Jag ramlade över en nyhet på nätet idag som handlar om en man som efter 30 år hämnats sina forna mobbare. Mobbning är något hemskt som vi måste uppmärksamma när det händer och verkligen ta tag i. Det måste vara hemskt att dagligen behöva vara på sin vakt av rädsla över att något ska hända. Och veta att det kommer att hända något hemskt, men inte veta när.
Men att göra som den här mannen gjorde – anlita en privatdeckare och leta upp sina gamla mobbare och hota och trakassera dem anonymt i två år – är inte friskt. Han skrev dessutom en bok med titeln ”Helande hämnd”, som av bokförlaget beskrivs såhär:
”I nästan 40 år ruvade Kent på hämnd. Men då slog han till. Här är hans berättelse i bokform, om hur han mobbades i skolan medan lärare och hela vuxenvärlden blundade. En tickande bomb skapades.”
Känslan jag får av det här är inte så bra. Spontant känner jag att det här är en människa man bör passa sig för, han bär på mycket aggressioner fortfarande, tänker jag.
Jag förstår att man vill ge igen, att man vill visa sina plågoandar vad de gjort. Men jag kan inte förstå att man kan gå hela vägen. Varför har inte den här mannen sökt hjälp för att hantera sina känslor? Varför var hämnd det enda han kunde tänka på och få tillfredställelse av? Jag kan inte förstå det.
(Det här är mitt inlägg 54/100 i bloggutmaningen #blogg100)
Erikas tankar om saker 
Pingback: Roligt med läsarrekord! | Erikas tankar om saker
Kent har ju varit precis lika illa ute som mobbarna, vad ansåg sig Kent ha för rätt att trakassera hela familjerna, anmäla till sociala så att de startar utredningar och utsätta deras barn och fruar som är helt oskyldiga för detta? Kent verkar inte riktigt sund i huvudet om jag får säga min mening. Själv var jag svårt mobbad under hela skoltiden med både fysiskt och psykiskt våld och jag slutade skolan i sjuan men det har aldrig förespeglat att ta hämnd på någon som var barn när de utförde detta. Och definitivt inte eventuella barn till mina mobbare och deras respektive.
GillaGillad av 1 person
Precis så resonerar jag också. Sunt är det inte, det känns väldigt obehagligt. Som bokförlaget skriver om boken: ”En tickande bomb skapades”.
GillaGilla
Du skriver i din blogg att ”du är i princip fördomsfri” Du borde omvärdera det …………. Du känner inte mig. Läs boken så kommer du VERKLIGEN förstå vad som händer med en som blir långvarit mobbad. Jag har så många som hört av sig från hela Sverige ,även från Norge , Danmark ,Finland. Island där dom beskriver att dom skulle gjort som mig om dom har haft orken. Men dom är så nedtryckta och mår så dåligt av mobbningen så dom har knappt kraft att klara vardagen. VEM har påstått att det är stort det jag gjort??? Jag har gett ut en bok där jag beskriver hur mobbning påverkar en människa. Inget mer än så!
GillaGilla
Kent, i inslaget sägs det att du utöver att du skrivit boken också hotat och trakasserat dina gamla plågoandar. Det är det jag motsätter mig, inget annat. Om du tar och läser det jag skriver så ser du det. Jag tar stort avstånd mot mobbning, det är något jag verkligen hatar. Jag anser bara att du kunde gjort andra val än det du valde. Det är det enda jag säger.
GillaGilla
Hej. Råkade se din blogg när jag googlade. Det är jag som är författare till boken ”Helande Hämnd” Jag blir bestört när jag läser din blogg. Att det år 2015 finns så lite förståelse för oss som varit utsatta för mobbning och övergrepp under vår skoltid är skrämmande. Om du bara visste hur många som har hört av sig och berättat att det jag gjorde var bra och hade dom själva haft modet att göra det skulle dom ha gjort lika dant. Jag tycker att du ska ställa frågan om det är mig eller samhället det är fel på. Jag gjorde detta för få upprättelse/ få tillbaka mitt människovärde och för det var min sista utväg för att få ordning på mitt liv. Och det har hjälpt mig att gå vidare och i dag kan jag njuta av livet. Och jag är värd det efter alla förlorade år.
GillaGilla
Hej Kent!
Jag tvivlar inte en enda sekund på att du varit utsatt för oerhörda saker i din uppväxt och att dina mobbare verkligen gjort dig illa! Jag har själv varit mobbad en del – men kanske inte alls i samma utsträckning som du har. Det låter jag vara osagt.
Jag tycker ändå att det finns väldigt många andra sätt att hantera sånt. I inslaget sägs det att du inte har pratat med någon om dina upplevelser, jag undrar varför. Varför har du inte sökt hjälp? Eller varför samtalade du inte med dina plågoandar och visade dem ur du mått under alla år när du väl hittade dem? Varför var hämnd genom hot och trakasserier den enda vägen för dig att känna att du får upprättelse? Jag tror att det hade varit väldigt effektivt att i samtal möta dina mobbare, att verkligen tala om för dem vad deras handlingar för 30 år sedan har gjort med dig. Inte att själv begå brottsliga handlingar. Det är inget stort du gjort, det är nedrigt och du ställer dig själv på samma nivå som dina mobbare gjorde när de var barn. Du är vuxen och borde veta bättre.
GillaGilla
Ja du, man kan undra hur mycket energi det har gått åt att ägna sig åt detta. Så mycket roligt, nyttigt, värdefullt man kunde gjort alla dessa timmar!
Har svårt att tro att den tillfredsställelsen han fick av hämnden, även om jag på intet sätt vill förringa den, föga kompensera allt det goda han missat under tiden!
Sen förtäljer inte historien heller om det slutar där……..
GillaGilla
Precis. Han har säkert varit med om oerhört hemska saker, det tvivlar jag inte en sekund på! Han har burit de här känslorna helt ensam i 30 år, enligt inslaget, och det måste varit tungt som sjutton! Men jag menar att det finns andra sätt att handskas med jobbiga saker. Kanske hade den bästa hämnden varit att i samtal konfrontera sina forna plågoandar och berätta för dem hur han kände det? Jag tycker synd om den här mannen – även om han nu anser att han gjort rätt mot sig själv… Sorgligt är det oavsett!
GillaGilla