När man är en vuxen kort

Jag har varit ensamstående förälder länge. Dagligen har jag själv sett till att barnen kommit till skolan, jobbat, hämtat dem på fritids, lagat mat, diskat, skjutsat till träningar, hjälpt dem med läxor, nattat dem och veckovis städat hem och tvättat kläder.

Ett tag fick jag ta en halvtimmes lunch för att kunna gå en halvtimme tidigare då barnens fritids stängde kl 16.30(!) och mitt jobb slutade kl 17. Jag har gjort mig jobbig på arbetet under semesterplaneringar eftersom jag var tvungen att vara ledig då barnen var hos mig och jag velat jobba då de skulle vara hos sin pappa. Det gick inte alltid att få till det så.

I perioder har deras träningar börjat en timme efter det att mitt jobb slutat och träningarna har varit i två helt olika delar av stan. Lägg därtill att ett av barnen har ADHD. Det har varit slitigt, men det har gått.

Jag har haft en bra uppbackning av mina föräldrar då logistiken inte riktigt fungerat för mig och det har varit ovärderligt! Det hade inte gått annars att ha barn som gillar att vara aktiva och samtidigt jobba.

Så såg mitt liv ut och det var bara att gilla läget, anpassa mig efter vår verklighet. Jag vill inte att ni som läser det här ska tro att jag klagar eller ojar mig, jag konstaterar bara att det såg ut så här under många år.

Häromdagen såg jag Expressens stjärnreporter Niklas Svensson tweeta att han skulle vara gräsänkling i tre dygn.

Han är inte ensam, jag har under årens lopp sett många föräldrar känna sig stressade då deras partner ska vara borta några dagar. Min första reaktion brukar vara ”välkommen till verkligheten”, men efter ett tag då jag har tänkt efter lite kommit på att det för dem blir en omställning – det kommer inte vara som det brukar vara under några dagar, det kommer vara lite jobbigare. Många föräldrar har också uppdrag utanför hemmet som kräver att de har en annan vuxen hemma.

Som ensamstående förälder har jag konsekvent tackat nej till uppdrag som klassförälder, skolråd, fackföreningsarbete, ansvar i idrottsföreningar och andra ansvarsuppgifter utanför hemmet. Jag har bara gjort det som är absolut nödvändigt för att vårt liv ska gå ihop. Och om det har skitit sig har jag också struntat i disken/städet/tvätten ett tag – jorden går inte under för att det står några tallrikar i diskhon eller är några dammråttor i hörnen eller att tvättkorgen är full. Ibland tar saker längre tid. Jag minns en gång då det gick löss på barnens skola och alla (hela familjerna) skulle kamma sig dagligen i två veckor för att få bort lössen från skolan. Att kamma dotterns långa, tjocka hår tog ungefär en timme/kväll och att kamma mig själv var inte heller helt enkelt. Men det gick.

Jag har lite svårt att tycka synd om Niklas Svensson under de här dagarna. Han är en väldigt priviligerad person och jag tror att det bara är nyttigt för honom att ensam ta hand om barn och hushåll ett tag.

(Det här är mitt inlägg 55/100 i bloggutmaningen #blogg100)