Jag och min hypotyreos

För tre år sedan gick jag till doktorn för att jag var så trött. Utmattad. Slutkörd, var jag. Jag visste att det var det, läkaren ville dock ta och kolla hur det var ställt med sköldkörteln, det gör man tydligen då folk söker för trötthet. Det konstaterades att utöver att jag faktiskt var utmattad så hade jag även utvecklat hypotyreos. Jag fattade ingenting alls, det innebär alltså att jag har för låg ämnesomsättning. Vikten har jag aldrig haft problem med, tröttheten och koncentrationssvårigheterna gick att förklara på många andra sätt, ingenting utöver blodprovet sa att jag skulle ha den här sjukdomen. Utmattningen kommer jag nog att skriva mer om i ett senare inlägg (jag fick hjälp och blev friskförklarad från den), det här inlägget vill jag ägna åt sköldkörteln.

Var 6:e-10:e vecka lämnar jag blodprov för att se hur mina värden ser ut i förhållande till den dos Levaxin jag äter. Det är ganska precis tre år sedan hypotyreosen upptäcktes, men än är min dos inte rätt inställd! Jag har bara en enda gång efter att jag lämnat blodprov kunnat fortsätta med samma dos Levaxin. Annars har den höjts och den har sänkts. Länge var jag undermedicinerad, sedan var jag övermedicinerad, ett tag var jag rätt okej medicinerad men efter nästa blodprov var jag undermedicinerad igen och nu sist var jag övermedicinerad igen. Nu provar jag att äta 150 mikrogram var tredje dag, de andra dagarna 125 mikrogram. Dosett med lappar i facken är ett måste för att jag ska kunna hålla reda på tabletterna.

Jag vet inte om det är det här som gör att jag aldrig riktigt känner mig pigg eller om min trötthet beror på något annat. Men jag hoppas att jag en dag kommer vara rätt inställd på mitt Levaxin och att jag kommer att kunna känna mig pigg en vacker dag…

(Det här är inlägg 16/100 i bloggutmaningen #blogg100)