Om hat

Alexandra Pascalidou är den senaste i raden som gått ut med att nu räcker det. Under flera år har hennes mejlbox svämmat över av hatiska mejl – även fått obehagliga telefonsamtal in till Ring P1, om jag förstår henne rätt. För en vecka sedan fick hon nog och gick ut med att hon inte orkar jobba på Ring P1 längre. Det blev för mycket, bägaren rann över.

Tidningen Bang gjorde den här bilden och på twitter finns massor av tweets märkta #vibackaralexandra. Det är fint och bra att det också finns en massa kärlek där ute. Men – tonen hårdnar i vårt samhälle överlag. Rasisterna skriker ”PK-maffia”, ”PK-elit”, ”man får ju inte säga något i det här landet längre” och så vidare. Rasister blir kränkta då de blir kallade för vad de är – rasister. De menar också att ordet har fått en annan innebörd numera, det efter att de själva (som enligt dem själva alltså inte är rasister) blir kallade för det. Och så går de igång med en jargong som har taggarna utåt, de förlöjligar personer med andra åsikter än de själva, de går också så långt att de hotar andra människor till livet tillslut. Som till exempel Alexandra Pascalidou blivit allt för länge.

Jag är PK och känner mig verkligen inte kränkt av att någon säger åt mig att jag tillhör PK-maffian. Tvärtom är jag en stolt PK-person! Det är när man inte känner tillhörighet där som det är illa. Inte tvärtom.

Vart kommer allt hat ifrån? Eller har det alltid funnits där och det nu är mer exponerat i och med att nätet finns och fungerar bra? Har massor av människor alltid suttit vid varandras köksbord och hatat andra i samma utsträckning som nu? Har folk också hotat i samma utsträckning förr som nu? Jag har svårt att tro det.

Jag vill inte heller påstå att det är ”internets fel”. Jag älskar internet och de möjligheter det ger mig! Men som med allt annat finns det baksidor. Det finns så många bra sidor med internet – jag vill bara inte att hatarna och hotarna ska komma så långt att internet inskränks… Eller att demokratin inskränks! De pratar om yttrandefrihet och ja – vi har en yttrandefrihet i Sverige idag, instiftat i vår grundlag. Men den innefattar inte sånt som olaga hot, hets mot folkgrupp och andra brott. Det här måste hatarna och hotarna också inse.

Jag har aldrig känt hat. Visst har jag känt starkt ogillande, personkemin har inte klickat med alla jag mött och jag har tyckt genuint illa om vissa personer. Men hatat? Så att jag känt att jag måste ge mig på personen? Aldrig!

Det pratas och skrivs mycket om det här, vi får inte sluta göra det. Det är viktigt att vi ser det och att vi säger ifrån när vi möter det. Vi måste få ett stopp på hatet och det så snabbt det bara går.

Kan vi inte gå in med inställningen att vi fyller internet och våra liv med kärlek istället?

Uppdatering!

Alexandra Pascalidou ger inte upp, hon kommer att komma tillbaka. Hon ska bara ladda lite ett tag. Det skriver hon på sin blogg idag. Hon har känt ett så stort stöd och en massa kärlek av personer som har hört av sig under veckan – det gör henne stark.

Hon skriver så här:
”Men jag kommer tillbaka.

Jag hämtar bara andan.

Jag backar bara för att ta sats.

Jag vilar inför kommande utmaningar.

Full fart framåt. Det finns ingen väg tillbaka.

Sist men inte minst, säger jag som någon klok sagt före mig:  Sörj inte. Organisera er.”

Jag lägger till: Visa kärlek, godhet och vänskap till dina medmänniskor! Det gör oss starkare än de som bara går omkring och hatar! Vi ÄR FLER än dem! Glöm inte det!

 

(Det här är inlägg 4/100 i bloggutmaningen #blogg100)