Min relation till tiden med Hagamannen

Jag känner mig så frustrerad och provocerad av frisläppandet av Hagamannen och att han tillåts komma till Umeå. Jag kanske spammar med mina inlägg, men behöver skriva av mig och refkletera över mina egna tankar och känslor inför det här. Här nedan hur jag levt och jobbat under de senaste 16 åren.

Åren 1999-2000

Jag lever småbarnsliv med två barn. Ett på 3 år och en nyfödd. Jag bor strax utanför Umeå och läser i tidningen och hör på nyheterna om oerhörda överfall mot kvinnor i Umeå, bara 1,5 mil bort. Men under den här tiden lever jag i vår egen lilla bubbla och trots att det händer nära känns det overkligt och långt bort.

År 2004

Jag lever som singel, jobbar som springvikarie på olika nyhetsredaktioner i Umeå och är en av dem som rapporterar om utredningen kring Hagamannen. Privat går jag ut på krogen med vänner ibland, hem brukar jag inte sällan ta mig själv. Det är länge sedan Hagamannen har gjort något, lugnet bland oss umeåbor har börjat lägga sig. Han kanske har flyttat? Han kanske har slutat?

December 2005

Nej, han har inte flyttat eller slutat, visar det sig. En brutal överfallsvåldtäkt sker, kvinnan är nära att dö. Jakten på Hagamannen tas upp mer intensivt nu. För en nyhetsredaktion åker jag till platsen där överfallet skett, jag stannar upp, tar bilder på blodet i snön, på avspärrningsbanden. Jag filmar området i närheten – hans flyktväg. Jag glömmer aldrig känslan jag fick när jag var där. Fortfarande när jag går där kommer samma känsla över mig. Det var här det hände. Det var här kvinnan höll på att dö. Det var här Hagamannen bet av hennes öra. Det var här hans sambo hämtade honom i bil efteråt.

Vi umeåbor känner rädslan igen. Kvinnor organiserar taxiresor hem på kvällarna, män känner sig utpekade. Hagamannen kan enligt fantombilden vara vem som helst. Eller ja, vem som helst med små fötter i alla fall. Män går till polisen för att topsa sig för att de vill ha det dokumenterat att de inte är det här monstret. Årets julklapp till kvinnor och tjejer det här året blir överfallslarm. De tog slut i handeln.

Mars 2006

Jag var precis på väg att hämta barnen på fritids då telefonen ringde. Det var nyhetschefen på SR Västerbotten som undrade om jag skulle kunna komma in och jobba och det med detsamma. Jag sa att jag var tvungen att hämta barnen på fritids, vad gällde saken? ”Vi tror att Hagamannen är gripen”, sa hon. Jag gjorde ett snabbt överslag i mitt huvud: jag skulle kunna hämta barnen, ta med dem på presskonferensen på polishuset, köpa pizza till middag medan jag klippte ihop årets nyhet. Men nyhetschefen hade fått tag i en annan som kunde göra jobbet redan. VK:s webb kraschade på grund av ett enormt tryck.

Under årens lopp har mina barn fått höra rätt mycket om Hagamannen – både av mig och genom nyheterna. Till sommaren skulle de fylla 10 och 7 år. Jag hämtade dem på fritids. Jag var alldeles upp i varv och under middagen lyssnade vi under tysthet på den presskonferens som sändes direkt i radion.

Umeå kommun arrangerar så kallade ”tryggehtsvandringar” och vi umeåbor får berätta var vi känner oss trygga och var vi inte gör det. Och varför.

April 2006 och framåt

Rättegången hålls och jag har nu ett nytt jobb som inte är reporter. Jag känner mig frustrerad över att inte kunna få vara på plats under rättegången. Så kom tillslut domen – lagens strängaste tidsbestämda straff på 14 år döms han till. VK skriver:

Hagamannen Niklas Lindgren greps i mars 2006 efter att polisen jagat honom efter en serie grova och brutala våldtäkter och mordförsök i Umeå från våren 1999 till vintern 2005.

Han dömdes till 14 års fängelse för två mordförsök och grova våldtäkter, två våldtäkter samt två fall av försök till våldtäkt.

Han misstänks även ha utfört ytterligare två kvinnoöverfall, som dock hann preskriberas innan han greps. Utredningen mot honom omfattar 22 000 dokument. 14 000 personnamn förekommer i förundersökningen, och drygt 3 000 personer är förhörda, en del mer än en gång.

Sammanlagt beräknas utredningen ha kostat 30 miljoner kronor.

Vi är många som inte kan förstå att han inte dömdes till antingen livsstid i fängelse eller till rättspsykiatrisk vård. Det kan ju inte vara en frisk person som begår de här brotten?

Efter gårdagens nyhet om att han får besöka Umeå

Mina barn undrade år 2006 om han kommer komma ut igen. Jag svarar att det kommer han att göra, men jag säger också att jag tror att han aldrig kommer komma tillbaka till Umeå. Han har gjort så mycket skada och hade jag varit honom hade jag flytt landet, säger jag till dem då när de är 10 och 7 år.

Idag är sonen 19 och dottern snart 16 år. Ingen av dem känner att det känns så bra att han får komma till Umeå igen. Det känns inte bra i mig heller. Alls.

När jag läser på twitter och Facebook märker jag av frustrationen hos många umeåbor och blir faktiskt lite orolig. Man uttrycker hot och flera menar att han inte kommer klara sig länge om han kommer hit. Man uttrycker alltså att man ska ta lagen i egna händer. Jag kan förstå den känslan till viss del. Han har satt djupa spår i oss alla. Jag kan förstå att anhöriga till offren också känner så. Men det är inte bra att skapa lynchstämning. Vi måste försöka hitta något annat sätt att förhålla oss till det här. Vi får inte ställa oss på hans nivå. Vi måste vara bättre än honom.