Speed date och robotben

”På onsdag ska jag gå på speed date”, sa jag häromdagen till min man.
”Det hade varit lite kul att få reda på det liiiite tidigare”, sa han och jag tror att vi båda tänkte på Klungans tvserie ”Ingen bor i skogen”.

Den speed date jag varit på idag var arrangerad av Arbetsförmedlingen och en möjlighet för arbetsgivare och arbetssökande att mötas. Det var medieföretag i Västerbotten som var på plats och det var riktigt intressant och bra! De berättade vad de var ute efter för kompetenser och hur det går till på deras respektive arbetsplatser och vi fick berätta vilka vi är, vad vi är bra på att göra och vad vi tycker om att göra. Efter det här har jag fått en ny och bra energi.

Från gips till robotben

I förmiddags var jag på ortopeden och tog bort det helbensgips jag haft i sex veckor. Jag har skrivit om det tidigare och om min rädsla för hur det ska gå efter gipset och hur magert och muskellöst det ser ut under gipset. Så här ser mitt lår ut idag.

Bild på mitt ben efter 6 veckor i gips

Vaden är något bredare än låret. Nu måste jag lära mig att hitta musklerna i benet igen. Lättare sagt en gjort. Men jag har fått en ortos, jag kallar det mitt robotben. Med det kan, och ska, jag böja och sträcka så mycket jag kan.

Mitt ben med ortosen på

Jag har också fått ett träningsschema med övningar. Nästa vecka får jag belasta fullt, då ska jag försöka cykla på motionscykel! Musklerna behöver jag, de ska tillbaka!

(Det här är mitt inlägg 23/100, dag 23, i bloggutmaningen #blogg100)

Tankar kring muskler

I natt drömde jag om mitt ben, som efter en skidolycka varit helbensgipsat i 6 veckor. Sist jag såg det utan gips var för en dryg vecka sedan då jag gipsade om mig senast. Då såg det fjantigt löjligt ut. Nästan inga muskler var kvar. Huden och mina före detta muskler liksom hängde ner och benet var bara lite bredare än själva lårbenets skelett. Det såg inte alls levande ut.

I min dröm i natt…. alltså jag hoppas på riktigt att det inte ser ut som det gjorde där! Men samtidigt förstår jag att det hänt ytterligare en del med muskelförtviningen efter ytterligare en vecka…

Kollage med bilder på alla gips jag haft

I morgon blir jag avgipsad för sista gången. Känslorna inför det är blandade. Det ska bli fantastiskt skönt att slippa gipset, att få börja böja benet lite smått! Samtidigt är gipset väldigt stabilt och skönt. Inget kan hända med benet under det! Och det ger mig bra stadga när jag står och går.

Hur det kommer att bli med endast en ortos har jag ingen aning om. Kommer jag att få ta av den när jag duschar? Hur sladdrigt kommer benet att kännas i så fall? Måste nog sitta ner och duscha om jag inte har något som helst stöd. Jag antar att jag måste sova med den, hur kommer det att gå? Kommer den att skava? Måste jag lära mig att gå igen. Hur kommer det att bli i trappor? När får jag börja rehabträna? Hur lång tid kommer det att ta innan benet fungerar som jag vill?

I morgon får jag svar på några av mina frågor.

Läs även mina tidigare inlägg på temat

(Det här är mitt inlägg 22/100, dag 22, i bloggutmaningen #Blogg100)

Twitter fyller 10 år

Twitter 10 år

Idag fyller det sociala nätverket 10 år. Jag skapade mitt konto där i maj 2009, har jag för mig att det var. Det var Ingela Hjulfors Berg som hjälpte mig, det var en ganska lång uppförsbacke innan jag tillsammans med henne kom på hur det fungerade. Det var något helt annat än Facebook. Hon introducerade även Daniel Nordström, då chefredaktör på Västerbottens Folkblad, nu på VLT. Läs hans text om födelsedagen här.

Under årens lopp har jag, så att säga, varit periodare på Twitter. I början var jag en av väldigt få från Umeå som höll till där, vilket gjorde att jag där kunde skriva om saker som jag kände att jag inte kunde ta på Facebook. Jag kunde på Twitter också hitta personer som hade samma tankar, problem, eller vad det nu kunde vara och få stöd och pepp där.

Twitter 10 år 2

För att inte tala om nyhetsflödet som där snabbt har spridits. När jordbävningen skedde på Haiti 2010 kunde vi hålla oss uppdaterade om vad som hände där genom hashtags. När den isländska vulkanen Eyjafjallajökull hade ett utbrott samma år och ställde till det i flygtrafiken kunde människor hjälpa varandra genom olika hashtags på Twitter. Jag vet personer som gick tillsammans och köpte bilar och ordnade samåkning hem för att det inte gick att flyga. Det tack vare Twitter. Under den Arabiska våren var det också på Twitter som vi kunde hålla oss uppdaterade om vad som hände i Nordafrika. Det här är endast några händelser där Twitter haft stort inflytande för människors omvärldskunskaper.

Här har Twitter själva samlat ihop några stora händelser där Twitter haft betydelse under de 10 år som gått.

Men på senare år har många tyckt att Twitter inte är vad det en gång varit. På senare år har tonen hårdnat, allt fler konton startas i anonymitet och vissa hashtags undviker i alla fall jag att använda idag. #svpol är en sådan. Använder jag den kommer det ofelbart tweets från personer som man skulle kunna säga kom från Sverigedemokraternas svans. Personer som får allt att handla om att ”det är invandringens fel”, vad det än handlar om. Personer som hatar och hotar och som det inte alls går att föra ett vettigt samtal med.

Ingela, som var den som introducerade mig, har här skrivit sina funderingar om Twitter är en skadeskjuten 10-åring. Just nu trendar även hashtagen #LoveTwitter där jag också kommer att posta det här inlägget.

(Det här är mitt inlägg 21/100, dag 21, i bloggutmaningen #blogg100)

Ängslighet bland SKL:s ledamöter

I veckan har Sveriges kommuner och landsting (SKL) haft en konferens där det till middagen beställts underhållning. SKL hade efterfrågat ”humor och akrobatik”, vilket de också fick. Men det här med akrobatikinslaget blev för mycket då det visade sig att det var akrobatik i form av poledance och en del i publiken drar paralleller till stripshow.

Oliver Rosengren, moderat gruppledare från Växjö, kände sig obekväm och lämnade lokalen, arrangören Tor Hatlevoll gick upp på scenen och stoppade showen. Jocke Assarsson, som är en i duon som underhöll säger till SVT Nyheter Uppsala:

– Det känns som att vi förflyttade oss 30-40 år tillbaka i tiden, att folk inte kan titta på en stark smidig kvinnokropp utan att förknippa det med sina egna fördomar, säger Jocke Assarsson till SVT Nyheter Uppsala.

I Västerbotten kände tidningen Folkbladet att de inte ville släppa den här bollen, trots att de båda ledamöterna från länet inte ens var där. Klicka upp bilden för att läsa artikeln.

SKL-chocken

Poledance är en idrottsform och utövare hoppas att den ska bli en gren i Olympiska spelen, akrobater och cirkusartister utövar grenen och det har ingenting med striptease att göra. Att utövarna har lite kläder på sig (kvinnan på SKL-eventet hade sport-BH och tillhörande sportshorts) har att göra med att de måste få fäste i stången, något som inte går om man har tröja och långbyxor på sig.

pole-dance-panoramikaBild från Poleworld news

Jag tycker att de reaktioner som uppkom är oerhört ängsliga och visar på en stor kunskapsbrist kopplat till sina egna fördomar och snabba slutsater.

– Det känns som att det var en manlig chef som i kombination med vin, middag och underhållning blev rädd att bli uthängd på Twitter som tog det här beslutet. Efter showen kom det fram mycket folk, främst kvinnor, som tyckte att det var det bästa de hade sett. Det var en märklig känsla, säger Jocke Assarsson till SVT Nyheter Uppsala.

Flera andra politiker som var med på eventet skäms å sina kollegors sida och kräver att de ska be om ursäkt till artisterna. Till Nya Linköpingstidningen säger Cecila Rådmark från Skaraborg:

– Det här är hennes yrkesval. Jag anser att man förnedrat hennes yrke. Hon borde få en ursäkt. Inte minst av politikern som twittrade, säger hon.
Hon såg inget sexistiskt eller utmanande med föreställningen.
Samma inställning har Robert Olsson och Michael Sandsjö.
– Det vi såg var akrobatik på hög nivå, inget annat, säger Michael Sandsjö.
Efter den avbrutna showen var det många som ifrågasatte SKL:s beslut och gick fram och diskuterade med ansvariga, berättar han.

Jag hoppas att synen på kvinnokroppen, på artisteri, på poledance kommer att ändras. Det är väldigt förlegat och omodernt att ha de här åsikterna.

(Det här är mitt inlägg 20/100, dag 20, i bloggutmaningen #Blogg100)

”Olika är bättre!”

På måndag är det den 21 mars och det är också datumet för World Down Syndrome Day. Dagen då uppmärksamhet riktas mot, och kunskap sprids om, personer som lever med Downs syndrom.

Bild på udda sockar på en tvättlina

Förra året skapades ett event som kallades Rocka sockorna, vilket innebar att vi skulle den dagen ha på oss udda strumpor, fotografera dem och lägga upp i sociala medier under hashtagen #rockasockorna. Det var den då 10-åriga Nathea Anemy som ville hylla sin storasyster och andra som har Downs syndrom under parollen: ”Olika är bättre!”. Sedan dess har hon jobbat på att sprida evenemanget till flera andra länder. Glada Hudikteatern ger henne sitt hederspris med motiveringen:

”Nathea skapade i sociala medier kampanjen ”Rocka sockorna”, som förra året fick en fantastisk genomslagskraft. Hennes initiativ innebar att man nådde oerhört många fler. Hon har sedan fortsatt att driva och utveckla kampanjen som sprider det utmanande men egentligen så självklara budskapet: Olika är bättre!

Nathea har inte stannat vid detta, utan sprider nu kampanjen vidare genom utmaningar till andra länder att ”Rocka sockorna”! England, Danmark, Norge, Finland… Världen!”

I morgon öppnar en fotoutställning på Fotografiska som heter Ikoner – om att få finnas. Aftonbladet har fått publicera en del av bilderna under rubriken ”De utrotningshotade” – se dem här! Verkligen fina! Läs även debattartikeln som Svenska downsföreningen skriver, ”Så diskriminerar vi barnen med Downs syndrom”.

På måndag rockar vi sockorna!

(Det här är mitt inlägg 19/100, dag 19, i bloggutmaningen #blogg100)

 

 

Det här med ljudböcker

Jag är en periodare när det gäller att läsa. I perioder plöjer jag bok efter bok, men sedan kommer perioder där jag inte orkar läsa. Flera har sagt åt mig att ljudböcker är bra, men jag har inte kunnat förstå det. Om jag ligger i sängen, sitter i fåtöljen somnar jag bara, har jag tänkt. Jag har inte förstått de som kan lyssna på ljudbok och städa samtidigt heller.

I våras började jag promenera en hel del. I lurarna lyssnade jag på radioprogram och det var roligt och bra på många sätt. Jag älskar radiomediet, men har svårt att ha på radion hemma medan jag lagar mat och så. Men när jag pluggar in lurarna i öronen går det alldeles utmärkt. Jag har kunnat lyssna på radio och rensa ogräs ute på vårt sommarställe, jag har kunnat lyssna på radio medan jag lagat mat, städat, diskat och så vidare. Men inte tänkt att jag skulle kunna lyssna på ljudbok på samma sätt…

I höstas hade jag besök av en god vän som pratade sig varm om fenomenet ljudböcker. Hon var helt lyrisk och tyckte verkligen att jag skulle prova. Ett tag senare kom Telia med ett erbjudande om tre månaders gratis Storytel. Okej, tänkte jag. Jag gör som min vän säger och laddar ner ”Kvinnan i rummet” av Jussi Adler Olsen. Stefan Sauk läser. Jag gillar egentligen inte alls Stefan Sauk, det gör inte min vän heller. ”Men han är fantastisk på att läsa in ljudböcker!”, sa hon.

Bild på omslaget, Kvinnan i rummet

Nu är jag fast! Och eftersom jag nu lyssnar på en bok tar jag mig också ut på promenader. För mig hänger det lite ihop att lyssna och promenera. Igår hade jag flera möten som låg med några timmars intervaller, jag hade god tid på mig att ta mig mellan alla möten. Det blev dryga milen promenerat igår och flera timmars lyssnande på boken.

Den är riktigt bra, boken, måste jag säga. Sedan läser jag att just den här serien har han blivit prisad för:

– Att läsa in Jussi Adler-Olsen böcker har varit ett rent nöje framförallt för att de är så välskrivna, säger Stefan Sauk i ett pressmeddelande när han 2013 fick Stora ljudbokspriset.

Han har vunnit Stora ljudbokspriset 2015 och 2016 också i klassen ”deckare”.

För mig blir det att ladda ner nästa bok snart. Men jag kommer inte att släppa pappersböckerna helt, har flera på min att-läsa-lista.

(Det här är mitt inlägg 18/100, dag 18, i bloggutmaningen #blogg100)

Händerna värker när jag går

Jag är inne på min sista vecka med helbensgips efter det att jag i början av februari bröt skenbenet i en skidbacke. Den här veckan har jag också tagit mig ut på promenader, något jag inte alls fixat tidigare. Jag får, tack och lov, markeringsgå med mitt gipsade ben nu och det underlättar en hel del.

Idag har jag gått mellan olika möten, och det har blivit en hel del steg promenerande och/eller hoppande!

Skärmdump från Hälsoappen i iPhone: 13 756 steg, 11,27 km

När man har två ben som funkar bra brukar man ju känna sig lite skön i benen efter att ha promenerat. Jag känner inte riktigt så. Däremot är händerna riktigt ömma. De får ju ta hela min kroppsvikt då jag går. Jag bävar lite för hur de kommer att kännas i morgon då jag vaknar. I morgon kommer jag inte att gå så himla många metrar, känns det som just nu! 🙂

Nedräkningen har börjat – på onsdag blir jag av med helbensgipset och kommer istället att få en ortos. Längtar efter att få böja mitt ben!

(Det här är mitt inlägg 17/100, dag 17, i bloggutmaningen #Blogg100)

Som man handlar blir man behandlad

Anders Behring Breivik. Namnet väcker avsky hos de allra flesta av oss efter hans terrordåd på Utöja och i Oslo sommaren 2011. En man som med sitt manifest ”2083 – En europeisk självständighetsdeklaration” kortsiktigt vill att alla europeiska länder ska underkasta sig vissa krav, främst att deportera alla muslimer. Terrorattackerna sommaren 2011 var en del i marknadsföringen av det här manifestet.

2016 stämmer han den norska staten för att han menar att den inskränker honom i hans mänskliga rättigheter. Han tycker synd om sig och säger i rätten att om han lyckas ta livet av sig är det den norska statens fel. Han vill umgås med andra, han menar att han hindras att värva medlemmar till sin organisation, han har inte fått ge ut böcker, han har inte fått gifta sig och han har inte heller internetuppkoppling.

Ska vi då fundera lite kring det här så kan vi ju konstatera att han är dömd för terrorbrott och anses vara en farlig människa. Farlig för andra och även för sig själv. Hans manifest och nazistiska tankar vill inte norska staten att han ska sprida ut – av förklarliga skäl. Han säger att han sedan 2012 är öppen nazist, men att han haft de tankarna sedan han var barn.

– Han ångrar ingenting och han är lika politiskt motiverad som tidigare. Han har nya planer och det är väl för att han inte kan kommunicera dessa som han känner sig frustrerad. Just nu är det inte så mycket han kan göra själv och därför är han beroende av att andra tar del av hans idéer och arbetar för att de kan förverkligas, säger reigionshistorikern Mattias Gardell till DN.

Jag blir provocerad när personer som dömts för förfärliga brott endast kan se till sig och sitt. Han ger ingen som helst tanke till sina offer, jag förmodar att många av dem fortfarande lider av det var med om den där dagen i juli 2011. Jag vill inte på något sätt jämföra dåden Hagamannen och Breiviks utfört med varandra, men deras syn på sin tillvaro är liknande:

  • Niklas Lindgren ville inte ingå i Frivårdens program under sin villkorliga frigivning, han ville till Umeå trots att Kriminalvården inte ansåg det vara så bra. Varken för honom eller för umeborna.
  • Breivik anser också att han är ett offer. Och det är han i och för sig. Han är ett offer för sina egna handlingar, sådant alla måste ta konsekvenser av.

Som man handlar blir man behandlad.

Läs även

 

Årets hittills varmaste dag

Igår kväll innan jag gick och la mig kollade jag hur prognosen för idag såg ut. SMHI sa strålande solsken och hela 11 grader. När jag vaknade kl 7 i morse var solen redan framme. Termometern steg snabbt under förmiddagen och mitt på dagen såg det ut såhär hos oss.

Solsken, blå himmel och snö

Jag tog ut en kopp kaffe och en bok på vår bro, men snabbt kände jag att jag var för varmt klädd i mina svarta byxor och en skjorta. Det var dags att ta fram shortsen och bikinin!

Självporträtt

I fyra timmar har jag nu suttit där, njutit, läst, haft kompis på besök och haft det riktigt bra. Må det fortsätta i den här stilen nu! Våren, du är så välkommen!

Bild på mina ben, ett med ett rosa gips, det andra barbent

(Det här är mitt inlägg 15/100, dag 15, i bloggutmaningen #Blogg100)

Ska vi kanske ta och börja heja och le lite mer mot varandra?

Hur bemöter vi varandra, egentligen? Och hur blir vi bemötta? Om det här tänker jag fundera om idag.

Bild med texten HEJ!

För massor av år sedan såg jag en intervju med Martin Timell som berättade om en resa till USA. Han blev förvånad över hur trevliga alla var mot honom, fast de aldrig sett honom förut. Alla han mötte utbrast ”Hi, how are you today?” och han svarade glatt att jotack, lite jetlaggad var han allt, men att det nog skulle ge sig. Men han upptäckte också där och då att väldigt få var intresserade av hans svar. Han som först känt sig så väldigt sedd och uppmärksammad insåg att första frågan bara var något som de gjorde per automatik, over there.

Idag läser jag en text av Ulf Elfwing med rubriken ”Varför har vi så svårt att hälsa på varandra?” Han skriver bland annat:

Ett hej i vardagen – när man kliver in i hissen eller bastun eller affären – är ett billigt och bra socialt smörjmedel. Det kan resultera i ett leende eller några vänliga fraser. Om inte annat så om vädret. Och i bästa fall kan ett berikande samtal uppstå, kanske till och med någon sorts vänskap.

Underskatta inte det generösa hälsandet! Vi lever i en tid och en värld där rädsla, misstänksamhet, osäkerhet, fördomar och hat smyger omkring som spöken om natten.

Jag tror att Ulf Elfwing har flera poänger i sin text och i sitt resonerande.

För några år sedan arbetade jag på Umeå Turistbyrå och en dag kom det in två seniora damer från Vietnam. De seniortågluffade genom Europa och nu hade de hamnat i Umeå. Jag frågade vilken bild de hade fått av Sverige och svenskarna och de utbrast glatt:

”Ni är så väldigt vänliga! Och så ler ni mycket och det tycker vi om!”

Jag förstod exakt ingenting. Bilden av svensken är väl snarare att den är lite trumpen, introvert, inte söker ögonkontakt. Jag har berättat om det här mötet för flera vänner och en av dem kom på vad det var som gjort att de här damerna hade den bild av oss som de hade:

”Erika, de gick nog och log mot andra. Och gör vi det får vi ett leende tillbaka.”

Ska vi kanske ta och börja heja och le lite mer mot varandra?

(Det här är mitt inlägg 14/100, dag 14, i bloggutmaningen #Blogg100)