Ska vi kanske ta och börja heja och le lite mer mot varandra?

Hur bemöter vi varandra, egentligen? Och hur blir vi bemötta? Om det här tänker jag fundera om idag.

Bild med texten HEJ!

För massor av år sedan såg jag en intervju med Martin Timell som berättade om en resa till USA. Han blev förvånad över hur trevliga alla var mot honom, fast de aldrig sett honom förut. Alla han mötte utbrast ”Hi, how are you today?” och han svarade glatt att jotack, lite jetlaggad var han allt, men att det nog skulle ge sig. Men han upptäckte också där och då att väldigt få var intresserade av hans svar. Han som först känt sig så väldigt sedd och uppmärksammad insåg att första frågan bara var något som de gjorde per automatik, over there.

Idag läser jag en text av Ulf Elfwing med rubriken ”Varför har vi så svårt att hälsa på varandra?” Han skriver bland annat:

Ett hej i vardagen – när man kliver in i hissen eller bastun eller affären – är ett billigt och bra socialt smörjmedel. Det kan resultera i ett leende eller några vänliga fraser. Om inte annat så om vädret. Och i bästa fall kan ett berikande samtal uppstå, kanske till och med någon sorts vänskap.

Underskatta inte det generösa hälsandet! Vi lever i en tid och en värld där rädsla, misstänksamhet, osäkerhet, fördomar och hat smyger omkring som spöken om natten.

Jag tror att Ulf Elfwing har flera poänger i sin text och i sitt resonerande.

För några år sedan arbetade jag på Umeå Turistbyrå och en dag kom det in två seniora damer från Vietnam. De seniortågluffade genom Europa och nu hade de hamnat i Umeå. Jag frågade vilken bild de hade fått av Sverige och svenskarna och de utbrast glatt:

”Ni är så väldigt vänliga! Och så ler ni mycket och det tycker vi om!”

Jag förstod exakt ingenting. Bilden av svensken är väl snarare att den är lite trumpen, introvert, inte söker ögonkontakt. Jag har berättat om det här mötet för flera vänner och en av dem kom på vad det var som gjort att de här damerna hade den bild av oss som de hade:

”Erika, de gick nog och log mot andra. Och gör vi det får vi ett leende tillbaka.”

Ska vi kanske ta och börja heja och le lite mer mot varandra?

(Det här är mitt inlägg 14/100, dag 14, i bloggutmaningen #Blogg100)

Annonser

5 thoughts on “Ska vi kanske ta och börja heja och le lite mer mot varandra?

  1. Visst är det roligt när människor ler och hälsar. Men att fråga ”hur är läget” utan att vara intresserad av svaret tycker jag är trist beteende. Ytlighet är lika trist som att inte hälsa.

    Gilla

  2. Jag är en väldigt introvert person men bjuder gärna på ett hej 🙂 Här i Bayern har man dessutom så väldigt många olika hälsningsfraser så jag brukar använda några olika varje dag för att inte glömma bort dem, ha ha! 🙂
    /Linnea

    Gilla

  3. Jag tänker också ibland på bemötande i samhället i stort och även på individnivå när det gäller mig själv. Jag hade likadana tankar som du berättar att Martin Timell hade vid mitt första USA-besök. Men genomskådade också…

    Att vietnameser tänker så om oss när de besöker vårt land är underbart. Jag har besökt Vietnam 2004 och den vänlighet, hjälpsamhet m.m som mötte mig i det landet har jag aldrig upplevt någon annanstans. De gjorde verkligen ”allt” för att vi skulle trivas. Om det berodde på att turismen var relativt ny då, vet jag inte, men vad jag gillade det landet och människorna!

    Jag hejar alltid på busschauffören när jag kliver ombord, men inser att väldigt många inte ser den personen. Hur busschauffören tänker, vet jag inte. Tänk om alla hälsade! Hur tjatigt skulle det inte vara för busschauffören i slutet av arbetspasset?

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s