt ont och jag fick även ischiaskänningar. Hela min kropp är som en enda stor kompensation för det som inte riktigt funkar.

Att gå nerför en trappa går fortfarande inte så bra, att stå på ett ben och böja går bra med det ben jag inte brutit, men när jag gör samma sak med det jag bröt går det inte utan att jag skakar enormt.

Jag har nu fått kontakt med Q-stone Wellness och Johan Andreasson, som arbetat med att behandla skador och ickefunktionalitet länge. För en vecka sedan hade vi vår första träff och han tryckte lite, kände lite, masserade lite och sedan fick jag en övning jag skulle göra. Just då kändes det inte som att han gjorde något märkvärdigt, men det måste han ha gjort. Ett par timmar senare var jag totalt utslut, jag sov ett par timmar på eftermiddagen och sedan som en stock under natten. Dagen efter började det prirra i min fot, lite sockerdrickskänsla, och det har det fortsatt att göra sedan dess. Igår satte han kinesiotejp på mitt lår för att väcka musklerna där till liv.

img_6915

Idag har det pirrat ännu mer i foten! Det verkar som att saker håller på att hitta rätt i min kropp, faktiskt. En dag kanske jag kan stå på ett ben och böja det utan att skaka sönder 🙂 Hoppet är ju det sista som överger en, tänker jag. Finns det hopp så finns det liv.

(Det här är mitt inlägg 4/100 i bloggutmaningen #blogg100)

DN/Ispos undersökning – ”Högt förtroende för media”

”De traditionella medierna mörkar”, ”PK-media talar inte om hur det EGENTLIGEN ligger till”. Så har det låtit ett bra tag nu i vissa kretsar. De så kallade ”sanningssägarna” menar att de medier som under väldigt lång rapporterat om nyheter och skeenden har börjat ljuga och då främst då det gäller när brott begåtts. Vi får i de här medierna sällan – eller aldrig – veta om förövaren haft mörk hud, menar de. Och i det ligger alltså då mörkningen.

Själva litar de på sajter som Avpixlat, Exponerat, Fria Tider, Samtiden, Dispatch International – sajter som i vissa fall får samlingsnamnet ”alternativa medier”. Sajter som när brott begås avpixlar sådant som de menar att de andra medierna mörkar. De talar gärna om brottet begåtts av person med mörk hy, de lämnar i vissa fall även ut adress och annat om den personen. Det här görs däremot inte om förövaren råkar ha vit hy och heta något typiskt svenskt namn. Inte helt konsekvent kan jag tycka. (Jag har tidigare skrivit inlägget ”Rasistiska sajter du inte vill råka dela”).

Nyligen intervjuades även makarna Adelsohn i DN Fokus där de berättade att de inte riktigt litar på de traditionella medierna. Och de menade också att ”många upplever” att sanningen mörkas. Här blev jag mörkrädd. Vi har en före detta kulturminister och en före detta partiledare som har de här åsikterna. Det blev ett ramaskri och det kan inte ha varit lätt för Lena och Ulf de efterkommande dagarna. Läs här hur krönikören Erik Wisterberg, i Dagens Media, skriver ”Så ljög Adelsohn om mediernas påstådda mörkläggning”.

Jesper Strömbäck är professor i journalistik och politisk kommunikation vid JMG, Göteborgs universitet. Han säger i en artikeln ”De förstår inte hur journalistik går till”, i tidningen Journalisten följande:

”Ibland kallas de alternativmedier, men det är en beteckning som är djupt missvisande. De är inte på något sätt ett alternativ till etablerade medier och tror man att de ger en mer rättvisande bild av verkligheten ser jag det som djupt problematiskt. De drivs av en agenda, de har inga journalistiska anspråk och försöker inte på något sätt följa normer om saklighet och opartiskhet när det gäller hur man värderar källor, hur man värderar information eller hur man gör relevansbedömningar av olika typer av information. De har en tydlig agenda som de följer, på samma sätt som politiska partier. Man måste ta del av innehållet utifrån de förutsättningarna. Därför är de inga alternativ till traditionella nyhetsmedier.”

DN/Ispos undersökning – ”Högt förtroende för media”

Kollage medialoggor

DN och Ispos har nu gjort en undersökning bland svenskar och vårt förtroende för olika medier och den visar på något annat än vad makarna Adelsohn och de som kallar sig ”sanningssägare”. Den visar på att vi svenskar har högst förtroende för Public Service och på andra plats kommer de stora morgontidningarna Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Endast 4 procent har förtroende för Avpixlat. DN skriver idag:

”Avpixlat nämns ofta i debatten men sajten är inte välkänd för en bredare allmänhet, visar DN/Ipsos mätning. Andelen som känner till den ganska eller mycket väl är 13 procent. Tilltron ligger på en ännu lägre nivå. Det är 4 procent som anser sig ha mycket eller ganska stort förtroende för sajten medan 7 procent har uppfattningen att den ger en sann bild av verkligheten.”

Martin Jönsson skriver i en kommentar till den här undersökningen att det här är ”Förödande siffror för alternativa ‘sanningssägare’”:

”Framför allt är dagens Ipsos-undersökning en väldigt dålig nyhet för de främlingsfientliga och antimuslimska sajter som kallar sig själva alternativmedier. Dock är det en nyhet som deras läsare inte lär få ta del av, eftersom själva grundidén på dessa sajter är att bara publicera sådant som kan förstärka deras världsbild.”

Kanske det vänder nu? SD som parti har också tappat väljare och förtroende på senare tid. Kanske är det så att vi börjar bli rätt less på de här ”sanningssägarna” och deras variant på vad som är sant och riktigt? Jag hoppas det!

Ängslighet bland SKL:s ledamöter

I veckan har Sveriges kommuner och landsting (SKL) haft en konferens där det till middagen beställts underhållning. SKL hade efterfrågat ”humor och akrobatik”, vilket de också fick. Men det här med akrobatikinslaget blev för mycket då det visade sig att det var akrobatik i form av poledance och en del i publiken drar paralleller till stripshow.

Oliver Rosengren, moderat gruppledare från Växjö, kände sig obekväm och lämnade lokalen, arrangören Tor Hatlevoll gick upp på scenen och stoppade showen. Jocke Assarsson, som är en i duon som underhöll säger till SVT Nyheter Uppsala:

– Det känns som att vi förflyttade oss 30-40 år tillbaka i tiden, att folk inte kan titta på en stark smidig kvinnokropp utan att förknippa det med sina egna fördomar, säger Jocke Assarsson till SVT Nyheter Uppsala.

I Västerbotten kände tidningen Folkbladet att de inte ville släppa den här bollen, trots att de båda ledamöterna från länet inte ens var där. Klicka upp bilden för att läsa artikeln.

SKL-chocken

Poledance är en idrottsform och utövare hoppas att den ska bli en gren i Olympiska spelen, akrobater och cirkusartister utövar grenen och det har ingenting med striptease att göra. Att utövarna har lite kläder på sig (kvinnan på SKL-eventet hade sport-BH och tillhörande sportshorts) har att göra med att de måste få fäste i stången, något som inte går om man har tröja och långbyxor på sig.

pole-dance-panoramikaBild från Poleworld news

Jag tycker att de reaktioner som uppkom är oerhört ängsliga och visar på en stor kunskapsbrist kopplat till sina egna fördomar och snabba slutsater.

– Det känns som att det var en manlig chef som i kombination med vin, middag och underhållning blev rädd att bli uthängd på Twitter som tog det här beslutet. Efter showen kom det fram mycket folk, främst kvinnor, som tyckte att det var det bästa de hade sett. Det var en märklig känsla, säger Jocke Assarsson till SVT Nyheter Uppsala.

Flera andra politiker som var med på eventet skäms å sina kollegors sida och kräver att de ska be om ursäkt till artisterna. Till Nya Linköpingstidningen säger Cecila Rådmark från Skaraborg:

– Det här är hennes yrkesval. Jag anser att man förnedrat hennes yrke. Hon borde få en ursäkt. Inte minst av politikern som twittrade, säger hon.
Hon såg inget sexistiskt eller utmanande med föreställningen.
Samma inställning har Robert Olsson och Michael Sandsjö.
– Det vi såg var akrobatik på hög nivå, inget annat, säger Michael Sandsjö.
Efter den avbrutna showen var det många som ifrågasatte SKL:s beslut och gick fram och diskuterade med ansvariga, berättar han.

Jag hoppas att synen på kvinnokroppen, på artisteri, på poledance kommer att ändras. Det är väldigt förlegat och omodernt att ha de här åsikterna.

(Det här är mitt inlägg 20/100, dag 20, i bloggutmaningen #Blogg100)

Som man handlar blir man behandlad

Anders Behring Breivik. Namnet väcker avsky hos de allra flesta av oss efter hans terrordåd på Utöja och i Oslo sommaren 2011. En man som med sitt manifest ”2083 – En europeisk självständighetsdeklaration” kortsiktigt vill att alla europeiska länder ska underkasta sig vissa krav, främst att deportera alla muslimer. Terrorattackerna sommaren 2011 var en del i marknadsföringen av det här manifestet.

2016 stämmer han den norska staten för att han menar att den inskränker honom i hans mänskliga rättigheter. Han tycker synd om sig och säger i rätten att om han lyckas ta livet av sig är det den norska statens fel. Han vill umgås med andra, han menar att han hindras att värva medlemmar till sin organisation, han har inte fått ge ut böcker, han har inte fått gifta sig och han har inte heller internetuppkoppling.

Ska vi då fundera lite kring det här så kan vi ju konstatera att han är dömd för terrorbrott och anses vara en farlig människa. Farlig för andra och även för sig själv. Hans manifest och nazistiska tankar vill inte norska staten att han ska sprida ut – av förklarliga skäl. Han säger att han sedan 2012 är öppen nazist, men att han haft de tankarna sedan han var barn.

– Han ångrar ingenting och han är lika politiskt motiverad som tidigare. Han har nya planer och det är väl för att han inte kan kommunicera dessa som han känner sig frustrerad. Just nu är det inte så mycket han kan göra själv och därför är han beroende av att andra tar del av hans idéer och arbetar för att de kan förverkligas, säger reigionshistorikern Mattias Gardell till DN.

Jag blir provocerad när personer som dömts för förfärliga brott endast kan se till sig och sitt. Han ger ingen som helst tanke till sina offer, jag förmodar att många av dem fortfarande lider av det var med om den där dagen i juli 2011. Jag vill inte på något sätt jämföra dåden Hagamannen och Breiviks utfört med varandra, men deras syn på sin tillvaro är liknande:

  • Niklas Lindgren ville inte ingå i Frivårdens program under sin villkorliga frigivning, han ville till Umeå trots att Kriminalvården inte ansåg det vara så bra. Varken för honom eller för umeborna.
  • Breivik anser också att han är ett offer. Och det är han i och för sig. Han är ett offer för sina egna handlingar, sådant alla måste ta konsekvenser av.

Som man handlar blir man behandlad.

Läs även

 

Vi måste tydligen prata mer om det här!

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men den senaste tiden har debatten i media och i sociala medier handlat om sexuella övergrepp mot kvinnor som uppmärksammats efter de otäcka händelserna i Köln, Kalmar, Helsingfors och Stockholm. Debatten blir oerhört skev och även rasistisk då den nästan enbart handlar om att i de här fallen handlar det om personer som nyligen kommit till Europa från andra länder. Jag blir faktiskt väldigt förvånad att den inte handlar om mäns våld mot kvinnor som är ett globalt – och inte på något sätt nytt – problem!

Ida Östensson skrev igår ett inlägg på Facebook som jag delade. Jag har tagit en skärmdump på delar av det inlägget.

Idas kommentar

En kommentar som jag fick, från en man som känner att han som man blir kollektivt utpekad på grund av att vi pratar om mäns våld mot kvinnor i ett större problem än ett etniskt problem, var den här.

Tommys kommentar

Att män som den här mannen känner sig kollektivt utpekad kan bara de göra något åt. Det kan inte vara någon annans uppgift att se till att de inte känner sig kränkta. Men det BORDE ligga i mäns intresse att ställa sig upp och verkligen GÖRA NÅGOT ÅT det här, anser jag! Det är inte något nytt, hur kan man som medborgare på jordklotet överhuvudtaget tro det?

Det handlar naturligtvis inte om alla män, men det handlar om män! Män som inte ser det här och hellre vill göra frågan om mäns våld mot kvinnor till ett etniskt/kulturellt problem har inga problem med att klumpa ihop alla muslimer, alla araber, alla invandrare i samma klump som de själva inte vill vara i när den här frågan lyfts. Logiken där?

Kan vi sluta tänka att det är ett invandrarproblem när vi ser den här bilden, som Researchgruppen tagit fram? Läs hur de fått fram namnen här.

Vanligaste namnen, våldtäkt

Ur mitt eget liv

Jag är uppvuxen i ett tryggt medelklassamhälle i norra Sverige och jag ljuger inte när jag påstår att det i princip varje rast under mina 9 år i grundskolan förekom någon form av sexuella trakasserier och övergrepp mot tjejer på min skola. Vem känner inte igen något av följande scenarior?

  • Pojke knuffar eller slår flicka – vuxenvärlden förklarar för flickan att pojken nog är kär i henne
  • Pojkar i grupp går på den populäraste flickan i klassen och sliter in henne på toaletten och försöker pussa henne, försöker ta henne på de bröst som just börjat synas
  • Pojkar skriker ”hora”, ”luder” efter tjejer i skolkorridoren

I min dotters högstadieskola hände det upprepade gånger att tjejers BH:ar blev stulna från omklädningsrummet medan de hade idrott. Mobiltelefoner fanns också tillgängliga, men de fick ligga kvar.

I vuxen ålder har jag varje gång jag varit ute på krogen och dansat råkat ut för män som hängt i baren och klätt av mig med blicken. Dansat själva har de inte vågat göra, men de vill hemskt gärna bjuda på en öl. Nej tack, jag vill inte att den som just klädde av mig med blicken ska stå för min berusning! 

Jag har också varit med om att män som bott åt samma håll som jag och jag delat taxi med hoppat av hemma hos mig, fast de bor flera kilometer därifrån, för att de under taxiresan fick för sig att de ville ha sex med mig. En del var mer påstridiga än andra.

Jag känner en kvinna som är väldigt kompetent inom sitt område, en mansdominerad bransch. Hon höll ett uppskattat föredrag under en konferens och under banketten på kvällen kom en av de män som lyssnat på henne och frågade: ”Du vet väl om att alla här vill ligga med dig?”. Hennes svar var: ”Jag är inte här för att ha sex, jag är här för att jag är jävligt kompetent!”.

Jag blir så arg och frustrerad över att vissa män inte ser det här! Jag blir så arg och frustrerad när de vill göra det till ett etniskt problem! Min uppmaning till män är:

SLUTA SE ER SOM OFFER – GÖR NÅGOT VETTIGT ISTÄLLET! SLUTA BLI KRÄNKTA DÅ VI KVINNOR PÅTALAR ATT DET HÄR ÄR ETT FAKTISKT PROBLEM SOM VI MÅSTE FÖRHÅLLA OSS TILL DAGLIGEN! ENGAGERA ER I Män för jämställdhet, FATTA MAN. GÖR NÅGOT!

 

LÄS ÄVEN:

Kristallnatten i Umeå

Hej!

Jag ska villigt erkänna att jag inget annat vet än vad jag läst till mig i sociala medier och i tidningar när jag skriver det här inlägget. Men något måste ändå sägas, känner jag.

Igår var det den 9 november. 77 år har gått sedan samma datum 1938 som var kulmen för det som senare skulle urarta i Andra Världskriget. 400 judar dödades, andra tvingades ta sina liv, synagogor brändes ner, 10-tusentals sattes i koncentrationsläger just den här natten. Kallad Kristallnatten. Orsaken som angavs var ett mord på en tysk diplomat som en judisk person hade begått. (Källor: Wikipedia och Levande Historia). Året därpå bröt kriget ut.

Till minne av kristallnatten i Umeå

En manifestation var utlyst i Umeå. För ett par år sedan var det en liknande manifestation, med samma personer bakom. Då hade vi just fått besök av Svenska motståndsrörelsen och Umeå var argt, rädd, ledset, förtvivlat. Till den manifestationen kom flera tusen som gick i fackeltåg, manifestationen var bra och nödvändig.

Till manifestationen igår hade jag anmält mig och såg fram emot att gå och vara där. Men då jag läste att den judiska föreningen i Umeå inte fått någon inbjudan blev jag fundersam. Jag brukar verkligen inte så ofta hålla med det moderata oppositionsrådet Anders Ågren, men i det här gör jag det.

Till gratistidningen Totalt Umeå säger Carinne Sjöberg, som är ordförande i föreningen:
– Det känns förnedrande. Är det så svårt att prata om antisemitismen i Umeå?

Vidare säger hon att antisemitismen har ökat och att det är många som idag inte vågar tala om att de är judar. Att de är hatade av alla extremister – höger som vänster.
– Det känns beklämmande hur arrangörerna förminskar vikten av att tala om antisemitismen i Umeå, säger hon till Totalt Umeå.

Jan Hägglund, Arbetarpartiet i Umeå, är den som står bakom manifestationen. Han säger till samma tidning att ”fokus i år har varit att skapa en manifestation för hela staden Umeå och att många politiker med olika färger ska stå upp mot nazismen” i och med gårdagens manifestation. På frågan om varför just judiska föreningen inte blev inbjudna är hans svar:
– Det kan upplevas som ett ovälkomnande eller otrygg situation för dem. (Här kommer jag skriva många !!!!!) Läs hela artikeln i skärmdumpen nedan. Klicka för större bild.

Skärmdump från artikeln i Totalt Umeå

Efter den här artikelns publicering och att det uppmärksammats att föreningen inte bjöds in i första hand bjöds arrangörerna in judiska föreningen. De valde att ha en egen minnesstund. Ett hundratal besökte den, några hundra (inte tusentals) var på torget enligt uppgift från media. Jag stannade hemma.

Enligt vk.se var Jonas Sjöstedt, (v), en av talarna. VK skriver att han sa såhär under manifestationen (artikeln är bekom en betalvägg). Han påminde om att bakgrunden till Förintelsen var ett mångårigt förtryck av de judiska grupperna.

– Det började med nedsättande omdömen, de avhumaniserades, sa Jonas Sjöstedt som påpekade att samma taktik sedan användes mot romer och grupper som i dag kallas hbtq-personer.

– Det finns helt grundläggande lärdomar att dra från det. En är att människor har rätt att utöva sin religion. En annan att alla har rätt att utöva sin kultur, men i dag är många judar i Sverige rädda för att gå i synagogan. Vi är inne på en väg som vi inte vill vandra, säger Jonas Sjöstedt.

(Jonas Sjöstedt sa även, enligt vk.se, att han tyckte att det var synd att inte judiska föreningen var tilltalad och att han tänkte gå dit efter just den här manifestationen).

Vad är det då som händer med kommentarerna i själva evenemanget på Facebook då?

Jo, kommentarer raderas! Igår kväll läste jag flera kommentarer skrivna av personer från hela världen som uppriktigt undrade vad sjutton det är som händer i Umeå. Även jag har fått en kommentar raderad, den där jag delade en uppriktig fråga om varför inte judiska föreningen var inbjuden, med en länk till Anders Ågrens blogg. Idag finns varken min kommentar eller de andras kommentar kvar. Varför?

Umeå hamnar i nationell och internationell media

Jag har nog absolut inte läst allt men sett att flera tidningar har rapporterat om det här:

Jag har också hört att andra utländska medier har skrivit om det här, men jag har inte hittat de artiklarna.

Nästa år hoppas jag att vi håller politiken utanför manifestationen, att någon ideell organisation kan stå som arrangör. Det skulle göra det mer trovärdigt och värdigt, tror jag.

Var ligger nyhetsvärderingen?

Ibland blir jag lite fundersam över vissa nyheter och hur de kom till. Hur går samtalet på redaktionen när nyhetschefen säger: ”KÖR!” ? Jag tänker närmast på två nyheter från Aftonbladet de senaste dagarna. Men även på artiklar i mina lokala nyheter.

Den ena handlar om Ronny, vars SL-kort inte funkar eftersom ICA gjort om sina kort. Jag, som iofs inte bor i Stockholm och åker med SL, tänker att problemet kanske inte behöver vara jättestort. I mina ögon är det här en ickenyhet. Ronny borde kunna vara lite kreativ och hitta en lösning på sitt problem istället för att ringa Aftonbladet. Och min fråga igen – hur gick samtalet på redaktionen när det här tipset kom in?

Den andra nyheten med tveksamt nyhetsvärde är nyheten om Ulf som inte, under en period, kan köpa det öl han helst dricker då det varit en luktincident med det ölet. I och för sig brukar det bli nyheter om mat och saker man dricker blivit förorenat och att butiker nu drar tillbaka den varan. Det har jag inga problem med. Men som den här nyheten är skriven är det mest synd om Ulf, som under en period måste dricka ett annat öl. Hade artikeln varit skriven ur ett konsumentpersspektiv med rubriken typ ”Öl från Carlsberg dras tillbaka på grund av produktionsfel” och att man pratade med Systembolaget eller Carlsberg i huvudsak hade jag inte sagt något. Men som de skrev här… Jag förstår det inte. Hur gick samtalet på redaktionen?

Igår luktade det gödsel i Umeå. Enligt nyheter jag läst har folk känt sig oroliga, på grund av doften. Oroliga. I en artikel som SVT Nyheter Västerbotten publicerat (som handlar om något annat) står det såhär:

-Många i dagens Sverige saknar kunskap om hur maten blir till, då det blir allt färre bönder. Det visar inte minst oron över lukten i Umeå häromdagen, då många inte förstod att det bara var bönder som gödslat på åkrarna, säger Malin Pellbrant, Robertsfors,

VK skrev att det inte finns någon anledning till oro – det var bara gödsel. Jag var ute och cyklade igår, kände lukten och tänkte att bönder hade gödslat. Någon oroskänsla kom inte till mig. Vad exakt är det som gör människor oroliga när det kommer till gödsellukt? Är det här en nyhet, verkligen? Bönder gödslar sina åkrar, det är helt naturligt och händer varje år.